Himlabrand

Kan detta vara årets ungdomsbok?

Jag läste klart Himlabrand av Moa Backe Åstot redan för ett par månader sedan, men blev alltför tagen för att klara av att skriva en recension på direkten. Så den har fått vila. En glimmande pärla som prytt mitt skrivbord och motiverat mig att göra mitt bästa när jag själv skriver. Att en debutant kan ha värkt fram den här boken är närmast chockerande men också väldigt motiverande.

Vad är det då som gör den så speciell? Jag skulle säga att det är en kombination av saker som tillsammans bidrar till bokens storslagenhet, i sin enkelhet. För boken är lättläst även om ytterst vacker.

Språket gnistrar med underbara metaforer och har ett sätt att leka med arktiska naturfenomen för att gestalta huvudkaraktären Ántes tankar och känslor som går in i själen. Dialogen är trovärdig och jag älskar hur samiska ord blandas in utan förklaring, och utan behov av förklaring. Läsaren kanske inte förstår den exakta innebörden men vi förstår andemeningen och orden fördjupar känslan av att ha förflyttats till Jokkmokk och dess närbebyggelse.

Handlingen griper verkligen tag i läsaren. Det är en kärlekshistoria som de flesta kan känna igen sig i. Hur det är att vara tonåring och förälskad och inte veta om det är besvarat. Men utöver en vanlig kärlekshistoria är det här en berättelse om att våga vara sig själv och hitta utrymme för att ta plats i en värld som ser ner på sådana som är som en själv, att våga ta steget fullt ut.

”Finns det homosexuella renskötare?”

Frågan dyker upp när Ánte gör en sökning i början av boken och stannar med honom till dess slut.

För självklart finns de, men då homosexualitet inte är accepterat i traditionella samiska släkter så är det ingen i Ántes värld som är öppet homosexuell. Ánte känner därför att han måste välja mellan att gömma sina känslor och följa sin livsdröm, att bli renskötare, eller att följa i fotspåren av andra samer som inte passat in i könsförväntningarna och flyttat nedåt landet. Ánte vacklar därmed under dilemmat mellan att välja att vara sig själv eller att kunna göra det han älskar.

Bakgrundshistorien. Kanske det mest imponerande – även om det är närmast omöjligt att välja – är hur Moa Backe Åstot väver in historien om det samiska förtrycket i berättelsen på ett sätt som känns fullt trovärdigt för handlingen. Hon har använt sig av berättarknepet att Ánte hittar en bok och läsaren därigenom får ta del av svensk rasbiologi och det samiska förtrycket. Det är dock gjort på ett så snyggt vis att det knepet knappt syns och aldrig känns föreläsande. I stället blandas funderingar runt informationen Ánte hittar i boken med hur den påverkat hans egen familj. Dessa funderingar fördjupas snyggt genom samtal med farmodern och Ántes kusin. Trådarna är så sömlösa att läsaren lär sig nästan utan att inse det, och informationen stoppar aldrig upp läsningen som det annars gärna kan göra utan den tillhör handlingen fullt ut och hjälper till att driva den framåt.

Boken rekommenderas starkt till alla över nio år!

 


Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129725575
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Vem har sagt något om kärlek?

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali är ett välkommet tillskott i bokhyllorna som jag hoppas kommer att leta sig in till alla skolbibliotek och vanliga bibliotek men även läsas av yrkesverksamma inom skola, socialtjänst, polis och liknande yrken som arbetar mot hedersvåld och hedersförtryck.

Det är en lättläst bok vilket borde göra den tillgänglig också till barn även om den riktar sig till unga vuxna. Samtidigt är ämnet högaktuellt och skildras på ett pedagogiskt vis som även gör den till en måsteläsning för vuxna.

I boken varvas den personliga berättelsen med lättillgänglig fakta och intervjuer med författarens föräldrar och likaså ett par kusiner. Jag uppskattar speciellt intervjuerna med pappan, hur han utvecklats under åren i Sverige, och hur hans minnen av författarens uppväxt delvis skiljer sig från hennes egna minnen, även om hennes minnen känns mest trovärdiga. För vilken pappa vill komma ihåg att han en gång i tiden var en förtryckare som hotade sin dotter till livet?

Jag uppskattar också layouten med olika ramar runt faktabitarna (svarta) och sidorna med intervjuer (grå-randiga) vilket underlättar att snabbt kunna bläddra igenom och hitta dem. För mig kändes en del av faktasidorna lite för enkla, eller rättare sagt skrivna på ett sätt som reducerar läsaren till någon som inte har någon kännedom alls om bland annat mänskliga rättigheter eller tvångsgifte. Samtidigt tillåter greppet en tillgänglighet för alla. På samma vis känns vissa av anekdoterna i den personliga berättelsen onödiga och texten ibland lite hoppig, men samtidigt hjälper även de styckena till att föra framåt både berättelsen och förståelsen för författarens situation.

Dock kanske en liten varning ska utfärdas, att det här rör sig om en ytterst subjektiv bok där de bitar som passar in i författarens synvinkel är de som inkluderats, även vad gäller de utvalda faktabitarna.

Viktigare är dock att boken tar upp hedersförtryck från insidan och det är en lärdom som jag tror att alla behöver ta del av och det här är en väldigt bra startpunkt.


Vem har sagt något om kärlek?
Författare: Elaf Ali
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129726893
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

De afghanska sönerna – en romandebut som engagerar

Upprörande krasshet och medmänskligt hopp

I De afghanska sönerna berättar Rebecka med iver och uppgivenhet om rutiner, oro, samhörighet och tomhet på ”HVB-hemmet Gnistan”. Historien handlar om tre afghanska pojkar som bor på avdelningen där Rebecka arbetar. De har flytt sitt hemland och var och en har ensam tagit sig till Sverige.

I korta avskalade meningar, som liknar dagboksanteckningar, får vi via Rebecka en inblick i vad Ahmed, Hamid och Zaher har varit med om innan de kom till Gnistan och om deras vardagar där.

Genom att konstaterande beskriva pojkarna, chefen, kollegor, samhällsservice, grannar och situationer målar författaren upp ett sammanhang med levande porträtt och miljöer. Beskrivningarna är betraktande. Berättarrösten är Rebecka, som beskriver det som passerar ur sitt privata inifrånperspektiv, men hon beskriver också det hon ser och hör omkring sig. Historien utspelar sig därmed på flera nivåer samtidigt.

Rebecka har ingen utbildning eller erfarenhet av liknande arbete. Hon trodde inte att hon skulle få det här jobbet. Alla hennes arbetskamrater har titlar som antyder att de är behöriga för att arbeta på avdelningen. Rebecka verkar dock ha en ovanligt välutvecklad fingertoppskänsla för att balansera de tre pojkarnas personligheter och erfarenheter med verksamhetens uppdrag och instruktioner genom sin medmänsklighet och anpassningsförmåga. Hon säger:

Det är svårt att säga om jag blir mer eller mindre människa av att vara här.

Ett skäl till att Rebecka fick jobbet uppfattar hon vara att hon är bra på att arbeta enligt instruktioner. Men gör hon det, eller hittar hon sitt sätt att (nästan) inte bryta mot uppsatta regler och påbjudna förhållningssätt?

Berättelsen om arbetspassen med pojkarna är gripande. Den växlar mellan distans, kontroll, flackhet, osäkerhet, kontakt, glädje, sorg och en form av innerlig omtanke. Historien är tung, men det är något som spirar mellan raderna som gör att den ändå inte känns fullkomligt dyster. Även när det är oändligt sorgesamt ger Rebeckas sammantagna berättelse en smula hopp.

Om författaren
Elin Persson (född 1992) är socialantropolog och har gått skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. När hon inte skriver jobbar hon med socialt arbete. (från Bonnier Carlsens hemsida)

Detta är Elin Persons debutroman, som kommer ut idag den 3 januari 2020. Hon har tidigare givit ut För varje hjärta som slår hos Vulkan förlag, i genren lyrik.


De afghanska sönerna
Författare: Elin Persson
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789178035564
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris