Det är så roligt att läsa mina favoritböcker från barndomen, som jag plockat med mig från föräldrahemmet, och att sen skriva om dem här. Nu har turen kommit till Gunnel Lindes härliga Mamm- och pappsagor (först ut var En björnberättelse och resten kommer så småningom). Det här inlägget är främst tillägnat er som liksom jag nästan får nostalgiska spasmer bara av att se omslaget:
Mamm- och pappsagor av Gunnel Linde
Boken är frÃ¥n 1976 och bestÃ¥r av sagor som handlar om mammor och pappor. Ofta handlar det om barn som väljer sina föräldrar, vilket de flesta säkert Ã¥tminstone ibland önskat att man kunde. Sagorna är fantasifulla och skruvade, med en härlig lekfullhet i berättandet. ”Lindes böcker handlar ofta om barns fantasivärld i kontrast till en oförstÃ¥ende vuxenvärld”, stÃ¥r det pÃ¥ ne.se, och det stämmer bra för dessa sagor, även om fantasin ofta fÃ¥r flöda fritt i berättelserna och kontrasten uppstÃ¥r av sig självt när man läser och vet hur det ser ut egentligen.
MÃ¥nga minnen väcks till liv när jag läser dessa sagor. Jag känner igen mycket, men har sÃ¥ dÃ¥ligt minne att jag knappt kunde komma ihÃ¥g nÃ¥gonting innan jag började läsa, trots att jag verkligen tänkte efter. Min starkaste minnesbild var av en pojke som tog med sig smörgÃ¥s att äta ute. Nu när jag läst är jag inte ens säker pÃ¥ att minnet är frÃ¥n den här boken. Jag hittar visserligen meningen ”Nästa dag gick Alois till stationen med en smörgÃ¥s i fickan” i sagan ”Pappan som inte kom med tÃ¥get”, men kan det verkligen ha varit det? Klart att det kan, eftersom det inte är helt ovanligt att nÃ¥gon liten detalj frÃ¥n ett barndomsminne växer i proportion, men jag vet inte… Jag har bestämt för mig att det var ostsmörgÃ¥sar och att det hände flera gÃ¥nger. Dessutom känns det som att det var en kiosk inblandad pÃ¥ nÃ¥got vis. Kan det vara nÃ¥gon helt annan bok jag minns, eller blandar jag kanske in sagan ”Pojken som ville bli mamma” ocksÃ¥, där det faktiskt figurerar en kiosk? Hjälp mig gärna att lösa gÃ¥tan, om du minns nÃ¥gon bok med ostmackor…
Här är en översikt av sagorna i boken:
Ärtmamman och Kexpappan, Russinmamman och Snörpappan
Det var en gång en flicka som inte hade någon pappa och inte någon mamma. Hon bodde i en stor våning alldeles för sig själv med mattor på golvet och möbler i hörnen och telefon på väggen. Mattorna hade flugit dit av sig själva. Möblerna hade kommit knegande uppför trappan och bett att få bo hos flickan en vinter när det var riktigt kallt ute. Och flickan tyckte synd om dom och släppte in dom till sig. Telefonen hade hon fått av en tant som inte ville ha den längre.
Så börjar den första sagan. Flickan, som heter Kullerbytta, har visserligen väldigt roligt där hon flyger omkring alldeles själv på mattorna i sin våning och undervisar byrån i konsten att hoppa hopprep, men ändå längtar hon efter en mamma och en pappa. Hon ringer till en häxa hon känner och får ett recept. Hon ska hälla vatten i fyra flaskor med skruvlock och så lite mjölk, tandkräm, teblad och kaffesump i varje. Sen ska hon lägga en ärta i den första flaskan, en kexbit i den andra, ett russin i den tredje, en snörstump met knut i den fjärde. Sen måste flaskorna stå i garderoben med korkarna påskruvade i två dagar och hon får absolut inte titta in där oavsett vad hon hör.
Till slut har hon en ärtmamma, en kexpappa, en russinmamma och en snörpappa i miniformat i flaskorna. Häller man ut dem i badkaret växer de till sig. Men vilka föräldrar ska hon välja? Fyra stycken är ju lite väl många att hålla reda på.
Mamman som polisen kom och tog
En av mammorna som Kullerbytta tillverkar säger ”Nu gör du som jag säjer, annars kommer polisen och tar dej!” hela tiden. Det är ju inte sÃ¥ kul, sÃ¥ Kullerbytta ställer ut henne farstun. SÃ¥ kommer det sig att det faktiskt är mamman som blir tagen av polisen. Lyckligtvis tar polisen väl hand om henne, trots att hon är sÃ¥ folkilsk.
Pappan som såldes på loppmarknad
En av papporna som Kullerbytta tillverkar säger ”Jag har inte tid”, hela tiden. Han blir ocksÃ¥ utslängd och fÃ¥r skvalpa runt i sin flaska ute i farstun.
Bild från sagan om Pappan som såldes på loppmarknad.
Kexpappan trodde att det snart skulle komma en kontorschef förbi och frÃ¥ga om inte Kexpappan ville vara kontorschef i hans ställe under semestern. Han vill nog att jag ska bestämma en del viktiga saker medan han är borta, och han vill att jag ska tacka ja till platsen inom en vecka, tänkte Kexpappan. Men dÃ¥ säger jag: ”Jag har inte tid”, när han frÃ¥gar.
Det kommer ingen kontorschef, i stället hittar ett barn honom och försöker sälja honom pÃ¥ sin loppmarknad. Han blir köpt av en pojke som inte har nÃ¥gon pappa längre och som tycker att Kexpappan är sÃ¥ lik hans gamla pappa som ocksÃ¥ alltid sa ”Jag har inte tid”.
Pojken som ville bli mamma
Lasse tycker att det är så orättvist att bara mammor kan föda barn, men är driftig nog att se till att han också får bli mamma. Han bygger ett plastmonster och lägger i en plåtburk som han surrar fast på magen. Graviditeten varar i en vecka och sen föds Lasses alldeles egna monster, som han döper till Heppson-Kneppson Knickedick. Knickedick är förnamnet, fast det kommer sist. Knickedick är jätteduktig på att räkna, men han måste ha en halstablett i timmen för att må bra. Hur ska Lasse klara av att förse sitt monster med mat?
Vov, sa mamma – grr, sa pappa
Embla och Atle tjatar och tjatar pÃ¥ sina föräldrar om att de ska fÃ¥ en hund, men det blir aldrig nÃ¥gon. Som tur är har Embla och Atle förmÃ¥gan att trolla med teckningar. SÃ¥ fort de ritar nÃ¥gonting pÃ¥ ett papper sÃ¥ blir det som de ritat, fast först dagen därpÃ¥. AlltsÃ¥ ritar de varsin hund. De ritar lite för stort, sÃ¥ de mÃ¥ste rita svansen pÃ¥ baksidan. Mamma och pappa vet förstÃ¥s att Embla och Atle har den här förmÃ¥gan och de förstÃ¥r vad de tänker göra. När Embla och Atle sover smyger de sig in i deras rum, letar rätt pÃ¥ teckningarna och suddar ut dem. Men de missar svansarna… och pÃ¥ morgonen när de vaknar har mamma och pappa fÃ¥tt hundsvansar och börjar bete sig som hundar!
Vov, sa mamma – grr, sa pappa
Det blir ett fasligt sjå för Embla och Atle att hålla reda på hundföräldrarna, som bara vill leka hela tiden. De smiter från jobbet och letar upp Embla och Atle i skolan. Atle har inte tid med dem, för han har räkning och är mitt i ett tal som han vill se om det blir rätt. Och Embla ska ha roliga timmen och klä ut sig.
Pappa säger:
Jag har bitit Blomgren i benet och jagat upp kassörskan i ett träd. Jag vill inte vara därborta, jag vill vara med dej i stället. Det är mycket roligare. Vi kan gå ut i skogen och springa ikapp.
Mamma säger:
Det är inget roligt på jobbet. Så fort jag ser en fågel utanför fönstret måste jag hoppa upp och skälla på den. Och jag bara skriver vov-vov med skrivmaskinen på vartenda papper. Det hjälper inte hur många gånger jag skriver om. Kan jag inte få ligga under din bänk om jag är alldeles tyst?
Vad ska de ta sig till?
Den eldsprutande mamman
Nina och Tina och Kilian har en väldigt bra mamma. Utom en gång i månaden. Då förvandlas hon till en eldsprutande drake! När de frågar andra barn om råd får de veta att alla mammor är såna. Det går inte att göra någonting åt det, trots att de försöker allt de kan komma på. När det börjar gå över gråter mamman och är ledsen för att hon blir så otäck. De måste se till att hålla sig undan vid den där tiden i månaden!
Apelsinbarnet
Vickelas mamma har ett barn i magen. Det vill Vickela också ha, så hon äter ett apelsinbarn. Ni vet, en sån där liten apelsin inuti en stor. Pappa får pyssla om både mamma och Vickela och ge dem varm mjölk om mornarna så att de inte ska må så konstigt. Och en vacker dag föds Apelstina! Det går till så att Vickela helt enkelt blåser ut henne. Och när hon vill ha henne i säkert förvar är det bara att suga in henne igen. Vilket smidigt barn! Dessutom är Apelstina lika stor som Vickela och kan redan göra en massa saker.
Pappan som inte kom med tåget
Det var en gång en pojke som hette Alois. Nej, förresten, det hette han inte. Han hette något annat. Men vi kan låtsas att han hette så. I efternamn hette han i alla fall Underdahl. Alois Underdahl alltså.
Får man verkligen börja en berättelse så? Klart man får! Åtminstone när det är en mamm- och pappsaga, för i dem är allt möjligt.
Alois har ingen pappa, men han har fÃ¥tt en hund för att inte känna sig sÃ¥ ensam när mamma är pÃ¥ jobbet. Men Alois saknar ändÃ¥ sin pappa. ”Kommer han inte tillbaka till oss nÃ¥n gÃ¥ng?” brukar han frÃ¥ga och mamma brukar svara att hon inte tror det. Men det tror Alois! SÃ¥ han gÃ¥r till tÃ¥gstationen för att vänta pÃ¥ sin pappa. Eller ja, en pappa, snarare. NÃ¥gon som ser ut som en bra pappa. För Alois vet inte hur hans pappa ser ut, inte förrän han fÃ¥r syn pÃ¥ honom.
Luddes mamma och trollkarlen
Det vare en gång en stackars mamma som tyckte att hon var alldeles hopplös. Hon tyckte att hon var ful och dum och lat och elak och att korven bara ville bli vidbränd, hur hon än bar sig åt. Hon brukade sitta hemma hela dagarna och knåda små töntiga, knorpiga lergummiguttor som ingen ville köpa. För det var det enda arbete hon vågade sig på.
Lyckligtvis träffar den stackars mamman en trollkarl som tycker särskilt bra om alla som är fula och dumma och lata och elaka, och sÃ¥na som bränner vid korvsnuttar. De passar perfekt ihop och trollkarlen har en trollformel som gör mamman bÃ¥de söt och klok och duktig och snäll. Den lyder: ”Min lilla, söta, kloka, duktiga Elva-lisa. Det finns ingen som bränner korvsnuttar sÃ¥ härligt som du!” Allt verkar bli helt perfekt… ända tills mamman blir för perfekt för trollkarlen.
Jordbävningen
Det var en gång en pojke och en flicka som inte var födda än. Dom var på ett trevligt ställe där man kunde springa omkring i pyjamas hela dagarna och göra vad man hade lust med. En dag fick dom lust att bli syskon och bo i en liten stad i Norrland.
РPax f̦r att heta Silla! sa Silla.
РPax f̦r att heta Svante! sa Svante.
Dom kikade i ett nyckelhål, som man kunde se hela världen i och pekade ut var dom ville bo.
– I det där blÃ¥a huset pÃ¥ torget, sa Silla.
– I det där fönstret som glänser, sa Svante.
Sedan gick dom till stormarknaden för att välja ut en pappa och en mamma åt sig.
Den här sagan känns väldigt typisk för mamm- och pappsagorna. Barnen har mycket, för att inte säga allt, att säga till om och mammor och pappor kryllar det av. Man blir inte mamma eller pappa för att man får ett barn, utan man är helt enkelt mamma eller pappa och sen kan man bli vald av ett barn!
När de letar mammor och pappor på stormarknaden är de noga med att läsa innehållsförteckningarna på dem:
”InnehÃ¥llsförteckning: Bra pappa som gillar att vara hemma. Brunt skägg och plattfötter. Diskar, sjunger, löser korsord, spelar pÃ¥ penna”, stod det pÃ¥ en. ”Bruksanvisning: LÃ¥t honom sova länge pÃ¥ morgnarna. Ta inte ett nytt glas varenda gÃ¥ng du dricker vatten.”
PÃ¥ en annan stod det: ”InnehÃ¥llsförteckning: Duktig mamma som kan köra racerbil. Mörkt hÃ¥r. Diskar, samlar pÃ¥ minibilar, tycker om barn som inte är rädda. Bruksanvisning: Glöm inte att säga att hon är världens duktigaste”.
РInte dom tv̴ sa Silla till Svante. Dom passar inte ihop. B̴da vill diska!
– Nä, dom blir nog osams om vem som ska diska först, sa Svante till Silla.
Tänk vad praktiskt, med innehållsförteckning och bruksanvisning på mammor och pappor!
Hur gick det sen?
Boken avslutas med att vi kort får veta hur det gick för Kullerbytta, Atle och Embla, Nina och Tina och Kilian, Vickela och Apelstina, Alois och de andra i sagorna.
Så här skriver Gunnel Linde på bokens baksida:
Den här sagoboken är som gjord för alla föräldrar som vill ha dåligt samvete medan de läser sagor. Den passar extra bra för mammor och pappor som tycker att dom själva är dumma och elaka, otåliga, oförstående, oförsvarliga och konstiga mot barn. Men egentligen är det inte dom boken är gjord för. Den är tvärtom gjord för barn, som vill veta hur vuxna människor kan hitta på att vara rätt som det är. Och vad man kan göra åt det.
Med hjärtliga hälsningar från en mamma och ett barn i samma person.
Gunnel Linde
Jag tror att Gunnel Linde hade väldigt roligt när hon skrev dessa fina små berättelser, så roligt att det smittar av sig på läsaren. Det här är sagor man blir glad av!
Mamm- och pappsagor
Författare: Gunnel Linde
Illustratör: Svend Otto S
Förlag: Bonniers
Antal sidor: 125
ISBN: 9100414263
Köp: på antikvariat eller låna på bibliotek
I Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp finns en massa ramsor för små barn samlade. Några har du säkert hört som liten, men även om de flesta ramsorna i boken är gamla, tror jag nog att det är väldigt få småbarnsföräldrar som har hört eller minns alla de här gamla godbitarna från tidigare generationer.
Med boken följer en CD med nästan hälften av ramsorna upplästa/sjungna av olika personer. Ljudklippen är av lite olika karaktär och är alla trevliga att lyssna till. Vid några klipp kan man höra små barn jollra och skratta, vilket bidrar till en lite mysig stämning. Vad jag däremot inte kan förstå med skivan är varför ljudspåren ligger i en helt annan ordning än bokens ordning. En ramsa precis i början av boken kan ligga bland de mittersta spåren på skivan. Det gör det mycket svårt att hitta rätt uppslag om man lyssnar på skivan och tittar i boken samtidigt. Det finns förvisso sidhänvisningar på baksidan av CD-fodralet. Men där har vi en annan sak som man kan anmärka på. Fodralet i min bok var nämligen fastsatt med lim på ett sätt som gjorde att det inte gick att få loss pappersfodralet utan att det gick sönder och därmed syns inte all text på baksidan.
