barnboksprat – Sida 11

Vägen till Mormorsvägen

Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.

Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.

Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.

Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.

Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.

På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
… Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.

I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …

Ibland gör flickans tankar under hennes vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?

Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.

Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.

De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.

En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket av uppsluppenhet över denna bok.

Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mitt hav

”Det här är vi”
En säl, en mås och en krabba som visar var de bor och vad och vilka som finns att se där.

Med få ord och enkla men innehållsrika bilder får vi se havet, några fåglar på stranden och några i vattnet. I havet och på stranden bor inte bara enskilda fiskar och fisk i grupp utan också mindre djur och riktigt stora.

De få orden i kombination med de fantasifulla och verklighetstrogna bilderna levererar fakta och personporträtt som gör alla bokens karaktärer till individer. Det är Sälen som är berättaren och hen är med och presenterar vartannat uppslag på något vis. Författaren får med detta oss läsare att känna oss personligen inbjudna och guidade under ett besök vid havet och stranden och bland de som bor där.

Den här boken med sina dämpade färger, stillsamma men uttrycksfulla bilder och matta yta drog uppmärksamheten till sig bland massor av läckert exponerade barnböcker trots sitt blygsamma format. Den är i samma storlek som många pekböcker och vänder sig till barn mellan 0 och 3 år, men den engagerade även en storasyster. Det finns mycket för ett litet barn att titta på och upptäcka, men tycker barnen om djur och natur räcker den till även för de som är över tre år.

När jag läste igenom denna lilla tilltalande bok blev jag påmind om ett foto av en uttrycksfull teckning som jag fick i mobilen i höstas. Den föreställde ”Världens sötaste säl” och var ritad av min 4-åriga läskompis. Sälen på teckningen skulle absolut kunna vara en bra kompis till sälen som är bokens berättare.

Mitt hav är en naturbok vilket beskrivs med att den är gjord av naturpapper och tryckt med miljövänliga tryckfärger.

I naturboksserien finns tre andra böcker av samma författare: Min trädgård, Min skog och Min lilla sjö.

Text, illustration och layout av Katrin Wiehle
Bokförlaget Opal AB, 2017
Översättning Dorothea Hygrell
ISBN 9789172999046

Du kan till exempel köpa den på Adlibris eller Bokus

Barnboksprat i begynnelsen

Jag hittade just en gammal bild jag tyckte var rolig. En screenshot av Barnboksprat alldeles i begynnelsen i april 2009. Jag hade nyligen fått barn och börjat läsa barnböcker och ville dokumentera på något sätt. Kolla:

Jag vidareutvecklade ju det där temat (bloggens utseende) sen och Malin Skals ritade loggan när hon kom ombord, den som fortfarande pryder toppen idag. Men temat sa vi farväl till för att det inte riktigt hängde med i tiden, mycket har ju hänt med webbutveckling sedan 2009…

Det är ju sjukt många saker runtomkring själva bloggen i den där bilden som får mig galet nostalgisk (Ubuntu! Firefox! Min gamla blogg! osv!), men jag ska inte uttråka er med allt det utan nöjer mig med att bara peka på att Barnboksprat inte ens hade fått sin domän ännu utan låg på barnboksprat.dagar.se. Ojojoj. Det hinner hända en del på åtta år.

Barnboksprat är nominerad

Barnboksprat är en av fem nominerade till Stora Kulturbloggpriset i litteratur. Vi är givetvis väldigt glada och tacksamma för detta.

Du kan rösta samt se övriga nominerade på Stora Kulturbloggprisets webbplats. Röstningen pågår fram till den 11 november.

Prisutdelningen går av stapeln den 27 november.

Barnboksprat i Vi Föräldrar

Har ni läst det senaste numret av tidningen Vi föräldrar (nr 3 2010)? I artikeln ”Nätet är fullt av lästips” kartlägger Thord Eriksson de svenska barnboksbloggarna och intervjuar mig i egenskap av barnboksbloggare här på Barnboksprat.

Han konstaterar att barnboksbloggarna ”gör verklig nytta när de uppmärksammar barnböcker som i största utsträckning annars passerar långt utanför de etablerade mediernas synfält”, och att det finns gott om tips att hämta. Mindre positivt tycker han är att många skriver anonymt. Dessutom tycker han att det bjuds på för lite analys och diskussion. I samband med det sistnämnda nämns Barnboksprat:

En liten ansats görs på Barnboksprat som drar en lans för könsneutrala pronomen – hen och henom. På bloggen får man också på nära håll följa Helena Ferrys författardrömmar och egna skrivprojekt. Dessutom ställer hon den adekvata frågan – hur läser man Harry Potter på svenska. Hur gör man med de engelska namnen? (En central fråga som hon inte ställer är hur man dessutom ska kunna stå ut med den milt uttryckt yxiga svenska översättningen av JK Rowlings miljonsuccé).

Här är intervjun med mig (klicka för större):

Barnboksprat i Vi föräldrar

Övriga nämnda barnboksbloggar är:

Vill du läsa hela tidningen finns den ute i butik nu (nästa nummer kommer 4 mars). Får du inte tag i den på det sättet går det även att beställa lösnummer.

Angående det där med Harry Potter, förresten: jag hade ingen aning om att den svenska översättningen är dålig. Är den det, alltså? Jag har bara läst/lyssnat på originaltexten.