Kroppsdelar som händer och fötter, särskilt barnets egna, är centrala i den tidiga tillvaron – för att inte tala om allt man kan använda dem till!
Bägge böckerna inleds och avslutas med barnet, den vuxne och en säng, dagens början och slut. Den trygga relationen, liksom storleksförhållandet mellan stor och liten, inramar berättelsen om vad barnets fot respektive hand ’mer på egen hand’ har haft för sig under dagen. Som vuxen är det så lätt att med utgångspunkt i bilden i hela sin kropp känna ett barns små händer eller fötter i sina egna händer – och fascineras! Och jag kan minnas hur det kändes när jag lade mina små händer i min pappas stora, eller satte min fot i hans hand. Närhet. 
Medvetenheten om de egna händerna och fötterna och om vad de tar sig för, förmedlat på det självklara och enkla sättet som Emma AdBåge gör, är en så fin idé. Figurernas kroppsproportioner är lite märkliga men det är just genom dem som kroppspråk och ansiktsuttryck blir så framträdande: miner av undrande, lycka, iver, koncentration, list och bus i de stora barnansiktena, och smidigheten och precisionen i de smala armarna och benen.
Fötterna och händerna är så små så att de knappt syns och är ändå så framträdande i berättelsens text och teckning: ”Lilla foten! Har den gjort i dag?” – intensiteten i rörelseillustrationen till texten: ”Klampat stamp” och ”Smugit tyst” är magnifika i sin litenhet. I Lilla handen sitter barnet med benen vikta under sig och tittar undrande på sina framsträckta händer till texten: ”Lilla handen! Har den gjort i dag?” och så insikterna om handlingar och rörelser som handen har utfört under dagen – som ”Vevat gröten” och ”Vinkat mamma”. Uttrycken och valet av handlingar känns så träffande och berör, precis som att ha en barnhand i sin eller att som barn få sätta sin fot i sin pappas stora hand.
Titlar: Lilla handen och Lilla foten
Text och bild: Emma AdBåge (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 18
ISBN 978-91-29-68638-8 resp. 978-91-29-68639-5
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Innan ni tar del av min obetalda personliga recension, så vill jag varna känsliga läsare för att den kommer att innehålla en tämligen odelat positiv reaktion. Det beror helt enkelt på att den här boken är… bra.
”Och tänk att simma många mil längs Nilen som en…krokodil! Med vässat smil och världsvan stil – jag vore bra som krokodil.”
Hedvig lämnar sin döda familj i lägenheten och drar därifrån. Alla människor har dött i en mystisk feber, precis alla utom Hedvig, 13 år. Hon tar nycklarna till skolan ur mammas handväska, hoppar på sin cykel och beger sig skolan där hon vet att det finns tält och sovsäckar och sådant som kan vara bra att ha ute i naturen. Hedvig vet det eftersom att en av lärarna var tokig i skogen och alltid ville att de skulle ut i skogen. Hedvig brukade tycka att läraren var en tönt, det tyckte ju alla, men nu när det helt plötsligt blev så här är hon istället tacksam för att hon vet en massa om hur man klarar sig i naturen. Efter en natt ute i skogen drar sig Hedvig till minnes en liten gård dit de varit med skolan, en sådan där undervisningsgård med några djur och hon bestämmer dig för att åka dit. Hon installerar sig på gården och lär sig ta hand om djuren och gården samtidigt som hon gör sitt bästa för att glömma det som varit. Hon lever här och nu, ensam, en sekund i taget.
Berättelsen om hur Madickens lillasyster Lisabet pillar in en ärta i näsan och inte får ut den är ju inte ny, men så underbart det är att få läsa min barndoms sagor igen!