Stjärnhopp och hemligheter av Camilla Chester är berättelsen om ett barn, Leo. Eller Lion för de allra närmaste, de få som får höra hans röst, om de befinner sig hemma, i trygghet, för Leo har selektiv mutism och KAN för det mesta inte prata alls. Det att han inte kan prata, att det till och med kan göra ont att försöka, är väldigt viktigt för Leo. För det är inte det att han inte vill. Han vill verkligen, men det går bara inte.
Det här är nÃ¥got han skriver i ett brev till sin nya granne och möjliga kompis Richa, för att förklara för henne varför han inte svarar henne. De ska trots allt gÃ¥ i samma skola efter sommarlovet och för Leo är det viktigt att hon förstÃ¥r att han inte kan prata, sÃ¥ att det inte blir lika konstigt som det blev när Tiffany började i skolan. Inte för att Leo tror att brevet kommer att fÃ¥ Richa att vilja bli vän med honom, han vet att ”ingen kan vara kompis med nÃ¥gon som inte kan prata”.
Men han har fel. Richa verkar ha läst brevet för när de ett par dagar senare träffas på dansskolan, där de båda ska gå en tre veckor lång sommarkurs, verkar hon inte bara förstå Leos tystnad men även vilja vara vän med honom och hon står upp mot hans klasskompisar som också ska gå danskursen men som vanligt försöker att ignorera och utesluta honom.
Eller kan det vara så att Richa förstår Leo utan att ha läst brevet? För även Richa bär på en hemlighet, en tyngd som gör att hon oroar sig för att börja skolan efter sommaren, som gör att hon bara inte kan misslyckas med dansen.
Så Leo och Richa dansar dag efter dag och blir allt bättre både på att dansa och kommunicera utan att Leo behöver prata. Han litar efter ett tag tillräckligt på henne för att kunna svara med en nickning eller huvudskakning och hon lär sig att ställa frågor som bara kräver ett ja eller nej.
Allt verkar frid och fröjd, men dansuppvisningen närmar sig och Leo kan inte stå uppe på scen framför en massa människor. Han som inte ens kan visa upp vad de lärt sig för dagen när föräldrar kommer och hämtar i slutet av lektionerna. Frågan är bara om Richa har förståelse för det?
Stjärnhopp och hemligheter är en bok som utan pekpinnar förmedlar till läsaren hur selektiv mutism kan ta sig uttryck och även om hur andra hemligheter, som att inte kunna läsa eller skriva trots att man har fyllt tio år, kan påverka en och göra att man hamnar utanför. Men som Leo tänker när Tiffany visar sig vara helt värdelös på att dansa, hon som är bäst av alla på fotboll, så finns det saker som man är bra på och saker som man är sämre på. För vissa är det att hitta rytmen och kunna dansa, för andra att lära sig läsa eller att kunna prata.
Det är en berättelse som ger en insikt i hur det kan vara att leva med selektiv mutism, hur tillit och tid, att känna sig helt trygg med den andra kan ge en öppning att kunna samtala, men endast i rätt omständigheter, och hur andra kan hitta pÃ¥ saker som personen sägs tänka eller känna utan att personen kan protestera. Som Leo uttrycker det: ”Jag kan inte rätta henne, men jag tänker pÃ¥ hur lätt det är för folk som kan prata att bara hitta pÃ¥ saker, och det är inget jag kan göra Ã¥t det”.
Samtidigt är det en bok om hopp, och då inte bara stjärnhopp och andra hopp på studsmattorna där Leo och Richa träffas, utan om den slags hoppfullhet och mod som kan komma av att äntligen bli sedd för den man är och uppskattad trots allt.
Jag uppskattar även att familjer får se olika ut, att de kan retas och gnabbas sinsemellan men finnas där för varandra när de behövs.
Och användningen av ett brev för att förklara utan att det känns förklarande är väldigt smart. Speciellt som brevet sedan blir en viktig del av berättelsen. Att dessutom lägga med en djupare förklaring angående vad selektiv mutism är i slutet av boken är bra, för den som vill ha mer saklig information och inte bara förlita sig på Leos tankar och personliga upplevelse.
Det här är den första boken utgiven på nystartade barn- och ungdomsförlaget Fyren publishing, ett förlag som fokuserar på inkluderande böcker, och det ska bli spännande att se vilka andra böcker de kommer att satsa på framöver. Om även de kommer att vara böcker som går rakt in i hjärtat.
Stjärnhopp och hemligheter
Författare: Camilla Chester
Översättning: Jessica Alm & Mia Lindquist
Illustratör: Emma Rendell
Förlag: Fyren Publishing (2025)
ISBN: 9789199004204
Antal sidor: 160
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Mamma fuckar upp är en välkommen bok om ett viktigt ämne som ofta förbises inom barnboksvärlden. Mamma Maja avtjänar ett straff för narkotikabrott och under tiden bor hennes två barn, Petter och Sahar, i ett familjehem. Boken börjar med att barnen besöker mamman i fängelset tillsammans med vad jag gissar är en socialarbetare men som jag först tog för ett annat barn då teckningen inte direkt visar att hon är äldre och inte nämner vem hon är förutom vid namn. Detta är tyvärr ett genomgående drag i boken att rätt många karaktärer dyker upp utan att läsaren får veta vem de är eller vilken deras relation är med de två huvudpersonerna, Petter och Sahar. Ibland är det rätt lättgissat till en kompis eller kompis förälder, ibland förklaras personens relation, som när Sahars pappa dyker upp efter många års frånvaro. Men vid flera tillfällen är det personer som bara finns med på ett uppslag och sen försvinner. Och visst kan det gärna vara så i det riktiga livet, att människor kommer och går i ens liv, speciellt i utsatta barns liv, och på ett sätt kan det sägas förstärka bilden av deras utsatthet, deras beroende av vad vuxenvärlden bestämmer. Men samtidigt gör det att berättelsen känns hoppig, speciellt i de första uppslagen, och att det blir svårare att komma nära karaktärerna.
tillsammans igen, och känslan av att de inte kan lita på henne, att de hade det bättre i familjehemmet, och rädslan för att hon håller på att falla tillbaka igen. Blandningen av att vilja berätta för någon och rädslan för att de ska sprida informationen vidare. Sorgen över att ingen vuxen verkar bry sig och en önskan om att de vuxna bara ska lämna en ifred. Svårigheten i att ha varit tvungen att byta skola igen och därmed ha kommit efter i skolarbetet och inte känna någon, och frågan vad en ska svara när kompisens förälder frågar om mamman.
Men samtidigt som boken visar ett fint realistiskt perspektiv, där mamman faller tillbaka ner i gamla vanor, så har boken tyvärr flera logiska hopp som jag som läsare inte kan släppa. Vad händer med mamman efter att Petter hällt ut hennes tabletter? Hon försvinner bara ur berättelsen där och läsaren får inte reda på ifall hon hamnar i fängelse igen, på behandlingshem, eller finns kvar men bara inte som en stabil förälder. Och hur troligt är det att Sahars pappa – som dyker upp efter att ha varit borta sen Sahar var tre – inte bara ska gå in som en stabil förälder till henne men också ta sig an hennes storebror Petter som inte är hans barn? Det låter som en fin lösning på barnens situation, men är den realistisk? Får Sahars pappa ens det?
