Himlabrand

Kan detta vara årets ungdomsbok?

Jag läste klart Himlabrand av Moa Backe Åstot redan för ett par månader sedan, men blev alltför tagen för att klara av att skriva en recension på direkten. Så den har fått vila. En glimmande pärla som prytt mitt skrivbord och motiverat mig att göra mitt bästa när jag själv skriver. Att en debutant kan ha värkt fram den här boken är närmast chockerande men också väldigt motiverande.

Vad är det då som gör den så speciell? Jag skulle säga att det är en kombination av saker som tillsammans bidrar till bokens storslagenhet, i sin enkelhet. För boken är lättläst även om ytterst vacker.

Språket gnistrar med underbara metaforer och har ett sätt att leka med arktiska naturfenomen för att gestalta huvudkaraktären Ántes tankar och känslor som går in i själen. Dialogen är trovärdig och jag älskar hur samiska ord blandas in utan förklaring, och utan behov av förklaring. Läsaren kanske inte förstår den exakta innebörden men vi förstår andemeningen och orden fördjupar känslan av att ha förflyttats till Jokkmokk och dess närbebyggelse.

Handlingen griper verkligen tag i läsaren. Det är en kärlekshistoria som de flesta kan känna igen sig i. Hur det är att vara tonåring och förälskad och inte veta om det är besvarat. Men utöver en vanlig kärlekshistoria är det här en berättelse om att våga vara sig själv och hitta utrymme för att ta plats i en värld som ser ner på sådana som är som en själv, att våga ta steget fullt ut.

”Finns det homosexuella renskötare?”

Frågan dyker upp när Ánte gör en sökning i början av boken och stannar med honom till dess slut.

För självklart finns de, men då homosexualitet inte är accepterat i traditionella samiska släkter så är det ingen i Ántes värld som är öppet homosexuell. Ánte känner därför att han måste välja mellan att gömma sina känslor och följa sin livsdröm, att bli renskötare, eller att följa i fotspåren av andra samer som inte passat in i könsförväntningarna och flyttat nedåt landet. Ánte vacklar därmed under dilemmat mellan att välja att vara sig själv eller att kunna göra det han älskar.

Bakgrundshistorien. Kanske det mest imponerande – även om det är närmast omöjligt att välja – är hur Moa Backe Åstot väver in historien om det samiska förtrycket i berättelsen på ett sätt som känns fullt trovärdigt för handlingen. Hon har använt sig av berättarknepet att Ánte hittar en bok och läsaren därigenom får ta del av svensk rasbiologi och det samiska förtrycket. Det är dock gjort på ett så snyggt vis att det knepet knappt syns och aldrig känns föreläsande. I stället blandas funderingar runt informationen Ánte hittar i boken med hur den påverkat hans egen familj. Dessa funderingar fördjupas snyggt genom samtal med farmodern och Ántes kusin. Trådarna är så sömlösa att läsaren lär sig nästan utan att inse det, och informationen stoppar aldrig upp läsningen som det annars gärna kan göra utan den tillhör handlingen fullt ut och hjälper till att driva den framåt.

Boken rekommenderas starkt till alla över nio år!

Fotograf: Carl-Johan Utsi, pressbild från Rabén & Sjögren

 


Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129725575
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Alice kan allt!

Vilken succé Alice kan allt! av Ingelin Angerborn och Johanna Kristiansson har gjort här hemma!

Alice är en stark karaktär med skinn på näsan som verkligen kan allt. Ja, eller mer eller mindre allt. Mamma och pappa är iväg och Alice och hennes lillasyskon är hemma med farmor och farfar. Det är en varm berättelse som visar på stor närhet och kärlek till farföräldrarna i det vardagliga. De ritar, äter middag, går på promenad, gungar och läser saga inför läggdags. Farfar lagar maten, farmor kör barnvagnen, lillasyskonet vill gärna hjälpa Alice, och katten busar med underbara ansiktsuttryck.

Och ja, Alice, hon kan allt. Kan hon rita ett hjärta? Klart hon kan. Kan hon duka? Klart hon kan. Kan hon ta fart på gungan själv? Klart hon kan även om hon måste ta i från tårna. Kan hon sova själv utan mamma och pappa hemma? Nja. Det är inte Alice helt säker på. Men med lite hjälp av farmor så kan hon även det.

Barnen på tre och fem år insåg efter halva boken vid första läsningen att “klart jag kan” upprepas på nästan varje sida och älskar att ropa “klart jag kan” vid varje tillfälle som jag pausar läsningen. Boken blir därmed interaktiv på ett sätt som går utöver de vanliga diskussionerna runt vad som händer på bilderna. Barnen känner att de är delaktiga och jag tror att det är anledningen till att boken på direkten blev en storfavorit som lästs flera kvällar i rad, även om mina barn i vanliga fall är sådana som vill byta bok varje kväll.

Boken rekommenderas för de jämlika rollerna mellan farföräldrarna som verkligen hjälps åt genom hela boken, för vardagstöket som helt naturligt får ta plats på bilderna, för den interaktivitet som skapas genom upprepningen av “klart jag kan”, för den busiga katten som skapar en extra nivå av spänning, och de härliga illustrationerna som ger liv till en nästan helt vanlig dag. En perfekt bok att läsa med mor- eller farföräldrar när de ska vara barnvakt, eller bara vilken dag som helst, med vem som helst.


Alice kan allt!
Författare & Illustratör: Ingelin Angerborn och Johanna Kristiansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129716269
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Vem har sagt något om kärlek?

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali är ett välkommet tillskott i bokhyllorna som jag hoppas kommer att leta sig in till alla skolbibliotek och vanliga bibliotek men även läsas av yrkesverksamma inom skola, socialtjänst, polis och liknande yrken som arbetar mot hedersvåld och hedersförtryck.

Det är en lättläst bok vilket borde göra den tillgänglig också till barn även om den riktar sig till unga vuxna. Samtidigt är ämnet högaktuellt och skildras på ett pedagogiskt vis som även gör den till en måsteläsning för vuxna.

I boken varvas den personliga berättelsen med lättillgänglig fakta och intervjuer med författarens föräldrar och likaså ett par kusiner. Jag uppskattar speciellt intervjuerna med pappan, hur han utvecklats under åren i Sverige, och hur hans minnen av författarens uppväxt delvis skiljer sig från hennes egna minnen, även om hennes minnen känns mest trovärdiga. För vilken pappa vill komma ihåg att han en gång i tiden var en förtryckare som hotade sin dotter till livet?

Jag uppskattar också layouten med olika ramar runt faktabitarna (svarta) och sidorna med intervjuer (grå-randiga) vilket underlättar att snabbt kunna bläddra igenom och hitta dem. För mig kändes en del av faktasidorna lite för enkla, eller rättare sagt skrivna på ett sätt som reducerar läsaren till någon som inte har någon kännedom alls om bland annat mänskliga rättigheter eller tvångsgifte. Samtidigt tillåter greppet en tillgänglighet för alla. På samma vis känns vissa av anekdoterna i den personliga berättelsen onödiga och texten ibland lite hoppig, men samtidigt hjälper även de styckena till att föra framåt både berättelsen och förståelsen för författarens situation.

Dock kanske en liten varning ska utfärdas, att det här rör sig om en ytterst subjektiv bok där de bitar som passar in i författarens synvinkel är de som inkluderats, även vad gäller de utvalda faktabitarna.

Viktigare är dock att boken tar upp hedersförtryck från insidan och det är en lärdom som jag tror att alla behöver ta del av och det här är en väldigt bra startpunkt.


Vem har sagt något om kärlek?
Författare: Elaf Ali
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129726893
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Bu och Bä och stackars Bo

Bu och Bä och stackars Bo är den åttonde boken om syskonen Bu och Bä och deras äventyr. Lite speciellt för denna älskade serie är att den växer med barnen då de första sex böckerna, såsom Bu och Bä på kalashumör (1995), är för yngre barn och de senaste två, Bu och Bä får besök (2006) och nu Bu och Bä och stackars Bo är för något äldre barn. Det är ett intressant och smart koncept då barn som älskat serien som små kan fortsätta njuta av den i många år. 

En annan intressant detalj är att det har gått tjugosex år mellan de första böckerna och den senaste som precis kom ut. Författar- och illustratörsparet Lena och Olof Landström har inte varit overksamma under tiden utan har skrivit flertalet andra böcker och serier, men det är spännande att se hur samhällsutvecklingen delvis avspeglas mellan till exempel Bu och Bä på kalashumör och Bu och Bä och stackars Bo hos dessa små får vad gäller ett mer medvetet genusperspektiv.

Här hemma har de tidigare böckerna lästs många gånger om och den senaste verkar inte bli något undantag. Jag fick faktiskt avbryta den här recensionen för att läsa både Bu och Bä på kalashumör och Bu och Bä och stackars Bo ännu en gång för barnen som avslutade med att peka ut de böcker i serien som vi inte har och säga att de vill ha den, och den, och den.

Femåringen säger dock att hon föredrar Bu och Bä får besök och Bu och Bä på kalashumör för att de är roligare, medan det  i Bu och Bä och stackars Bo är synd om både Bo, som är förkyld och inte kan prova sin nya cykel, och Bu, som ramlar och slår upp knät. Samtidigt vill både hon och treåringen få även den senare uppläst ännu en gång och gillar att säga i förväg vad som ska hända på nästa sida.

Jag tycker dock att det finns mycket humor även i Bu och Bä och stackars Bo och gillar starkt att illustrationerna berättar sin egna version av vad som sker och fördjupar texten. Samspelet mellan text och illustration är felfritt så som det gärna blir när de utvecklas parallellt av samma person eller, som här, kreativa par, och det är inte konstigt att Lena och Olof Landström fått flera priser för sina verk genom åren inklusive Astrid Lindgren-priset (2009) och Expressens Heffaklump (2006) för Bu och Bä får besök.


Bu och Bä och stackars Bo
Författare & Illustratör: Lena och Olof Landström
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129727395
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

”George” och ”Rick”

George och uppföljaren Rick av Alex Gino är två välskrivna och spännande böcker för mellanåldern som bör läsas av alla!

George handlar om Melissa som är tjej född i en pojkes kropp och kämpar mot mammans önskan om att hon ska börja bete sig som en pojke och samhällets – här personifierat av skolan och speciellt läraren Fröken Udell – sedvana att dela upp allt efter pojkar och flickor. Melissa vill inget annat än att spela spindeln Charlotte i den årliga skolpjäsen, men trots stödet och tillförsikten från bästisen Kelly, så tar Fröken Udell Melissas önskan som ett dåligt skämt.

Melissa kämpar mot sin rädsla för vad andra, speciellt mamman, ska tycka ifall hon berättar att hon är en tjej. Men samtidigt så är det en daglig kamp för henne att gömma sitt rätta jag, som Gino fint beskriver det i följande dialog mellan mamman och Melissa efter att Melissa har kommit ut:

”Jag vill bara inte att du ska göra det svårare för dig än nödvändigt.”
”Att försöka vara kille är jättesvårt.”  (George, s. 164)

 

 

 

 

 

 

Det är en spännande skildring där vi får följa hur Melissa brottas med sig själv och de flestas fördomar, men där hon även har turen att ha flera som står på hennes sida så fort hon berättar – dit hör bästisen Kelly, storebrorsan, och rektorn på skolan.

Min enda kritik är att boken slutar lite väl abrupt och det inte känns som den dramatiska kurvan helt fullföljs. Detta avhjälps som tur är med att uppföljaren Rick tar vid två år senare och därmed fyller i en del av de frågor som George glömde besvara.

”Pappa säger att jag kanske blommar sent.”
”Kanske. Eller så blommar du kanske nu fast du bara är en annan sorts blomma än vad han förväntade sig.”  (Rick, s. 136)

I Rick får vi följa Rick som i George gick i samma klass som Melissa och som, under dåligt inflytande av bästisen Jeff, var en av de som betedde sig sämst mot henne. Nu har de börjat i motsvarigheten till högstadiet och Rick och Jeff har inga gemensamma klasser. Rick hamnar i stället i samma hemklass som Melissa och inspireras av henne och flera andra på skolan att gå till mötena i klubben Regnbågen. Han är nämligen själv osäker på sin sexualitet, om han har någon eller om han kanske är asexuell eller aromantisk. Dessa Regnbågsmöten, hans egna funderingar och den fördjupade vänskapen med hans farfar, får Rick att börja tänka om och stå upp för sina värderingar och mot den homofobi och de mobbningstendenser som hans tidigare bästis visar prov på.

Rick är verkligen huvudperson i boken, och det är hans känslor, tankar och aktiviteter som vi följer, från hur det kan kännas att börja i en ny skola som minstingar på nytt, via att stå upp för sig själv, till att våga visa vem man är framför hela skolan då boken, i likhet med George, avslutas med ett stort evenemang, dock en kabaré den här gången mot den tidigare skolpjäsen. Samtidigt har Melissa en rätt stor roll även i Rick och det är intressant att få följa hennes utveckling efter George’s något abrupta slut och se hur hon levt upp nu när hon får vara sig själv.

Båda böckerna rekommenderas starkt för både ungdomar och vuxna som önskar lära sig mer om HBTQIA+ frågor genom att följa de två protagonisterna, Melissa och Rick, genom deras väl skildrade utveckling. Men böckerna är även intressanta i sin egenskap av berättelser och ger också en fin inblick i den amerikanska skolans verklighet.

Till sist är det intressant att lägga till att då författaren själv är genderqueer är skildringarna gjorda med en takt och finess där tillstånd oftast inte förklaras utan bara är.


George
Författare: Alex Gino
Förlag: Lilla Piratförlaget (2016)
ISBN: 9789187707391
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Rick
Författare: Alex Gino
Förlag: Lilla Piratförlaget (2020)
ISBN: 9789178131495
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.