Helena Ferry läste den här boken och recenserade den här på Barnboksprat för lite mindre än ett år sedan. Hon älskade den och jag har velat läsa den sedan dess och tog chansen nu när den kommit i svensk översättning.
Hazel är 16 år och diagnosticerad med obotlig cancer. På ett stödgruppsmöte för ungdomar med cancer träffar hon Augustus som förlorat ett ben på grund av sjukdomen men nu blivit friskförklarad. Hazel försöker att kämpa emot men hon finner sig snart förlorad i Augustus blåa ögon.
Det har skrivits spaltmeter med hyllningar till den här boken och jag är högst benägen att hålla med. Både Hazel och Augustus är oerhört sköna karaktärer även om deras konversationer emellanåt kan tyckas lite väl för mycket helt enkelt. Å andra sidan blir det en sådan härlig läsning att jag bara köper det, ler och njuter. Andra delar av boken får mig att gråta. Inte så mycket över sjukdomens våndor utan över kärlekens smärtor. Den omöjliga, ouppnåeliga kärlekens smärtor. Det är dock ingen sorglig berättelse utan mer en vacker, sann (fast fiktiv) historia om vad det innebär att leva.
