Den här boken kändes svår att motstå då jag såg vem som skrivit och vem som illustrerat. Kunde det vara ännu en finstämd berättelse av Sanna Töringe med illustrationer av Kristina Digman? Det såg onekligen så ut. Det är en bok om vänskap med vissa förhinder. Om ett gult hus med barn i och ett grönt hus, också med barn i. Och aldrig möttes de, eller? Huvudspåret är att två barn blir vänner, trots att deras större syskon som varit vänner nu är ovänner. De två barnen som heter Edvin (Idde kallad) och Julia, känner varandra från dagis, men de har aldrig lekt. En dag blir det som så att de leker hemma hos Idde. Han bor i det gula huset och Julia i det gröna. De får, jag skulle vilja säga, omgående en fin vänskap, sådan som barn kan ha i 6-årsåldern med mycket lek i naturen och i det där fantastiska fantasilandskapet som bara existerar en begränsad tid. Deras lek störs stundtals av Iddes storasyster Anna, som är i tonåren, och hon är för det mesta arg, mest på Julias storebror Jim. Anna och Jim var en gång vänner, men när de började skolan så valde han killarna i klassen framför Anna. Ett klassiskt dilemma. Pojkar och flickor kan leka glatt i lekskoleåldern, men så kan sociala förändringar ske vid skolstart. Anna kan förresten vara snäll också, på kvällarna när hon ska lägga Idde är hon snäll, även om hon kan berätta konstiga saker så Idde blir rädd, men då tröstar hon efteråt när hans tankar har satts igång.
Boken heter ju Julia & jag och det stora ekollonkriget, då kan det antas att det mest handlar om ett krig, men så är inte fallet. Det är flera skiftande händelser, med djup och undertoner, innan själva kriget som sker med ekollon som kastas och trots det otäcka med krig så resulterar det ändå i ett lyckligt återförenande. Anna och Jim försonas faktiskt och det är nog mycket tack vare tre hundar. Det finns alltså hopp i det till synes hopplösa och det känns så befriande! Kristina Digmans mjuka illustrationer i riklig mängd uppskattas mycket av mig och lyssnande barn. Det är detaljbilder och större sammanhängande bilder, ofta med människofigurer med levande ansikten, sötfina djur och en skön stil helt enkelt. Jag tycker också mycket om när böcker handlar om pojkar med mjuka sidor och som föredrar att leka med flickor. Det är som att det blir mer innehåll i leken, mer kvalitet, visst är det märkligt? Inte bara slagsmål och aktiva lekar, utan ibland mer stillsamt och eftertänksamt. Fast jag vet ju att det i verkligheten finns pojkar som leker på alla möjliga sätt ihop med andra pojkar, så det är mer framställda stereotyper jag åsyftar. Julia beskrivs förresten som den mer drivande av de två och hon är orädd och det märks i kontrast till Idde som är känsligare, försiktigare och jag tror han behöver en Julia i sitt liv, även om storasyster Anna först förbjuder honom att leka med Julia, ja helst undvika alla i det där gröna huset. Det figurerar för övrigt människor i boken som är invandrare, hemlösa och lite udda existenser. Modernt och bra att få in naturligt i dagens sagor.
Bokomslaget är i kraftig konstruktion och det är så härligt att ta i en sådan bok. Jag känner att jag har fått en bok i min hand med lugn spänning och variation i handling plus att den verkligen är mysig att högläsa! Jag låter rösten ändras till att låta som olika skiftande individer, så roligt för mig och förhoppningsvis också för min lilla lyssnarskara.
Julia & jag och det stora ekollonkriget
Författare: Sanna Töringe
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 64
ISBN: 9789163869846
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack för historiebokstipset! Bibblan nästa =)
Alltid roligt att ge råd om bra böcker. På biblioteket hittar du säkert ännu fler historieboktips och själva böckerna! Älskar bibliotek!