Författare: Gunilla Larsdotter

Böcker älskade jag redan som liten och bara doften av en ny bok var en njutning som lovade äventyr. Biblioteket doftade bok på ett annat sätt, men likväl härligt. Jag vill bidra till att många barn får chansen till sina egna bokupplevelser. Jag är mamma till fyra, mormor till två och farmor till två (både flickor och pojkar) och tycker att det uppstår något mycket speciellt när man läser eller lyssnar på berättelser tillsammans. Var och en har sin upplevelse men det blir minnen som man har gemensamt, kanske hela livet. Själva berättandet intresserar mig; sådant som vilket språk som används eller vilka bilder, men också helheten med formgivningen samt hur och varför en bok kommit till

Vägen till Mormorsvägen

Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.

Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.

Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.

Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.

Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.

På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
… Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.

I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …

Ibland gör flickans tankar under hennes vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?

Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.

Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.

De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.

En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket av uppsluppenhet över denna bok.

 

Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Barnboksprats söndagstrea: Drakar

Varje söndag tipsar vi om 3 barn- och ungdomsböcker på ett speciellt tema. Sedan vill vi gärna ha era tips!
Skriv på din blogg, instagram eller i en kommentar. Tagga gärna @barnboksprat och #barnbokspratssöndagstrea så att vi hittar dina tips.

Drakarna förvandlar eller förvandlas. Det är skön magi. Drakarna hjälper barnen.

Det är som att drakarna gör livet lite bättre. De hjälper barnen att förverkliga det de drömmer om att kunna göra. Med drakens hjälp kan barnen genomföra sin vilja eller ändra det som är tråkigt, svårt, läskigt eller ge sig hän åt lek och äventyrslusta. Och drakarna strider tillsammans med barnen för det goda, mot det onda.

Så vem skulle inte vilja ha en drake till vän?

 

Prinsessor och Drakar har ett kapitel om en prinsessa för varje veckodag och den fungerar på det viset särskilt bra att läsa under flera dagar. Det är draktema som har klassiskt upplägg med slottsträdgårdar, sänghimlar, kungar (någon enstaka drottning!), källarvalv och så drakar förstås. Men det ingår också moderna inslag som en förgylld teve som visar barnprogram med drakar och en gyllene prinsessdator med internet och egen hemsida.

Alla prinsessor möter varsin drake. Drakarna är i lite olika storlekar och med olika karaktärer. Även den elakaste draken går att blidka med en sparkcykel för att komma undan att han ska röva bort prinsessans gnälliga lillebror och prinsessan själv. Prinsessorna är egensinniga personligheter, även de med mycket av de klassiska prinsessattributen. En är bortskämd, en annan är rädd, en tredje är ensam en fjärde argsint och så vidare.

Det är inte så att det sker något omvälvande som ändrar prinsessornas liv utan det är snarare som utflykter med lite oväntade inslag, äventyr, magi, rollbyten och de olika karaktärsdragen prövas i handlingen. Ibland används begrepp eller fakta som inte känns så barnanpassade, men de följs av att karaktärerna frågar och svarar varandra så att begreppen får sina förklaringar. På sista sidan får vi prinsessorna och deras karaktärer sammanflätade vilket knyter ihop kapitlen. Det ger ett bekvämt avslut tycker jag.

 

Resan till landet länge sedan av Elsa Beskow har jag med mig från mitt föräldrahem. Den är tryckt 1962 och är sliten men vacker. Den har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Jag var väldigt fascinerad av inslaget att kunna ge ett till synes dött ting som en nedfallen trädstam både personlighet och liv. Det är gammaldags prinsess- och trolltema tillsammans med milda och mustiga Elsa Beskow-illustrationer. Jag tycker trots det gammalmodiga att den klarar av att fånga läsarens intresse och inte vara alltför förutsebar. Men jag kan vara jävig i det här fallet.

Berättelsen handlar om Kaj och Kajsa som brukar leka häst med den nedfallna trädstammen. En dag gör de vingar av ett gammalt paraply och vips vaknar draken till liv. Den här trädstammen är snäll och gammal och lite trött även som drake. Kaj och Kajsa möter en prinsessa som behöver hjälp med att befria sin riddare. Riddaren är fängslad av ett troll som bor med sina får på en ö. Som brukligt använder Elsa Beskow strofer på vers. Men i denna berättelse i liten omfattning, till exempel som besvärjelse för att få draken att lyfta och flyga dit de vill.

För att lura av trollet nyckeln använder barnen sin list och i kombination med trollets svaghet för att bli kliad i håret lyckas de befria riddaren. Barnens drake hamnar i strid med en elak drake, en strid som riddaren avslutar med sitt svärd. Med sina sista krafter flyger den gamla snälla draken dem hem till prinsessan. Nu är frågan hur Kaj och Kajsa ska komma hem? De försöker anpassa sig till sin nya miljö men saknar sin egen vardag och längtar efter sina föräldrar innan det blir möjligt att resa hem igen. Till det behövs en liten men viktig bifigur i form av en trollgubbe, som bidrar med sin magi för att väcka liv i trädstammen för att starta äventyret och sedan för att ställa allt till rätta och se till att sagan får ett lyckligt slut. Väl hemma vill den gamla trötta draken inget annat än återgå till att vara en nedfallen trädstam, och det får den.

 

Månskensdraken handlar om Filip, som ligger i sängen och inte kan sova denna månskensnatt. Då hör han att det prasslar. Han ser ingenting särskilt annat än att boken han nyss läste ligger uppslagen på golvet fastän han vet att den var stängd. Det prasslar igen och boksidorna rör sig som om de bläddrades av en osynlig hand.

… plötsligt stack en fjällig svans ut mellan två boksidor. Efter den kom två fötter, en grönskimrande kropp med vingar och taggar på ryggen – och vips rutschade en liten drake ut ur boken … Oj, oj, oj … Vid mina drakfjäll, var har jag nu hamnat?

Filip ligger under täcket och kikar ut genom en glipa. Han tycker draken är vacker om än liten och han förstår att draken är jagad av en krigisk riddare till häst. När draken ligger illa till far han upp ur sängen och lägger sig i. När Filip tar tag i riddaren krymper han och blir liten, till och med mindre än riddaren.

Draken och Filip kämpar nu tillsammans mot den vite riddaren bland Filips leksaker, med de svårigheter det innebär att vara så liten att man till exempel behöver klättra över en penna. Dialogen mellan dem är hjälpande och varm och har bitvis en skämtsam knorr. De pratar om månskensmagi som bara finns så länge månen lyser och sedan försvinner, men också om att drakar inte kan flyga på tom mage. Med hjälp av en radiostyrd leksak lyckas de tillsammans få ner riddaren i boken så att han försvinner tillbaka till sin historia. För att draken inte ska behöva jagas av den vite riddaren längre letar Filip upp en historia utan riddare. Draken flaxar fram till boken och så försvinner också han tillbaka, fast in i en annan historia. – Tack, hör han draken ropa långt bort ifrån, sedan kryper Filip upp i sängen och somnar. När han vaknar nästa morgon är han lika stor som vanligt igen men han ser på leksakerna att äventyret inte bara var en dröm.

Prinsessor och drakar
Författare: Christina Björk
Illustrationer: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129675832
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Resan till landet Längesen
Författare och ilustrationer: Elsa Beskow
Utgiven 1923
Min bok är utgiven 1962
av Sveriges Småskollärarförbund, Gebers
Du kan t.ex. låna den på  Stockholms Stadsbibliotek

Månskensdraken
Författare: Cornelia Funke
Illustrationer: Anette Swoboda
Förlag: Opal
ISBN: 9789172997332
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

 

 

 

 

 

Mitt hav

”Det här är vi”
En säl, en mås och en krabba som visar var de bor och vad och vilka som finns att se där.

Med få ord och enkla men innehållsrika bilder får vi se havet, några fåglar på stranden och några i vattnet. I havet och på stranden bor inte bara enskilda fiskar och fisk i grupp utan också mindre djur och riktigt stora.

De få orden i kombination med de fantasifulla och verklighetstrogna bilderna levererar fakta och personporträtt som gör alla bokens karaktärer till individer. Det är Sälen som är berättaren och hen är med och presenterar vartannat uppslag på något vis. Författaren får med detta oss läsare att känna oss personligen inbjudna och guidade under ett besök vid havet och stranden och bland de som bor där.

Den här boken med sina dämpade färger, stillsamma men uttrycksfulla bilder och matta yta drog uppmärksamheten till sig bland massor av läckert exponerade barnböcker trots sitt blygsamma format. Den är i samma storlek som många pekböcker och vänder sig till barn mellan 0 och 3 år, men den engagerade även en storasyster. Det finns mycket för ett litet barn att titta på och upptäcka, men tycker barnen om djur och natur räcker den till även för de som är över tre år.

När jag läste igenom denna lilla tilltalande bok blev jag påmind om ett foto av en uttrycksfull teckning som jag fick i mobilen i höstas. Den föreställde ”Världens sötaste säl” och var ritad av min 4-åriga läskompis. Sälen på teckningen skulle absolut kunna vara en bra kompis till sälen som är bokens berättare.

Mitt hav är en naturbok vilket beskrivs med att den är gjord av naturpapper och tryckt med miljövänliga tryckfärger.

I naturboksserien finns tre andra böcker av samma författare: Min trädgård, Min skog och Min lilla sjö.

Text, illustration och layout av Katrin Wiehle
Bokförlaget Opal AB, 2017
Översättning Dorothea Hygrell
ISBN 9789172999046

Du kan till exempel köpa den på Adlibris eller Bokus

Ny Barnbokspratare – Gunilla Larsdotter

Hej! Mitt namn är Gunilla Larsdotter och jag tycker det är jätteroligt att börja skriva om barnböcker här på Barnboksprat. Min önskan är att kunna inspirera till läsupplevelser med mina recensioner och tankar om barnböcker.

Böcker har alltid varit viktiga för mig. Av berättelser lärde jag mig som barn att se saker ur olika perspektiv. De har väckt frågor och givit svar, fått mig att känna mig glad eller sorgsen och de har bidragit med spänning. Och det fortsätter ungefär så nu när jag är vuxen, oavsett om jag själv läser vuxenlitteratur eller barn- och ungdomslitteratur tillsammans med mina barnbarn.

Jag har fyra barn och tre barnbarn (190321, numera fyra!) och kommer nog att skriva mest om böcker för 2-6-åringar, men barnbarnen växer och jag är också intresserad av böcker för 9-12-åringar. Det finns en historia för den åldersgruppen som jag håller på att skriva ner.