Cornelis har skoskav. Han och pappa är bjudna på en fest på slottet. I den stora matsalen på slottet finns ett särskilt bord för barnen. Där sitter det stora barn, tycker Cornelis, så han sitter med pappa vid de vuxnas bord. Seden kommer en tant och vill ta med Cornelis till bordet där det sitter många stora barn. Han går dit med pappa och sätter sig en stund. Han sitter med de mindre barnen vid bordet och äter kall mat. När de ätit klart vill de stora barnen leka Sardinburken. Cornelis vet inte vad det är. Barnen springer iväg och Cornelis går sakta efter … han har ju skoskav.
Det är inte fint på övervåningen, bara stort och mörkt.
Till en början är Cornelis med i leken lite vid sidan om, men förstår sedan hur den går till. Det finns en stor tjej som har hajörhängen, som heter Katja. Hon börjar prata med Cornelis. Då glömmer han till och med att han nog var kissnödig.
När någon ropar från trappan att det ska skjutas fyrverkerier springer alla iväg, den här gången springer Cornelis tillsammans med de andra barnen. Plötsligt kommer han på att det var Katja som skulle gömma sig och att hon inte är med när de springer för att gå ner till festen och fyrverkerierna. Han tar ett djupt andetag och vänder om.
Han går försiktigt fram genom de stora mörka rummen och ropar efter Katja. Cornelis letar på gömställena de använde och ropar att hon ska komma fram. Han får inget svar. Det står någon i rummet och denna någon rör sig. Cornelis skriker till.
Men det var Katja som gömt sig vid en gammal rustning! Nu hör de smällar och Katja tar Cornelis i handen när de springer för att komma ned och titta på fyrverkerierna. Cornelis har inte skoskav och det känns inte så mörkt på övervåningen längre.
De hinner ner för att titta. Sedan är det dags för tårta. Cornelis hinner inte riktigt prata med pappa för han ska sätta sig på stolen bredvid Katja … mitt bland de stora. Och tänker att sådana här fester kan han tänka sig att gå på mycket oftare.
Det är lätt att känna med Cornelis. Och att känna igen sig i att det ibland känns obekvämt, kanske till och med väldigt obekvämt, i situationer där man förväntas leka med barn man inte känner. Särskilt om barnen är stora barn, som man inte brukar leka med.
Bilderna kompletterar och broderar ut texten som är relativt återhållsamt formulerad. Berättaren använder inga stora åthävor, men känslouttryckens växlingar känns ändå omvälvande om än på ett stillsamt vis. Det finns spänning, lek och allvar och slottsmiljön som inramning bidrar med sagokänsla. Vi som läser och lyssnar tycker det är en fint beskriven historia om att vara med.
Vara med
Författare: Minette Lidberg
Illustrationer: Jesper Jenemark
Förlag: Idus förlag
ISBN: 9789175779690
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack till förlaget för recensionsexemplar!
Idag vill vi tipsa om tre böcker av författaren Åke Eriksson.
Jojje handlar om relationer. Ja inte intellektuella relationer men om jämförelser mellan vem som är störst, minst, argast, gladast och liknande begrepp. Boken är tydligt skriven ur barnets perspektiv och beskriver klarsynt och leklystet sådana saker som kan vara svårt för barn att få grepp om.
Jojje går vilse handlar om tid och rum, framförallt på det sätt som ett barn kan uppleva det. Jojje får inte leka i storskogen. Men en dag fladdrar en fjäril förbi. Jojje måste följa efter. Den är ju så vacker. Han hinner inte med när fjärilen flyger, men efterhand upptäcker han i stället det ena efter det andra som han vill titta på och utforska: En kulle, en blomsteräng, en bäck, en ekorre och så vidare. Plötsligt börjar det bli mörkt runt omkring honom. Nu blir berättelsen lite läskig. Men vem kommer inte där och hittar Jojje när det är som allra ensammast och vilsnast? Det är hunden Wilma som är med ute och letar efter honom.
Miss, Oskar Ada och lille Kurt är fyra katter. Historien berättas av Miss som bodde ensam med husse innan de andra flyttade in. När husses dotter flyttade till en lägenhet i stan så blev de fyra katter. Hunden Wilma bor också i huset. Redan på första sidan anar man att här kommer det att bli vilda upptåg och äventyr. Detta är en historia med fart i som är berättad med glimten i ögat. Alla karaktärer får sig en släng av kritik för hur de beter sig sinsemellan, men deras fördelar beskrivs också. Som väl är slutar allt gott och Miss konstaterar:
Varje djur som beskrivs har en egen sida med en inramad text. Under rubriken (som är djurnamnet) anges djurets vetenskapliga namn och därunder finns en underrubrik som besvarar frågan om djuret fiser. Det finns också en beskrivning av hur boken kom till, vad en fis (vetenskapligt ord: flatulens) är och att de medverkande ekologerna och zoologerna här ägnar sig åt flatologi, det vill säga att studera fisar.