Etikett: rysare

Moas mamma har hyrt en sommarstuga i närheten av Gränna och familjen ska spendera hela sommaren där. Moa håller på att ruttna av tristess vid tanken på att vara utan sina kompisar så länge och inte lär det finnas ett enda dugg att göra heller.

Redan på väg till stugan kör de förbi en flicka på motorvägen. Hon är barfota, smutsig, alldeles blek och klädd i ett nattlinne. Men alla verkar inte se henne? Framme i stugan börjar mystiska saker att hända som är kopplade till flickan. Moa lär känna grannkillen Elias och han upplever exakt samma sak som hon. Spökflickan ber om hjälp men alla vill inte att Moa och Elias ska hjälpa till.

Sista kapitlet i Spökflickans hemlighet är detsamma som det första kapitlet i Silvernyckelns hemlighet. Moa och Elias är på väg till Visingsö och på färjan dit ser de att det brinner på Visingsborg. Bara det att ingen annan ser det här och det var ju 300 år sedan det brann där!

De blir indragna i ett mysterium som omfattar en liten spökpojke, försvunna nycklar, en svart katt med lysande ögon och en arg man som förföljer dem och vill ha tag i samma nycklar som Moa och Elias.

Jag tyckte mycket om de här böckerna. Direkt från start introduceras vi i mysteriet samtidigt som Olerot utnyttjar hela boken till att långsamt nysta upp allting och lägga ledtrådar till varandra. Det blir för den delen aldrig segt och långtråkigt utan vi får även ta del av Moa och Elias vardagliga liv med familjesamvaro, små utflykter och jobbiga småsyskon. Kapitlen är lagom korta och har ett bra språk för den tänkta åldersgruppen. Det är läskigt men utan att vara så där otäckt läskigt som ex. PAX-serien. Här är det mer mysigt rysligt och t.o.m. lite kärleksfullt gentemot det spökliga. Moa och Elias är väldigt empatiska och ger alla människor en andra chans. Det enda jag hade kunnat vara utan är att Moa och Elias verkar lite småkära i varandra. Pojkar och flickor kan mycket väl vara vänner utan att bli kära. Nu väntar vi med spänning på den tredje delen om Moa och Elias!