2025 års Peter Pan-pris tilldelades den portugisiska författaren och illustratören Joana Estrelas grafiska roman Pardalita. Enligt förlaget vänder sig boken till 12–15 åringar och i Peter Pan-juryns motivering står det bland annat att ”[d]enna ungdomsroman berättas genom en blandning av grafiska illustrationer och poesi och skildrar vänskapsrelationer, identitetskris, klimatångest, vilsenhet och ungdomskärlek i en vanlig vardag.”
I Pardalita får vi lära känna Raquel som är 16 år och går på gymnasiet i en portugisisk småstad. Där lever hon ett stillsamt liv. Hon umgås med sin mamma, hänger med sina vänner och funderar över tillvaron. I skolan kommer hon på sig själv med att klottra Pardalitas namn på bordet. Efter att länge ha betraktat den intresseväckande Pardalita på håll hamnar Raquel småningom i hennes teatergrupp. Raquel dras alltmer till Pardalita och i takt med att de lär känna varandra blir hennes ungdomliga identitetssökande alltmer intensivt. Vem är hon själv egentligen? Och vem är Pardalita? Och vad vill hon?
Raquels mamma engagerar sig i aktivistgrupper på sociala medier och genom henne skymtar glimtar av den större världen utanför den stillastående småstaden. En osäker värld full av miljöproblem och sociala orättvisor finns där ute och blir en slags vag men oroande fond till berättelsen och vittnar om den samtid i vilken Raquel och dagens unga genomlever sina formativa tonår.
Formmässigt varvas serieformat med text av olika slag och helsidesillustrationer. Det är en bok som går ganska lätt att läsa då de många illustrationerna och formatets ständiga variation ger en känsla av framåtrörelse. I boken finns också flera genomgående såväl visuella som textuella uttryck och spår som på ett mycket snyggt sätt ger boken en känsla av sammanhållen enhetlighet.
Pardalita är en lågmäld och väldigt fin berättelse om att var ung och allt vad det kan innebära av stora och starka känslor under en till synes stilla yta. Här gestaltas kompisgängets dynamik, skolans och vardagens tristess, ovisshet om framtiden, spirande kärlek och upptäckten av att en kanske inte riktigt är som alla andra. Boken är helt klart en värdig vinnare av Peter Pan-priset som fängslar såväl innehållsligt som formmässigt och därtill garanterat kommer att beröra!
Mamma fuckar upp är en välkommen bok om ett viktigt ämne som ofta förbises inom barnboksvärlden. Mamma Maja avtjänar ett straff för narkotikabrott och under tiden bor hennes två barn, Petter och Sahar, i ett familjehem. Boken börjar med att barnen besöker mamman i fängelset tillsammans med vad jag gissar är en socialarbetare men som jag först tog för ett annat barn då teckningen inte direkt visar att hon är äldre och inte nämner vem hon är förutom vid namn. Detta är tyvärr ett genomgående drag i boken att rätt många karaktärer dyker upp utan att läsaren får veta vem de är eller vilken deras relation är med de två huvudpersonerna, Petter och Sahar. Ibland är det rätt lättgissat till en kompis eller kompis förälder, ibland förklaras personens relation, som när Sahars pappa dyker upp efter många års frånvaro. Men vid flera tillfällen är det personer som bara finns med på ett uppslag och sen försvinner. Och visst kan det gärna vara så i det riktiga livet, att människor kommer och går i ens liv, speciellt i utsatta barns liv, och på ett sätt kan det sägas förstärka bilden av deras utsatthet, deras beroende av vad vuxenvärlden bestämmer. Men samtidigt gör det att berättelsen känns hoppig, speciellt i de första uppslagen, och att det blir svårare att komma nära karaktärerna.
tillsammans igen, och känslan av att de inte kan lita på henne, att de hade det bättre i familjehemmet, och rädslan för att hon håller på att falla tillbaka igen. Blandningen av att vilja berätta för någon och rädslan för att de ska sprida informationen vidare. Sorgen över att ingen vuxen verkar bry sig och en önskan om att de vuxna bara ska lämna en ifred. Svårigheten i att ha varit tvungen att byta skola igen och därmed ha kommit efter i skolarbetet och inte känna någon, och frågan vad en ska svara när kompisens förälder frågar om mamman.
Men samtidigt som boken visar ett fint realistiskt perspektiv, där mamman faller tillbaka ner i gamla vanor, så har boken tyvärr flera logiska hopp som jag som läsare inte kan släppa. Vad händer med mamman efter att Petter hällt ut hennes tabletter? Hon försvinner bara ur berättelsen där och läsaren får inte reda på ifall hon hamnar i fängelse igen, på behandlingshem, eller finns kvar men bara inte som en stabil förälder. Och hur troligt är det att Sahars pappa – som dyker upp efter att ha varit borta sen Sahar var tre – inte bara ska gå in som en stabil förälder till henne men också ta sig an hennes storebror Petter som inte är hans barn? Det låter som en fin lösning på barnens situation, men är den realistisk? Får Sahars pappa ens det?
Sören Olsson och Anders Jacobsson har skrivit den populära serien om Sune som är tjejtjusare och går i skolan. Sunes lillebror minns vi säkert alla som den jobbige Håkan Bråkan och han har fått en egen bok där han nu i häftigt illustrerade sidor får bli en superhjälte.