Skuggan

Skuggan är, enligt Anna Höglund själv, både inspirerad av och en hyllning till H.C. Andersens saga med samma namn. Vi har en man som lever ett till synes väldigt tråkigt liv, han arbetar och kommer sen hem och tillbringar kvällen med sin dator och en mikrad pannbiff med brunsås à la Dafgårds. Hans skugga blir uttråkad, frigör sig och beger sig in till grannens hus mittemot där färgerna och poesin flödar vilket blir starten på ett äventyr. Skuggan återvänder sedermera och försöker få mannen att förstå att det finns en hel värld där ute  Mannen vill inte höra på det örat och slutet blir inte direkt lyckligt för just mannen ifråga.

Jag älskar illustrationerna i boken och hur det svartvita står i kontrast mot det färgglada. Å ena sidan förstår jag hur Skuggan blir frustrerad och uttråkad men å andra sidan kan väl en människa få leva sitt liv på internet om hen vill? Vi är alla olika och personligen föredrar jag att ha en fot i varje värld baserat på bland annat humör och intentioner.

Är det här en barnbok? Slutet är onekligen makabert men barn klarar ofta av läskigare litteratur än man kan tro. För många av dagens barn och ungdomar i Sverige, vilka har ögonen fastlimmade i skärmen när de tar sig från punkt A till B utomhus, skulle boken kunna fungera som en moralisk uppmaning. Men jag är inte säker på att de är mottagliga. De har ju redan alla färger, musik och poesi på sina skärmar. Hur som helst är det en väldigt fascinerande och trollbindande bok som nog ändå vore lite spännande att diskutera med barn.


Skuggan
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Lilla Piratförlaget (2024)
ISBN: 9789178135356
Antal sidor: 88
Ålder: 6-9 år
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Recensionsexemplar från förlaget.

Snöbollen till Om detta talar man endast med kaniner

Snöbollen

Bilderbokspriset Snöbollen delas i år ut till Om detta talar man endast med kaniner (länk till Malin Molinders recension) av Anna Höglund.

Motiveringen lyder:

Anna Höglund har med Om detta talar man endast med kaniner skapat en
bilderboksberättelse som inte undervärderar sina läsare. I poetisk text och starka bilder för hon oss in i en ung människas osäkrade tillvaro. Bildernas referenser till andra konstnärer ger extra dimensioner till denna berättelse om utanförskap, högkänslighet och om själva växandets villkor. Det är ett storartat och modigt verk som visar på bilderbokens möjligheter att nå läsare i alla åldrar och som också i hela sin boklighet, formgivning, papper och tryck är en sann estetisk upplevelse.

Förra året vann Molly & Sus.

Skuggbarnen

skuggbarnenDet går nästan inte att sluta titta på Anna Höglunds bilder som många gånger inte liknar något annat. Stilen dansar mellan olika uttryck. Det är både galet och logiskt. Dock får jag tillstå att det till synes galna alltid verkar ha sin plats, sin förklaring. Denna konstnärsstil tillsammans med Ulf Starks ord i sin milda självklara form ger förklaringar och poetisk längtan till mottagaren. Det blir till en egenskapad skapelseberättelse, sprungen ur en teaterföreställning på Stockholms Stadsteater från början.

Två barn söker sina skuggor. Utan skuggor är livet enkelt att leva, men fullständigt tomt och utan livsklang. Alltings Skapare, som här presenteras i hen-form och avbildat som något runt med armar och ben, är en fantastisk kreatör, men verkar sakna känsla för djupet. Hen känner misshag för de fula fläckar, som skuggorna ger. De skugglösa varelser som nu kommer att befolka jorden, känner visserligen mer glädje, men minnena bleknar, sagorna blir bortglömda och drömmarna kommer inte Skaparenlängre människorna till mötes under nattens timma.

Utan sina skuggor
blev människor gladare.
Sorgerna försvann.
Och om nätterna sov de
utan drömmar.

Vad skönt, tänkte Skaparen.
Nu har alla det bra,
precis som jag ville.

Men två kände sig sorgsna.
Det var Pojken. Och Flickan.
Mest Pojken.

När skuggorna försvann
blev det inga sagor.
För sagorna är släkt med drömmarna.

Pojken försvinner. Flickan letar och söker med sitt eget minne i alltmer glömska. Hon är så när som på att blekna bort i frånvaron av sin skugga, men då…! En Skapare som samlar sig och börjar lyssna. Två barn som inte ger sig och som ingen annan önskan har, än en djupare mening och att sagans drömmar åter ska ta vid.

Skuggtid

Den kvällen gjorde Flickan
skuggor på väggen.
– Plingeling, nu börjar det!
– Vad blir det för saga? frågade Pojken.
– Den om Skuggflickan, sa hon.
– Och hennes bror, sa han.

Och utanför tryckte Skaparen
örat mot fönsterspringan.


Skuggbarnen
Författare: Ulf Stark
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789163877452
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om detta talar man endast med kaniner

om detta talar man endast med kaniner– Var inte så känslig, säger mamma.
Det är lätt att säga.
Tror hon att det är frivilligt?
Tror hon att det är något man väljer?

Jag närmar mig boken med titeln i åtanke och vet att jag ska möta det djupa, det som förvirrar och förtvivlar i livet. Det är Anna Höglund som skrivit och illustrerat och då är det ofta så långt ifrån hejigt och ytligt det kan komma. Hon har tilldelats en speciell plats i mitt bokhjärta, läs gärna mina andra recensioner på två av hennes verk här och här. Jag letar ofta efter barnböcker som inte skriker rakt ut, framför allt i sitt bildspråk, men även i texterna. Jag inser ju att de är en smakfråga och kan definiera ett sätt att möta livet på. Hur den än är så ger det mig en lyckokänsla att få en bok som denna i min hand. Den ger mig så många känslostämningar från år och dag och en liten strimma av att jag inte är helt ensam ändå. Det är poetiska anslag men även rak prosa på samma gång. Illustrationerna är fantasieggande, sorgsna, humoristiska och ibland med en blinkning till en konsthistorisk kontext. Bilderna möter texten i blandade tekniker som kollage, fotografi och måleri. Boken är nominerad till Augustpriset 2013 och allt.

En bok som tar in det svåra att inte känna som alla andra verkar känna. Att inte möta livet glatt och ivrigt. Om att inte få eller ens vilja vara med på riktigt. En evig känsla för vissa och huvudpersonen må vara tretton år men känslan är tidlös. ”Det finns en gräns för vad man orkar med”, läser jag och minns en liknande situation i mitt liv. Det är poesi och betraktelser och påståenden. Det är en ovanlig bok, skulle kunna rekommenderas för en viss människotyp, hellre än för en speciell åldersgrupp. Nu är det åldern 12-15, men kunde vara intressant för alla egentligen, då den växer vid varje genomläsning.

KaninmammaI en kaninliknande skepnad ser vi huvudpersonen ta sig fram genom sin dystra tillvaro.

Först ska man kämpa hela livet
och sedan när det äntligen börjar kännas bra,
då ska man dö.

En kanin som kan symbolisera oss alla, känslig och rädd med en önskan om att omfamnas av det trygga och bara få vila. Avståndet till föräldrarna, i synnerhet modern, känns långt och det är nog för alltid ogörligt att få till ett närmande. Morfaderns enkla klokhet och närvaro skapar den ljusa punkt som gör att huvudet hålls ovanför kanten och hans långa hår likt kaninöron, visar att de i alla fall är två. Lilla huvudpersonen har en rädsla för att möta allt absurt som livet innehåller, men besitter också en styrka att gå bakom och analysera det komplexa, som hen iakttar eller utsätts för.

Om man tänker efter så kan ingenting vara bra
utan att samtidigt vara dåligt.
Bakom det som är roligt
ruvar en skugga av sorgsenhet
som syns om man vrider lite på det.
Ju mer man vrider, desto oroligare blir det
som man nyss skrattade åt.
Undrar om det går att bevisa,
rent vetenskapligt alltså,
att allting samtidigt är tvärtom.

UrbankaninMot slutet ändrar öronen riktning och ännu en dag möter upp med nya förhoppningar och insikter.

Jag håller med om man är sin egen värsta fiende.
Men om allt också är sin egen motsats
kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän.

Kaninsolo


Om detta talar man endast med kaniner
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Lilla Piratförlaget (2013)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789187027499
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vad säger ett russin?

Omslagsbild: Vad säger ett russin?Vad säger ett russin? är en ny fin småbarnsbok av Anna Höglund.

Boken börjar på ett vänsterblad med frågan: ”Vad säger solen?” och svaret kommer på den motsatta högersidan med en bild på solen som säger: ”Äntligen morgon!”  På tjocka gräddvita blad upprepas så formeln ”Vad säger…?” sexton gånger och besvaras lika många gånger med text och bild på respektive högerblad. Inledningen knyts ihop med slutet med frågan ”Vad säger natten?” Däremellan ställs frågor om till exempel vad vardagliga föremål som barnvagn och fluga säger, men också vad de mer sällsynta lejonen och spökena säger.barnvagn

Trots få ord är texten genom sina frågor och svar flerbottnad. Tonen är lågmält poetisk, som frågan till solen och svaret den ger. Tonen är också humoristisk när grävskoporna säger: ”Gräv-gräv-gräv” eller när ett russin säger: ”Piiip”. Mer realistiskt känns det när näsan säger: ”Sniff-sniff” (här står bilden för humorn) och motorcykeln säger: ”Vröööööm”.näsan

Åldersmässigt  passar texten bra från strax över året till kanske treårsåldern. De äldre läsarna (två-treåringarna) uppskattar nog humorn i att rumpan säger: ”Prutt-prutt!”.

Jag tycker mycket om Anna Höglunds barnböcker och blir inte besviken den här gången heller. Teckningarna andas dåtid och är vackra och tilltalande i sina mjuka pasteller. Höglunds bild- och textsamspel är fantasifullt och knappast övertydligt. Bilderna av näsan som säger: ”Sniff-sniff” eller foten som säger: ”Stamp- stamp” uppmuntrar till dramatisering och högläsningen kan lätt göra barnet delaktigt.  Boken tål många omläsningar.

Läs Malin Molinders recension av Vad säger klockorna!  här.


Vad säger ett russin
Författare: Anna Höglund
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 37
ISBN: 978-91-29-68531-2
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus