Bokförlaget Hedvig har nischat sig på böcker som är lätta att läsa, både för barn och vuxna.
Världens sämsta barnvakt handlar om Sanna som sett fram emot en Sannakväll helt ensam framför tv:n med godisskålen i högsta hugg. Hennes föräldrar är bjudna på fest, brorsan sover hos en kompis och Sanna ska alltså få vara ensam hemma, tror hon, tills mamma säger att hon lovat att Sanna ska sitta barnvakt åt fyraåriga Lovisa. Sanna vägrar, ända tills hon förstår att hon ska få pengar för jobbet. Hur svårt kan det vara? Självfallet stöter Sanna på en hel del knepigheter med Lovisa vilka hon försöker lösa men inte alltid till det bättre….
Världens sämsta barnvakt är en bok med både humor och värme. Sanna är påhittig och försöker styra upp situationen och i slutändan blir det ändå ganska bra. Ibland kan ett förmodat dåligt beslut faktiskt leda till något bra, i alla för för vissa. Texten är lättläst med korta men livfulla meningar och det är frikostigt med härliga illustrationer. Boken är inkluderande utan att ha det i fokus och bidrar till att unga läsare får en bredare normbild. Världens sämsta barnvakt är helt enkelt en bok som gör dig glad och jag ser fram emot nästa bok om Sanna!
Mamma fuckar upp är en välkommen bok om ett viktigt ämne som ofta förbises inom barnboksvärlden. Mamma Maja avtjänar ett straff för narkotikabrott och under tiden bor hennes två barn, Petter och Sahar, i ett familjehem. Boken börjar med att barnen besöker mamman i fängelset tillsammans med vad jag gissar är en socialarbetare men som jag först tog för ett annat barn då teckningen inte direkt visar att hon är äldre och inte nämner vem hon är förutom vid namn. Detta är tyvärr ett genomgående drag i boken att rätt många karaktärer dyker upp utan att läsaren får veta vem de är eller vilken deras relation är med de två huvudpersonerna, Petter och Sahar. Ibland är det rätt lättgissat till en kompis eller kompis förälder, ibland förklaras personens relation, som när Sahars pappa dyker upp efter många års frånvaro. Men vid flera tillfällen är det personer som bara finns med på ett uppslag och sen försvinner. Och visst kan det gärna vara så i det riktiga livet, att människor kommer och går i ens liv, speciellt i utsatta barns liv, och på ett sätt kan det sägas förstärka bilden av deras utsatthet, deras beroende av vad vuxenvärlden bestämmer. Men samtidigt gör det att berättelsen känns hoppig, speciellt i de första uppslagen, och att det blir svårare att komma nära karaktärerna.
tillsammans igen, och känslan av att de inte kan lita på henne, att de hade det bättre i familjehemmet, och rädslan för att hon håller på att falla tillbaka igen. Blandningen av att vilja berätta för någon och rädslan för att de ska sprida informationen vidare. Sorgen över att ingen vuxen verkar bry sig och en önskan om att de vuxna bara ska lämna en ifred. Svårigheten i att ha varit tvungen att byta skola igen och därmed ha kommit efter i skolarbetet och inte känna någon, och frågan vad en ska svara när kompisens förälder frågar om mamman.
Men samtidigt som boken visar ett fint realistiskt perspektiv, där mamman faller tillbaka ner i gamla vanor, så har boken tyvärr flera logiska hopp som jag som läsare inte kan släppa. Vad händer med mamman efter att Petter hällt ut hennes tabletter? Hon försvinner bara ur berättelsen där och läsaren får inte reda på ifall hon hamnar i fängelse igen, på behandlingshem, eller finns kvar men bara inte som en stabil förälder. Och hur troligt är det att Sahars pappa – som dyker upp efter att ha varit borta sen Sahar var tre – inte bara ska gå in som en stabil förälder till henne men också ta sig an hennes storebror Petter som inte är hans barn? Det låter som en fin lösning på barnens situation, men är den realistisk? Får Sahars pappa ens det?
