Moa Wallin debuterar här som barnboksförfattare med en fantasifull och färgglad bok.
Hej på er! Denna saga jag ska berätta för er handlar om lilla mig. Glittra heter jag.
Så börjar denna saga. Glittra bor i pannkakslandet. Hon är en gammal gumma nu men återberättar en episod ur sin barndom då hon var åtta år gammal och hur det gick till då hon kom dit. Där, i Kardemummadalen, bor hon som liten med sin pappa. Glittra får jobba hårt med skörden och deras överlevnad medan pappan mest sitter och stickar. Mamman är försvunnen men Glittra har en fågel, döpt Ingrid efter mamman, som följer henne överallt. Glittra smiter iväg ner till kärlekssjön ibland med en picknickkorg där hon drömmer sig bort.
Här uppstår en annan historia. I pannkakslandet lever alla i frid och harmoni tills främlingen Mirko kommer på besök. Han bjuder på goda bullar men snart avslöjas hans onda planer – han tänker ta över hela landet. Greta och Bob rymmer sin väg för att leta efter någon som kan hjälpa dem. De kommer fram till jaget – alltså berättarrösten Glittra igen, som från allra första början berättade historien. Vännerna ger sig iväg och får längs vägen med sig fler nya bekantskaper. Till slut övervinner de skurken och alla blir lyckliga och glada. Även den försvunna mamman kommer tillbaka på ett överraskande sätt. Slutet gott!
Jag läste boken för min femåring som frågade: Vem är Mirko? Han kunde inte urskilja skurken ur illustrationen. Han tappade även intresset efter en stund så jag tror att texten blev något för lång och bilderna för komplicerade för honom. Kanske boken lämpar sig för barn mellan 6-9 år men samtidigt har jag svårt för att åldersanpassa böcker – sånt är så individuellt.
Moa Wallin har verkligen en konstnärssjäl och man ser sprudlande glädje i hennes teckningar som har en naivistisk stil med mycket krumelurer och färg. Historien är något flummig och jag hade gärna velat veta mer varför mamman en dag försvann eller varför hon har så lätt för att lämna sin pappa. Det står inte direkt uttalat att han skulle vara stygg emot henne förutom meningen:
Nej, jag fick jobba hårt för att han skulle få en god skörd. Blev skörden dålig, då blev det till att slita på natten också.
Det blir för mig dubbla budskap då pappan låter flickan slita hårt för brödfödan samtidigt som han ropar efter henne att inte vara borta för länge då hon försvinner med sin picknickkorg. Som om han bryr sig om henne. Sedan har jag väl kanske förutfattade meningar också men en pappa som stickar känns mer som en mjukis än en elaking. Men vad vet jag – vi får inte alls veta mycket om pappan i berättelsen. Kikar man närmare på en bild så ser man att huset där pappan och flickan bor har arga och sura ansiktsuttryck på väggar och tak vilket signalerar att huset inte är ett vänligt och snällt hem.
Glittra är alltså en flicka som sörjer sin mamma. Författaren drömmer sig bort till ett land med mystiska varelser där alla är välkomna, stora som små, söt eller nöt. Det pratas mycket om mat – längtan tillbaka till en mamma som bakade bullar, pannkakslandet där alla verkar syssla med att äta och även skurken övervinns med en trollsmet som han äter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den för tankarna till traditionellt sagoberättande men jag får ingen riktig ordning på handlingen och bokens struktur. Den är något flummig, färgstark och fantasifull. Men jag gillar kreativa människor och boken ljuder av livsglädje och sann konstnärskap – och konst är något som jag egentligen inte förstår mig på.
Glittra och Pannkakslandet
Författare och illustratör: Moa Wallin
Förlag: Idusförlag
Utgivning: 2012
ISBN: 978-91-87001-05-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jag blev illa till mods när jag läste första meningen: ”Hej på er! Denna saga jag ska berätta för er handlar om lilla mig. Glittra heter jag.”
Är det inte typiskt tjejer att kalla sig själv för ”lilla mig”?
Förminska sig själv på det sättet…
Hade det varit lika troligt om det var en man som skrivit: ”Hej på er! Denna saga jag ska berätta för er handlar om lilla mig. Bengt heter jag.”
Hmm… Men det kanske är meningen med sagan, att man ska reagera på den meningen, hon kanske är väldigt förtryckt och förminskad av sin pappa…
/Emi
ja de är nog så…..ja, moa som skrivit boken har levt med min pappa som sedan ja va liten förminskat mej o jag har växt upp utan min mamma sedan 5 års ålder…så ja,,,denna boken handlar nog lite om just lilla mej.kram
Jag tolkade inte ”lilla mig” som en förminskning av jaget utan mer som ett ompysslande och tröst till sig själv.
Böcker är verkligen intressanta för de talar egentligen om vilka vi (författare) är och vad som rör sig i våra tankar. Det jag uppfattade som flummigt i boken är kanske splittringen i ett litet barns uppväxt. Det är fint, Moa hur du tar upp denna längtan till din mor i boken och låter henne stanna kvar. Du blir barnet när du skriver och du låter din inre fantasi ta över i sprudlande färgstarka illustrationer. Fortsätt skapa böcker – låt kreativiteten flöda. Jag är bara en tyckare och jag gav min åsikt – det finns så många fler därute och i grund och botten är det barnen som betyder något. Många kramar!
Moa, ja, det är intressant, för jag vet många som kallar sig själva ”lilla mig” eller ”lilla jag” och de är ALLA tjejer, och för mig blir det lite ”här är lilla jag som ursäktar mig själv”… och det är lite tråkigt att inte alla bara kan ta sin plats! ”Här är jag, stora viktiga jag!” liksom… Som många killar gör..!
För alla är vi ju viktigast! :)
Och tjejer borde ha lika bra självförtroende och ta lika stor plats som killar!
För mig blev det en stark reaktion just de orden ”lilla mig” eftersom jag tänker på hur många tjejer och kvinnor som förminskar sig själva just med de orden…
Men just i denna boken är det ju då som du säger något bakom, en tanke med det hela, som förstärker effekten av utsatthet och kanske även dåligt självförtroende, osynlighet… Saker som är jätteviktiga att ta upp och reflektera över. Även i barnlitteraturen.
Och bara att se några bilder ur boken och läsa denna korta recension väcker en rad känslor, bland annat en melankolisk skörhet och en sorgsenhet…
Så, ja – det är konst! :) På flera olika plan!
gud va fina ni e ..ja e jätteglad för min recension!!ja vill vara en flummig moa-författare…för de e just de ja e i verklighetern…en liten vilsen konstnärs hippie…pussar