Vill du på ett superenkelt sätt skapa en egen sagobok? Du kanske gillar att berätta historier, men saknar tid, talang och tålamod för att illustrera dem? Då tycker jag att du ska kolla in Storybird!

Det bästa sättet att ta reda på vad Storybird är måste vara att läsa en storybird om Storybird. Men för all del, jag kan berätta lite också. Storybird är ett verktyg för att skapa och dela med sig av små sagoböcker med hjälp av ett stort galleri härliga bilder. Man kan också bläddra runt bland storybirds som andra användare skapat. Än så länge är sajten i betaversion, men längre fram ska det gå att beställa sin skapelse i tryckt format också.

Om du skapar en fin storybird får du gärna länka till den i en kommentar till det här inlägget!

Uppdatering: Obs! Jag märkte att om man gör en storybird på svenska och publicerar på sajten blir den snart satt till privat igen. Det är tydligen bara sagor på engelska som får synas publikt, men det går att publicera privat och ändå dela med sig av länken. Då måste man se till att “?token=[kod]“-delen finns med sist i URL:en. Det är bara att ta den URL som står i adressraden när du går in på sagan under “Your published storybirds”.

Vem hade kunnat tro att det skulle kännas så här bra att döda älsklingar? Jag talar förstås om att “kill your darlings”, detta klassiska skrivtips som går ut på att våga stryka även sånt man gillar i sin text om det inte fyller önskvärd funktion.

Jag erkänner att jag inte alltid är kort, koncis och slagkraftig när jag skriver. Min lilla bilderbok kom upp i 25926 tecken och det är i mesta laget. Handen på hjärtat, det fanns en del som inte tillförde särskilt mycket utan mest krånglade till det hela.

Det var jobbigt ett tag. Skulle hela projektet falla på att texten blivit för lång för en bilderbok men för kort för en kapitelbok? Jag funderade till och med på att förenkla språket och låta berättelsen bli lättläst kapitelbok, men sen öppnade jag ett tomt dokument och satte igång att skriva ner berättelsen på nytt. Den blev hälften så lång, lite kortare till och med (10600 tecken i nuvarande skick, ni kan se en översikt av hela texten här intill). Det blev koncist och avskalat. Och vet ni vad? Det blev mycket bättre!

En hel del älsklingar fick gå i graven. Formuleringar jag myst åt, fyndigheter och återkopplingar jag gillade. Förhoppningsvis gjorde jag ett bra jobb att sålla ut det väsentliga och skapa mer schwung.

När du skriver är historien givetvis viktig, men hur du berättar den är också viktigt. Har du provat att göra stilövningar någon gång? Hos Yttermera finns nästan oändligt många versioner av Ekorr’n satt i granen. Samma historia, men ändå så olika. Vad sägs till exempel om:

2. Ungt
Å Ekorrn ba’ satt där liksom, och ba’ Öööh! Skala kottar! typ, och så småungarna då, ba’ Ööööh! liksom, å han ba’ tjoff! liksom, ba’ iväg på en gren eller nå’t, och se’n ba’ däänngg!! Benet ba’ rakt på grenen typ, och hela jävla svansen, samma grej, ba’ tjong! typ.

5. Carl Bildt
Vi har idag sett ännu ett exempel på hur enskilda individer drivits hänsynslöst från sin privata egendom av högröstade särintressen i dagens rödgröna lingonskog. Vi har idag sett ännu ett exempel på hur en enskild småsparare fått benen undanslagna av skränande populister. Men framförallt har vi idag sett ännu ett exempel på hur inte bara en enskild individs stolthet knäckts av en gren av den rödgröna röran, utan även hur en liten men högröstad lobbygrupp lyckats i sitt uppsåt att tvinga hårt arbetande egenföretagare att lämna sin post och söka sig till mer tillväxtfrämjande miljöer.

10. Snoop Doggy Dogg
Yo, check dis out
Goan tell ya ’bout my homeboy Squirr-L
Know what I’m sayin’? Just sittin’ there chillin’ out with his stash
Kids bustin’ in with a mighty crash
Squirr-L my man, Ooo whatcha gonna do?
Broke yo’ legs and broke yo’ tail too
Yo check dis out, dis is fo’ sho’
There ain’t gonna be no Squirr-L no mo’.

Här hittar du löjligt många fler:

» Stilövningar för Ekorr’n satt i granen

Visst, många av dem har tagit sig väldigt stora friheter, men projektet är ett intressant exempel på hur olika det går att berätta en historia.

Kanske borde jag också skriva några ekorrvarianter och öva mig lite? Just nu funderar jag över hur man kan särskilja karaktärer i berättelser och drömmer om att lyckas skriva varje replik så att man direkt förstår vilken karaktär som säger den. Men det ska förstås göras med viss finess, jag tror inte att Carl Bildt eller Snoop Doggy Dogg skulle platsa i min bilderbokstext…

Jag är fortfarande inne i redigeringsfasen av mina två skrivprojekt. Hur kan det slinka in så mycket onödiga småord överallt? En icke försumbar del av pillandet går ut på att använda sökfunktionen och ta bort ord som “lite”, “ganska”, “så”, “nästan” eller andra meningslösheter. Jag hade till exempel skrivit något i stil med: “Han var så inne i det han gjorde att han nästan inte upptäckte att hon kom. Först när hon var alldeles framför honom ryckte han till och…” Vadå “nästan”? Jag blir tokig på mig själv. Eller varför inte: “Det var lite otäckt att gå igenom den mörka gränden.” Varför, varför, varför lite? Visst, man säger ofta sånt här, men i skrift blir det bättre utan i 99% av fallen.

Ett annat bekymmer är att använda alltför stereotypa uttryck. Det är inte särskilt nyskapande att skriva att tårarna brände bakom ögonlocken, snarare klyschigt. Ändå slinker det med.

Jo, det var en sak till också. Det har inte blivit så mycket skrivet om skrivandet. Anledningen är att jag helt enkelt inte är en Frida, trots att jag ett tag var en författarbloggarewannabe. Det passar mig helt enkelt inte att orda så mycket om mitt skrivande. Jag trivs bättre när det är lite privat och hysch-hysch. Jag känner att jag inte alls vill dela med mig i bloggform när jag kommer så långt att jag skickar in manus någonstans, så det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Ni får fråga mig privat om ni undrar hur det går. :)

Tillägg: Däremot kommer jag säkert skriva mer generella tankar som dyker upp under mitt skrivande. Men mina eventuella framtida refuseringar räknar jag med att jag helst kommer att vilja hålla för mig själv. Den som lever får se…

Nu har jag läst igenom mitt utkast som legat och vilat i två månader, lite längre än planerat. Jag hittar massor av detaljer jag vill ändra, men det är svårare med mer övergripande saker. Vill vara helt nöjd med berättelsen i stora drag innan jag byter ord och formuleringar, men jag vet inte riktigt vad jag ska åtgärda och hur. Redigering är inte lätt…

100 sidor med arbetsnamn Att sakna Cecilia och 12 sidor om grodor

För övrigt har jag knåpat ihop ytterligare ett utkast. Nummer två är en bilderbok som handlar om grodor. Min medbloggare Malin Skals ritar och jag skriver. Ett kollaborativt projekt, alltså! Men vi är inte så snabba, trots att vi är föräldralediga båda två. Det tar mer tid än man kanske anar att ta hand om barn…

Idag nådde jag en viktig milstolpe. Jag blev nämligen klar med mitt första, grova utkast till Att sakna Cecilia (arbetsnamn på min barnbok). Här är det:

Och här är statistiken:
Att_sakna_Cecilia.odt
Filstorlek: 67 KB
Antal sidor: 102
Antal stycken: 979
Antal rader: 1860
Antal ord: 23077
Antal tecken: 123138
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 198:47:03
Revisionsnummer: 267

Att jämföra med för två veckor sedan.

Nu är planen att låta projektet vila ett tag för att få lite distans. Sedan ska jag skriva ut alltihop och läsa igenom med rödpenna i högsta hugg. Antagligen blir mycket omstuvande, ordpillande, bortklippningar och tillägg som kommer att kräva en del redigeringstid. Sen ska Jonas, maken alltså, få läsa och kommentera. Efter det följer ytterligare redigeringar och sen… ja, sen får vi se.

Det känns pinsamt att erkänna att jag har författardrömmar, eftersom vi är så många som aldrig når dit vi vill. Varför skulle just jag lyckas, tror jag att jag är bättre än alla andra? Nej, det gör jag förstås inte. Men jag skulle väldigt, väldigt, väldigt gärna vilja ge ut böcker så småningom och jag är medveten om att det är någonting man får arbeta hårt för att uppnå.

Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i sisådär mellanstadieåldern. Den handlar om Ella och hur jobbigt det blir för henne när hennes bästis Cecilia flyttar.

Jag tänkte faktiskt visa er hela min text. Tadaa:

Lite statistik:
Att_sakna_Cecilia.odt (arbetsnamn…)
Filstorlek: 57 KB
Antal sidor: 86
Antal stycken: 734
Antal rader: 1361
Antal ord: 16630
Antal tecken: 88871
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 166:40:50
Revisionsnummer: 194

Därtill har jag ett dokument med alla möjliga noteringar i, bland annat en klasslista och ett skolschema för Ellas klass. Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle planera skolundervisning…

Som ni ser är det en del ganska tomma sidor i slutet, det är tänkta kapitel som inte skrivits ännu. På sistone har det här blivit ett ovanligt välplanerat skrivprojekt för att vara jag. Tidigare har jag mest skrivit på måfå och sett vart historien bär mig. Jag började så den här gången också, men nu har jag ett skelett som “bara” ska fyllas ut. Det känns lite mer som hårt arbete då, snarare än inspirerad lek, men kanske blir det bättre med planering.

Min plan är att försöka sluta vara så blyg angående mina författarambitioner. Kanske kommer jag till och med våga skriva när jag skickar in något till ett förlag. Egentligen skulle jag inte vilja låtsas om att det ligger något arbete bakom, utan plötsligt en vacker dag säga att “oj, nu kommer visst min debutroman ut snart”, men samtidigt vill jag dokumentera min väg till… ja, vad det nu blir. Om inte annat kanske jag skaffar ett eget ex av min bok via Vulkan. :)