Jag klyver er itu av Tamara Mivelli hedras den 6e mars 2021 med det nyinstiftade ”Hjärtans Fröjd – litteraturpris till bästa svenska ungdomsbok 2020” under den årliga litteratur- och berättarfestivalen Berättarkraft i samverkan mellan Region Blekinge och Blekinges fem kommuner.
Juryn skriver bland annat att:
”Allt känns äkta och ärligt, läsaren bjuds in se en flik av ett liv och en värld. Utan alla spår av listig dramaturgi, fostrande avsikter eller underhållande romantisk komedi. Och ändå är boken lättillgänglig och bjuder på en lustfylld läsupplevelse.”
Jag kan inte annat än att hålla med. Det här är en bok som trots sin melankoliska ton, sin behandling av svåra ämnen – såsom familjer på brytningsgränsen, flykt och smygrasism –ändå är både lättläst och lustfylld. Texten rör sig mellan poesi och prosa och kapitlen är som korta andningar eller flyktiga tankar. Mivelli hoppar skickligt mellan en tonårings vardag och små, men säkra gestaltningar och tankar som träffar rakt i hjärtat med sin förmedling av en djup inre smärta.
Med ett par lätta penseldrag får vi en skymt av hur det är att komma till ett nytt land som barn. Att vilja passa in så mycket att en glömmer sitt språk. Inte veta om en ska böja Sverige efter föräldrarna eller föräldrarna efter Sverige.
”Några år senare pratar jag högt och tydligt på svenska så att ingen ska tro att vi är något annat. Om vad jag ritat och fiskgratängen vi fått till mat.
Fortsätter monologen när vi kommer hem.
Fortsätter tills jag inte kan något annat.” (s. 63)
Mivelli skriver träffsäkert om utanförskap och att inte veta vart en ska ta vägen sen, när gymnasiet väl är över. Om första kärleken som kanske inte egentligen är den där stora, omvälvande utan mer en trygghet, en flykt, en säker boplats för ett ögonblick, en evighet. Det omöjliga i att vilja passa in. Med pojkvännens familj, med pappans nya blonda familj.
”Jag ser inte ut som något ur Saltkråkan.
Jag ser inte ut som något som går på teve.” (s. 78)
Det är mycket skickligt berättat. Att på endast 122 korta sidor (183 i e-book) gestalta runt ett år i huvudpersonens liv, utan att det känns förhastat eller konstlat, är imponerande.
Jag klyver er itu rekommenderas starkt för både ungdomar och vuxna, men inte för de som vill ha en klassisk roman.
Litteraturpriset Hjärtans Fröjd instiftades nyligen av Region Blekinge till författaren Per Nilssons ära. Per Nilsson, bördig från Sölvesborg har gett ut över 40 böcker riktade till barn och unga och är översatt till 25 olika språk.
Jag klyver er itu
Författare: Tamara Mivelli
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
ISBN: 9789129719499
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Min bror Eli av Julia Blennermark och Böris Helena Matsson är en poetisk berättelse med flera sidor av hisnande vackra illustrationer. Boken har ett fint samklang mellan text och bild, där Matssons illustrationer ofta fördjupar texten, ger den inte bara liv utan flera lager. Dock finns det en motsägelse mellan text och bild på ett ställe som borde ha redigerats bort – där texten beskriver havsråets hand som ”glänsande grå som sälskinn”, medan bilden visar på en människoliknande hand. Detta är dock detaljer.
Mamma fuckar upp är en välkommen bok om ett viktigt ämne som ofta förbises inom barnboksvärlden. Mamma Maja avtjänar ett straff för narkotikabrott och under tiden bor hennes två barn, Petter och Sahar, i ett familjehem. Boken börjar med att barnen besöker mamman i fängelset tillsammans med vad jag gissar är en socialarbetare men som jag först tog för ett annat barn då teckningen inte direkt visar att hon är äldre och inte nämner vem hon är förutom vid namn. Detta är tyvärr ett genomgående drag i boken att rätt många karaktärer dyker upp utan att läsaren får veta vem de är eller vilken deras relation är med de två huvudpersonerna, Petter och Sahar. Ibland är det rätt lättgissat till en kompis eller kompis förälder, ibland förklaras personens relation, som när Sahars pappa dyker upp efter många års frånvaro. Men vid flera tillfällen är det personer som bara finns med på ett uppslag och sen försvinner. Och visst kan det gärna vara så i det riktiga livet, att människor kommer och går i ens liv, speciellt i utsatta barns liv, och på ett sätt kan det sägas förstärka bilden av deras utsatthet, deras beroende av vad vuxenvärlden bestämmer. Men samtidigt gör det att berättelsen känns hoppig, speciellt i de första uppslagen, och att det blir svårare att komma nära karaktärerna.
tillsammans igen, och känslan av att de inte kan lita på henne, att de hade det bättre i familjehemmet, och rädslan för att hon håller på att falla tillbaka igen. Blandningen av att vilja berätta för någon och rädslan för att de ska sprida informationen vidare. Sorgen över att ingen vuxen verkar bry sig och en önskan om att de vuxna bara ska lämna en ifred. Svårigheten i att ha varit tvungen att byta skola igen och därmed ha kommit efter i skolarbetet och inte känna någon, och frågan vad en ska svara när kompisens förälder frågar om mamman.
Men samtidigt som boken visar ett fint realistiskt perspektiv, där mamman faller tillbaka ner i gamla vanor, så har boken tyvärr flera logiska hopp som jag som läsare inte kan släppa. Vad händer med mamman efter att Petter hällt ut hennes tabletter? Hon försvinner bara ur berättelsen där och läsaren får inte reda på ifall hon hamnar i fängelse igen, på behandlingshem, eller finns kvar men bara inte som en stabil förälder. Och hur troligt är det att Sahars pappa – som dyker upp efter att ha varit borta sen Sahar var tre – inte bara ska gå in som en stabil förälder till henne men också ta sig an hennes storebror Petter som inte är hans barn? Det låter som en fin lösning på barnens situation, men är den realistisk? Får Sahars pappa ens det?
Vad bättre på internationella Nalle Puh-dagen än att skriva om denna härliga lilla björn. Jag har valt att läsa två olika versioner av Nalle Puh och hans värld för att kunna tipsa lite bredare även om båda är från Disneys version då Puh med den lilla röda tröjan har blivit mer välkända än originalet för dagens barn.
Det är en rolig liten berättelse med flera humoristiska inslag som kan rekommenderas att läsas för barnen även om uppläsaren troligen kommer lägga märka till att texten skulle kunna ha sett en redigeringsomgång till innan publicering. En viktigare varning är att en idé kan vara att hoppa över vissa av meningarna när Puh gör morgongymnastik då det ger en otrevlig kroppsuppfattning att rund är lika med osund som åtminstone jag inte vill förmedla till barnen.
Nalle Puhs skattkammare är tyvärr lite hoppig vilket är synd då den har vackra illustrationern och flera härliga små berättelser. Berättelserna binds samman av att Puhs vänner går runt Minnenas väg med honom för att få honom att minnas bättre. Vid varje hus eller viktig plats stannar de och vi får följa ett minne från platsen. Ofta fungerar passagerna mellan rörelse och minne bra men vid ett par tillfällen känns det lite förvirrande vilket är det som skapar boken hoppiga känsla.
En rolig notis är att båda böckerna har kartor på tapeten som är roliga att följa för barnen men som mellan böckerna visar helt olika upplägg för Puhs värld i Sjumilaskogen.