Kategori: Recensioner & boktips

Ensamhet, sorg, uppgivenhet – alla dagar är lika. Men någonstans inom oss alla finns ett frö som spirar, i det finns fantasi, drömmar och hopp om att bli sedd, upplyft och älskad. Annie växer ur sorgen efter sin mor när hon får en livsviktig uppgift att utföra, och genom sitt handlande blir hon utvald och möter kärleken.

Redan i inledningen uppmuntrar texten till detaljerat bildseende och att se människan Annie. ”Om man knyter ett snöre i hennes nästipp och släpper det hamnar det precis längst fram på hennes tånaglar.” Givetvis tänker man in linjen i bilden och blir samtidigt uppmärksammad på en mängd detaljer i kompositionen: Annies sorgsna ögon, uppgivna kroppsspråk och svarta klänning, att rummet hon befinner sig i har kreativa och livsljusa inslag och att det utanför fönstret finns tre mörka former som är i rörelse i sjön.

Annie bor i ett hus på en ö, hon är ensam och sorgsen. Annie är inget barn men hon längtar efter sin mamma som är död, och hon längtar bort – kanske finns det någon mer som hon på andra stranden… Men Annie är rädd för att bli besviken – hon fantiserar hellre, är fast i sin sorg och sin tröstlösa verklighet, trött på sig själv och på att se och göra samma saker varje dag. Men nätterna är värst; en natt har hon fått nog, tar farväl, går ner till sin båt och ror iväg. Det är mörkt och dramatiskt och hon närmar sig de tre svarta öarna, som är mystiska och skrämmer folk i byn. Hon hoppar i och sjunker.

Det hon möter är ljust och vackert, under vattnet finns tre jättar. Öarna är deras hattar och hon fångas upp av en jättes hand. När hon vaknar upp på stranden är allt förändrat, allt är ljust och hon är lycklig. Bilden av mötet fyller ett uppslag och är utan text – den bilden bär hon med sig. Men så en natt är öarna borta. Jättarna har kommit upp till henne på land, de behöver hennes hjälp att hitta till havet där jättekvinnorna bor. Annie bärs av en jätte, själv är hon deras vägledare – hon har fått ett uppdrag och de ger sig ut på vandring, till jättinnorna i havet. Men väl framme uppstår ett stort problem – jättarna är tre och jättinnorna bara två…

Men vänta nu, detta är ju en fantastisk och vacker saga, och i sagor kan vad som helt hända… och slutet borde väl vara att hjälten och hjältinnan levde lyckliga i alla sina dagar? Lugn, det löser sig naturligtvis på bästa sätt!

Visst är det lite av en askungesaga med den ensamma unga kvinnan som sitter vid spisen och längtar bort, blir hämtad, och får sin drömprins. Men det finns egentligen djupare likheter med Tove Janssons Vem ska trösta knyttet – både vad gäller bildspråk, skönhet och handling. Det märks att Alma-pristagaren, författaren och illustratören Kitty Crowther har rötter i flera länders sagotraditioner.

Då och då föregår handlingen sig själv, eller snarare pekar framåt, för att sedan återgå till ett tidigare stadium – det är ett lite speciellt grepp Crowther tar, som en sorts cliffhangers, kanske är hon rädd för att läsaren ska tycka att det är tråkigt och förlora intresset. I vår tid där något ständigt ska hända är det en begriplig strategi men den känns onödig – det får vara lite tråkigt ibland, därur växer fantasin, och jag tycker att lite av bokens budskap förringas. Detaljerna i Annies vardagstristess och hennes stilla observans tillför däremot mycket till fantasi och seende; bild och berättelse finns bägge i både text och illustration.

Titel: Annie från sjön
Text och bild: Kitty Crowther (2009)
Svensk text: Joar Tiberg
Förlag: Rabén & Sjögren  (2013)
Antal sidor: 44
ISBN 978-91-29-67913-7
Jämför priser  
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris