En helt vanlig supernova av Katja Timgren är en bok om högstadiet, ensamhet, utanför- och annorlundaskap, stöttande familjer som ändå inte riktigt förstår, svek och den första hjärtekrossande kärleken.
Filip har sen första dagen i sjuan varit ensam. Han sitter ensam i biblioteket under rasterna, har ett helt bord till sig själv i skolmatsalen, och tillbringar den mesta tiden utanför skolan på sitt rum med näsan i en av sina böcker om rymden. När han inte pratar med sin storasyster Elin som trots att hon flyttat en bit bort, till storstaden Örebro, är den som förstår honom bäst och alltid finns där för honom.
Det är inte så att Filip är direkt mobbad. Han blir inte intryckt på toaletten eller instängd i redskapsrummet på gymnastiken som det ryktas om att en del andra har blivit. I stället är han osynlig. Ingen verkar se honom alls, inte ens före detta bästisen Elsa som efter sommarlovet börjat hänga med sina basketlagskompisar och verkar ha glömt honom totalt. Ingen. Tills dess att den nya tjejen Alva dyker upp i klassen och inte alls verkar fatta att Filip är en sån där osynlig icke-person som man inte talar med, inte sitter med under lunchen, och absolut inte kärar ner sig i.
Inte först vill säga. Men sen går det sämre när det hemska förflutna som fick Alva att byta skola blandas med rädslan för att bli utstött igen och hon inte verkar kunna bestämma sig för vilken person hon ska vara. Den Alva som vill hänga med Filip utanför skolan eller den Alva som låtsas som att han inte existerar så fort någon av klasskamraterna är i närheten.
Jag uppskattar starkt att Timgren valt att skriva om Filips liv några år efter han kom ut som transperson och inte fokuserar på den upplevelsen utan låter läsaren förstå genom kortare bakåtblickar och dialog med Alva att även om det var svårt när Filip berättade för sina två bästa vänner och sen för sina föräldrar, och pappan sen ringde till skolan, så var det ändå ingen större grej utan Filip accepterades rätt snabbt under sitt nya namn och identitet. Och även om han nu i sjuan oroar sig över den kroppsliga utvecklingen och över hur långsamt utredningar och liknande tar, så är det inte heller här som fokus ligger.
I stället fokuserar Timgren på det utanförskap som Filip hamnat i när Elsa tröttnat på honom och i stället börjat hänga med andra vänner och Filips andra bästis, Marcus, flyttat med familjen till Stockholm. Marcus finns förvisso kvar, både genom mess under året och genom löftet om en sommarlovsresa för att hälsa på honom, men inte i vardagen.
När så Alva träder in i Filips liv, hur skakig och osäker deras relation än må vara, så sker en förändring hos honom och han börjar att ta mer och mer plats, säga ifrån och våga stå upp för sig själv mot mobbarna Albin och Theo. Detta trots att hela skolan mest verkar se på utan att röra ett finger och inte ens lärarna verkar se något alls av vad som sker, trots att en skulle kunna förvänta sig att de kanske borde hålla lite extra uppsikt över en transperson.
Däremot står Filip inte riktigt upp för sig själv mot Alva och det sätt hon behandlar honom på och jag tycker nog att hon kommer alltför lindrigt undan, att han tyvärr förlåter henne lite för lätt även om hennes bakgrund gör det lättare att förstå hennes agerande.
En helt vanlig supernova är en lättläst bok med fint framåtdriv och viktiga ämnen som väl beskriver den där osäkerheten som lätt drabbar en i början av en relation, speciellt när det gäller första kärleken.
Tyvärr saknar jag lite djup i karaktärerna för att berättelsen verkligen ska få mig att känna och jag har, som nämnt, lite svårt att acceptera det lite för feelgoodiga slutet och relationen till Alva. Men jag älskar relationen med pappan och hur pappan accepterar Filip helt fullt ut och, åtminstone emellanåt, verkar förstå Filip utan att en massa ord behöver bytas dem emellan. Relationen med pappan och den med storasyster Elin, och i mindre grad den till kompisen Marcus, värmer hjärtat. En så fin familj önskar jag att alla transpersoner, och alla andra tonåringar också för den delen, skulle få ha!
En helt vanlig supernova
Författare: Katja Timgren
Förlag: Gilla förlag (2022)
ISBN: 9789178133574
Antal sidor: 212
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Ett snabbt besök på biblioteket för några veckor sedan för att lämna tillbaka böcker såg mig komma hem med en bunt serieböcker vars ämnen och omslag kallade på mig.
Kvinnor i kamp: 150 års kamp för frihet, jämlikhet, systerskap! av Marta Breen med illustrationer av Jenny Jordahl imponerar stort i hur mycket fakta de lyckas förmedla med så pass lite text utan att det känns varken torrt eller alltför förenklat.
Det är en mycket snygg bok om ett väldigt viktigt ämne. För kampen är fortfarande inte slut, och i boken får läsaren veta både hur mycket som redan har vunnits men också hur mycket som återstår att kämpa för. Vågar du gå först?
En till norsk seriebok med ett viktigt ämne är Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark och Monika Steinholm. Här spinner vi vidare på rätten till fri kärlek, att kunna älska vem en vill och inte behöva skämmas för det.
Jens och Edor träffas och blir kära, men ska Edor våga erkänna sin kärlek, varför reagerar hans pappa så konstigt när han alltid accepterat bögar tidigare, och vad ska vännerna säga?
Det är en fin romantisk berättelse med ärligt tecknade bilder som kommer nära inpå. En viktig bok om det fortsatta förtryck av HBTQIA+ som pågår även här uppe i Norr, att våga stå upp för sig själv vad andra än tycker, och att hitta de som står på ens sida.
Det är en varm skildring av att stå på gränsen av förändring och av relationen mellan en ensamstående mamma, som rätt ofta byter kille, och ett barn.
Kan detta vara årets ungdomsbok?
George och uppföljaren Rick av Alex Gino är två välskrivna och spännande böcker för mellanåldern som bör läsas av alla!
