Himlabrand

Kan detta vara årets ungdomsbok?

Jag läste klart Himlabrand av Moa Backe Åstot redan för ett par månader sedan, men blev alltför tagen för att klara av att skriva en recension på direkten. Så den har fått vila. En glimmande pärla som prytt mitt skrivbord och motiverat mig att göra mitt bästa när jag själv skriver. Att en debutant kan ha värkt fram den här boken är närmast chockerande men också väldigt motiverande.

Vad är det då som gör den så speciell? Jag skulle säga att det är en kombination av saker som tillsammans bidrar till bokens storslagenhet, i sin enkelhet. För boken är lättläst även om ytterst vacker.

Språket gnistrar med underbara metaforer och har ett sätt att leka med arktiska naturfenomen för att gestalta huvudkaraktären Ántes tankar och känslor som går in i själen. Dialogen är trovärdig och jag älskar hur samiska ord blandas in utan förklaring, och utan behov av förklaring. Läsaren kanske inte förstår den exakta innebörden men vi förstår andemeningen och orden fördjupar känslan av att ha förflyttats till Jokkmokk och dess närbebyggelse.

Handlingen griper verkligen tag i läsaren. Det är en kärlekshistoria som de flesta kan känna igen sig i. Hur det är att vara tonåring och förälskad och inte veta om det är besvarat. Men utöver en vanlig kärlekshistoria är det här en berättelse om att våga vara sig själv och hitta utrymme för att ta plats i en värld som ser ner på sådana som är som en själv, att våga ta steget fullt ut.

”Finns det homosexuella renskötare?”

Frågan dyker upp när Ánte gör en sökning i början av boken och stannar med honom till dess slut.

För självklart finns de, men då homosexualitet inte är accepterat i traditionella samiska släkter så är det ingen i Ántes värld som är öppet homosexuell. Ánte känner därför att han måste välja mellan att gömma sina känslor och följa sin livsdröm, att bli renskötare, eller att följa i fotspåren av andra samer som inte passat in i könsförväntningarna och flyttat nedåt landet. Ánte vacklar därmed under dilemmat mellan att välja att vara sig själv eller att kunna göra det han älskar.

Bakgrundshistorien. Kanske det mest imponerande – även om det är närmast omöjligt att välja – är hur Moa Backe Åstot väver in historien om det samiska förtrycket i berättelsen på ett sätt som känns fullt trovärdigt för handlingen. Hon har använt sig av berättarknepet att Ánte hittar en bok och läsaren därigenom får ta del av svensk rasbiologi och det samiska förtrycket. Det är dock gjort på ett så snyggt vis att det knepet knappt syns och aldrig känns föreläsande. I stället blandas funderingar runt informationen Ánte hittar i boken med hur den påverkat hans egen familj. Dessa funderingar fördjupas snyggt genom samtal med farmodern och Ántes kusin. Trådarna är så sömlösa att läsaren lär sig nästan utan att inse det, och informationen stoppar aldrig upp läsningen som det annars gärna kan göra utan den tillhör handlingen fullt ut och hjälper till att driva den framåt.

Boken rekommenderas starkt till alla över nio år!

Fotograf: Carl-Johan Utsi, pressbild från Rabén & Sjögren

 


Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129725575
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Julförberedelser

En liten argsint tomte, en storfamilj av kaniner i flera generationer, tillfälligheter, traditioner och decenniers sagobilder mixat och sammansatt till en saga i 25 kapitel om våra västerländska traditioner inför och under julen. Saga, realitysåpa, deckargåta, parodi – eller trådar för sagoläsaren att nysta vidare i inför julen tillsammans med barnen.

Hustomten Vrese håller till på en övergiven gård, där möbler och ting lämnats i bostadshuset. Under sin dagliga runda räddar han en humla, som han tar med till sin inredda hundkoja och pysslar om, annars är han tvär och vresig mest hela tiden och vill helst vara ifred. Dagen är den första december, och då tänder han ett ljus – oavsett vilken veckodag det är. Men det går inte så bra för den argsinta tomten: när han ska tvätta sina vantar och sin luva får vinden tag i dem och de försvinner.


I en annan del av skogen bor en kaninfamilj, i hålan sjuder det av aktivitet – de vuxna pysslar med sitt och barnen leker vilda lekar. Mamma kanin skickar ut ungarna och säger att snart är det vinter. Det är så allting börjar, ungarna vet inte vad vinter och snö är men går ut för att vänta på det mamma säger ska komma snart. Det är då de finner: först något rött – som nog är en huvudsak, och sedan två av något – som man nog kan stoppa saker i och så en fyrkantig sak med krumelurer på. Med lite list kan man klura ut att samtliga ting har med tomten och julen att göra.

’Barnen’ bär hem sina fynd för att få hjälp att förstå vad det är de har funnit. Och så går decemberdagarna medan kaninfamiljen samlar ledtrådar. Ryktet sprider sig i skogen och bit för bit vidgas deras kunskaper, det handlar om en tomte som ska komma och om julen, det ena ger det andra, och ska någon komma så måste man förbereda sig: det ska bjudas på godsaker, göras fint, diktas visor och tal… Och så kommer äntligen snön.

I hundkojan ligger den vresige tomten i sin säng, avsnittet har nummer tretton: en stjärna lyser starkare än de andra, faller och förvandlas till en kvinna i vitt med vingar och ljus i håret. Omgiven av ett stort ljus bjuder hon på kaffe, bullar och pepparkakor, säger till tomten att han inte ska vara rädd och berättar den glada nyheten att han ska få barn. Och att han blir snäll om han tar en till pepparkaka! Det må vara en tomtedröm eller ej, men det är just detta sammelsurium som präglar hela historien – som pågår som ett sökande och ett konstruerande av ett julpussel bestående av alla bitar som tänkas kan.

En lek med språkliga uttryck, invävda talesätt och en mix av traditioner och julförberedelser, som pågår utan att kaninfamiljen egentligen vet varför, för tankarna till att allt är en konstruktion samtidigt som den relaterar till vår mänskliga tillvaro före jul och vår vilsenhet i att förmedla, och kanske förstå, vad vi egentligen firar/väntar på/sysslar med. Helt enkelt vad som egentligen sker under tiden före den 24-/25:te och varför.

Till Ulf Starks textberättelse hör Eva Erikssons bildberättelser – ja, de är på ett märkligt sätt flera; en hel väv med spår av traditionella sagor som följt med eller uppdaterats under decennier. Lättast att relatera till är Beatrix Potters djursagor, Nalle Puh och hans vänner, Pricken, Alice i Underlandet, Elsa Beskows Ocke, Nutta och Pillerill och Tomtebobarnen. Sagovärlden är trots allt inte så stor.

Med alla referenser från sagor, traditioner och verklighetens julförberedelser är jag en aning skeptisk mot denna kapitelbok som slutar med en julotta för alla födda barn i en ljusstrålande isigloo, anordnad respektive byggd av tomten för kaninfamiljen och skogens djur. Men om man accepterar att läsningen ställer krav, är beredd att ge stort utrymme för dialog där man diskuterar egna traditioner och reflekterar över händelserna i de korta kapitlena, som är tänkta att läsa dag för dag, kan det bli en riktigt mysig och lärorik ’i väntan på julen saga’ för både läsare och lyssnare.

Kapitlen kommer även att finnas som julkalender på bokus.com och på rabensjogren.se.

 

Titel: Jul i stora skogen
Text: Ulf Stark
Bild: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2012)
ISBN 9789129681062
Antal sidor: 101
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris