Flora pysslar med naturens gåvor. Hon är en sakletare av rang. Och förvandlar blad och sten och mer därtill, till vad dessa ting sig mest lämpar sig som, utifrån Floras barnsligt rika vackra fantasi. Jag ska erkänna att jag brukar föredra naturens egen omfångsrika skönhet som den är. Att pyssla med saker som redan är som de ska vara och som är fina i sig, tycker jag oftast är ointressant.
Men det finns flera där ute som älskar att pyssla 
och varför då inte ta tillvara på naturens överskott, som nedfallna blad och kottar i drivor i skogar och marker? Hellre leta i naturens skafferi och få återvunnet och naturligt material, än köpa dito kasst och tveksamt framställt.
Flora är ett med naturen för oss som känner henne sedan förr och hon letar och finner och kan verkligen låta fantasin förvandla något till ett minimalt konstverk. Ju mer jag läser och tittar, ju mer förvandlas även mitt sinne. Nu kan jag längta efter att samla som jag gjorde förr (och då faktiskt skapade mobiler av naturmaterial). Flora tipsar om sina finaste. Stensamlare är jag sedan tidigare, men måla på dem har ännu inte hänt. Ni skulle se vad Flora visar fram! De bilderna får ni längta efter.
Det går inte att värja sig för Kristina Digmans bilder. I alla hen
nes egna böcker samt de många illustrationsuppdragen känns det så hemtamt och tryggt och snällt magiskt på något vis. Med Floras naturpysslor bibringas barnet bildning och inspiration till att uppleva saker och ting runt om i omgivningen. Utan krånglig text och trista bilder.
Hela boken i sig är ett litet upptäckar-konstverk och både söt och rolig på samma gång. Tydlig vägledning och vackert illustrativt med foton och målningar. Kristina Digman lyckas med att medvetandegöra och samtidigt lyckliggöra. Drömmen att få den kombinationen.
En bok till alla förskolor och pysselglada (men även för de motvilliga) i alla åldrar. Det kan bli hur fint som helst ju! Roligt under tiden blir det som bonus.
Själv kom jag som läsare i kontakt med Kristina Digman via böckerna om Flora (Floras kulle, Floras blommor, Floras egen bok), men även via mina recensioner med hennes illustrationer till andras text: God natt, min katt och Julia och jag och det stora ekollonskriget.
Floras naturpysslor: skapa med blad, kottar och stenar
Författare & illustratör: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163888724
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Den här boken kändes svår att motstå då jag såg vem som skrivit och vem som illustrerat. Kunde det vara ännu en finstämd berättelse av Sanna Töringe med illustrationer av Kristina Digman? Det såg onekligen så ut. Det är en bok om vänskap med vissa förhinder. Om ett gult hus med barn i och ett grönt hus, också med barn i. Och aldrig möttes de, eller? Huvudspåret är att två barn blir vänner, trots att deras större syskon som varit vänner nu är ovänner. De två barnen som heter Edvin (Idde kallad) och Julia, känner varandra från dagis, men de har aldrig lekt. En dag blir det som så att de leker hemma hos Idde. Han bor i det gula huset och Julia i det gröna. De får, jag skulle vilja säga, omgående en fin vänskap, sådan som barn kan ha i 6-årsåldern med mycket lek i naturen och i det där fantastiska fantasilandskapet som bara existerar en begränsad tid. Deras lek störs stundtals av Iddes storasyster Anna, som är i tonåren, och hon är för det mesta arg, mest på Julias storebror Jim. Anna och Jim var en gång vänner, men när de började skolan så valde han killarna i klassen framför Anna. Ett klassiskt dilemma. Pojkar och flickor kan leka glatt i lekskoleåldern, men så kan sociala förändringar ske vid skolstart. Anna kan förresten vara snäll också, på kvällarna när hon ska lägga Idde är hon snäll, även om hon kan berätta konstiga saker så Idde blir rädd, men då tröstar hon efteråt när hans tankar har satts igång.
Linda Skugge debuterar som bilderboksförfattare med en liten berättelse om en katt. Hon arbetar vanligtvis som journalist, författare, bloggare, krönikör och PR-konsult. Jag har läst en del av Linda Skugges verk genom åren och har ofta funnit nöje i det, på senare tid har jag dock ibland upplevt en attityd som förbryllat mig. Ett faktum är i alla fall att i hennes böcker virvlar ofta språket fram och bär med sig tankar och åsikter, som kan drabba läsaren på olika sätt och även väcka egna minnen. I God natt, min katt är texten enkel, varm och med en del faktaambitioner och jag känner att vi plötsligt har ett gemensamt intresse: katten. Detta djur, är ett djur som också följt mig genom livet. Känslorna som vävs kring denna säregna varelse är ofta djupa och ingen kattrelation är den andra lik. ”Minnet av en katt kan rymma så mycket: det allra första mötet, leken, en varm nos som tröstar när man är ledsen…” Linda Skugges katt Sebbe blev 14 år och vi får med inspiration från den katten följa glädje och sorg i bokens katt Sebbe som blev 6 år.
