Mamma fuckar upp är en välkommen bok om ett viktigt ämne som ofta förbises inom barnboksvärlden. Mamma Maja avtjänar ett straff för narkotikabrott och under tiden bor hennes två barn, Petter och Sahar, i ett familjehem. Boken börjar med att barnen besöker mamman i fängelset tillsammans med vad jag gissar är en socialarbetare men som jag först tog för ett annat barn då teckningen inte direkt visar att hon är äldre och inte nämner vem hon är förutom vid namn. Detta är tyvärr ett genomgående drag i boken att rätt många karaktärer dyker upp utan att läsaren får veta vem de är eller vilken deras relation är med de två huvudpersonerna, Petter och Sahar. Ibland är det rätt lättgissat till en kompis eller kompis förälder, ibland förklaras personens relation, som när Sahars pappa dyker upp efter många års frånvaro. Men vid flera tillfällen är det personer som bara finns med på ett uppslag och sen försvinner. Och visst kan det gärna vara så i det riktiga livet, att människor kommer och går i ens liv, speciellt i utsatta barns liv, och på ett sätt kan det sägas förstärka bilden av deras utsatthet, deras beroende av vad vuxenvärlden bestämmer. Men samtidigt gör det att berättelsen känns hoppig, speciellt i de första uppslagen, och att det blir svårare att komma nära karaktärerna.
Illustrationerna av Charlie Rosales är starka och allvaret förstärks av valet av svartvitt med orange accenter och serieupplägget känns perfekt för ämnet. På ett sätt är det lättläst och därmed tillgängligt för flera åldrar och läsnivåer, men samtidigt sker en stor del av berättelsen mellan raderna / illustrationerna vilket tyvärr kan tänkas försvåra för de som inte är vana läsare.
Det är väldigt bra att boken visar på svårigheterna för barn i situationer när en förälder, här dessutom ensamstående, hamnar i fängelse. Det är en träffsäker blandning av att längta efter mamma, att hon ska bli fri och de kunna bo 
tillsammans igen, och känslan av att de inte kan lita på henne, att de hade det bättre i familjehemmet, och rädslan för att hon håller på att falla tillbaka igen. Blandningen av att vilja berätta för någon och rädslan för att de ska sprida informationen vidare. Sorgen över att ingen vuxen verkar bry sig och en önskan om att de vuxna bara ska lämna en ifred. Svårigheten i att ha varit tvungen att byta skola igen och därmed ha kommit efter i skolarbetet och inte känna någon, och frågan vad en ska svara när kompisens förälder frågar om mamman.
Men samtidigt som boken visar ett fint realistiskt perspektiv, där mamman faller tillbaka ner i gamla vanor, så har boken tyvärr flera logiska hopp som jag som läsare inte kan släppa. Vad händer med mamman efter att Petter hällt ut hennes tabletter? Hon försvinner bara ur berättelsen där och läsaren får inte reda på ifall hon hamnar i fängelse igen, på behandlingshem, eller finns kvar men bara inte som en stabil förälder. Och hur troligt är det att Sahars pappa – som dyker upp efter att ha varit borta sen Sahar var tre – inte bara ska gå in som en stabil förälder till henne men också ta sig an hennes storebror Petter som inte är hans barn? Det låter som en fin lösning på barnens situation, men är den realistisk? Får Sahars pappa ens det?
Trots dessa förbehåll så är detta en väldigt viktig bok och speciellt intressant för barn och ungdomar i liknande situation, antingen det gäller en av de trettio tusen som dagligen lever med en frihetsberövad förälder eller anhörig, eller de som av andra anledningar får uppleva fosterhem och möten med socialtjänsten, eller de som vill ha insyn hur det kan vara att leva i den här sortens limbo. Då försäljningspriset tyvärr är högre än vad de flesta i målgruppen troligen har råd med, rekommenderar jag extra starkt att boken köps in av alla bibliotek, skolbibliotek och andra insatser där barn och ungdomar i målgruppen kan tänkas komma i kontakt med böcker.
Mamma fuckar upp
Författare: Elisabet Omsén
Illustratör: Charlie Rosales
Förlag: Krossa förlag (2020)
ISBN: 9789198338447
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Mia saknad är en bok som handlar om hästtjejen Janni och hennes kompis Mia. De är bästa kompisar och har varsin häst, deras stora dröm i framtiden är att bo tillsammans i en röd stuga och föda upp hästar. Redan i första kapitlet får vi veta att Mia har försvunnit, flyttat utan att säga hejdå eller tala om var hon tagit vägen! Så gör man väl inte mot sin bästis? När det gått en vecka fick Janni ett brev från Mia där det stod att hon inte ville att de skulle vara vänner längre; att det inte var någon idé eftersom de nu bodde så långt ifrån varandra. Men Janni känner att det är något som hennes mamma och bror inte vill berätta för henne, något som har med Mia att göra.