Titeln till trots handlar Älgpappan om livet och relationer, främst relationen mellan Skruttens föräldrar.
Pappan, eller älgen, vill alltid ge sig ut i skogen.
Barnet är berättaren. Hen kallas Skrutten. Hen berättar med stor kärlek om pappan som rör sig som en älg, att älgar behöver mycket plats att röra sig på och om en mörk tjärn som älgen brukar dricka vatten ur. Hen berättar hur pappan luktar av kåda och ofta vänder sig mot dörren som för att han vill tillbaka till skogen. Och pappan har berättat om tjärnen, mossen, blommorna och fåglarna som finns där i skogen. Skrutten förklarar:
En älgpappa älskar att vistas i skogen så mycket att han ofta glömmer bort sina barn och barnets mamma som väntar där hemma …
… inte för att vara dum, utan för att när älgpappan förvandlas helt och hållet till älg då tänker han som en älg …
Att få äta kall mat för att de väntat är svårt för Skrutten och mamman. Särskilt för mamman som inte förstått att det bor en livs levande älg inuti pappans kropp, berättar hen vidare. Skrutten däremot förstår hur det ligger till och hen vill inte höra grälen som uppstår. Hen tycker inte att människor och älgar borde bli kära i varandra.
En kväll ger sig pappaälgen ut fastän det stormar. De har samlats för att spela spel och har tända stearinljus eftersom strömmen gått. Pappan är knappt närvarande och till sist ser Skrutten att en älgklöv har börjat växa ut genom ett hål i pappans strumpa. Mamman och pappan grälar. Skrutten spionerar och beskriver det som händer med att mamman skriker och hur pappan stegvis förvandlas. Han vankar omkring på ben som blir längre och längre och kliar sig i huvudet där älghornen snart kommer att växa ut.
Innan pappan går ut i stormen kramar han om mamman, som är arg för att han vill gå. Han viskar – Förlåt … – Jag visste inte att det skulle bli så här.
Som läsare uppfattar jag att berättelsens fokus framförallt ligger i relationen mellan pappan och barnet. Mammans karaktär får litet utrymme. Barnet ser och förstår det som inte talas direkt om. Barnet vill hjälpa pappan och hen tar ett ganska stort ansvar för hur familjen mår.
Historien slutar med att vi får se pappan leva som älg i skogen och Skrutten är och hälsar på eller snarare tittar till älgpappan. Känslan det ger mig är ensamhet och lite sorg. Och det sägs inte så mycket om hur det är för Skrutten att vara utan pappa. Men hen berättar att: Mamma är inte lika arg längre och skrattar oftare.
Skildringen förmedlar att Skrutten och mamman nu har det bra. Jag blir osäker, men det känns i alla fall som att det är bättre. Och det är väl precis så det kan vara i verkligheten.
Boken är fint illustrerad med många vackra och gripande akvarellmålningar. Hela historien har en trolsk stämning, i det närmaste som att den utspelar sig i en drömvärld eller någonstans mellan dröm och verklighet. Symboliken är ibland lite udda och vi får också läsa och höra om sådant som är och sådant som snuddar vid magi.
Älgpappan
Författare: Lisa Fransson
Illustrationer: Helena Egerlid
Förlag: Kikkuli Förlag
ISBN: 9789188195630
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack till förlaget för recensionsex!
Jonna är en helt vanlig 15-årig tjej som vi får följa med under hennes sista tid i nian. En tid som inte blir riktigt som hon tänkt sig eftersom bästa kompisen Amanda blir ihop med Axel och som så ofta när sånt händer känner sig bästisen åsidosatt, hon är inte längre den viktigaste personen i kompisens liv.
Det här är den andra boken i Solgatan 1-serien av Helena Bross med illustrationer av Kadri Ilves som jag läser (har tidigare läst Polisen kommer) och jag tycker väldigt mycket om den här liksom den förra jag läste. Böckerna är anpassade efter nybörjarläsare och texten är skriven med enbart versaler. I början av varje bok finns en bild med huset på Solgatan 1 där man ser var Axel och Omar bor, och på nästa uppslag presenteras deras familjer.
