Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.
Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.
Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.
Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.
Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.
På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
… Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.
I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …
Ibland gör flickans tankar under hennes vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?
Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.
Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.
De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.
En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket av uppsluppenhet över denna bok.
Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris