Spökdiktare och slottspoeter

Maria ska åka på skrivläger till ett gammalt slott. Så fort hon kommer dit möts hon av oväder och ganska snart möter hon och de andra barnen en katt med lappar i pälsen, mystiska skor och en försvunnen bokstav. Till slut träffar de på de gamla spökdiktarna.

Spökdiktare och slottspoeter är både en spännande kapitelbok för barn från 9 år och en berättelse fylld av inspiration till den som gillar att skriva. Vi möter Maria och några andra barn som samlats för att de vill utveckla sitt skrivande. De får en ganska tråkig lärare i Rut men upptäcker snart att det finns bättre lärare och roligare händelser att få inspiration ifrån. Berättelsen är mer spännande än skrämmande och de gamla spökdiktarna är ganska trevliga. Snart får läsaren del av inspirerande och kreativa skrivövningar som lockar till eget skapande och ny fantasi. Boken ligger någonstans mellan roman och handbok men jag tycker författaren lyckas väva ihop det bra. För den som inte alls gillar att skriva kan det nog bli lite långtråkigt men för den som är lite eller mycket intresserad tror jag Maria och barnen kan inspirera till att komma igång. Jag tänker att det kan vara roligt att följa barnen och deras skrivövningar och göra dem precis efter att kapitlet är avslutat. Var hämtade barnen inspiration ifrån? Hur gjorde de? Vad kom de fram till? Vi får del av både tankar och (halv)färdiga alster. Boken är lätt att läsa och innehåller en del svartvita bilder som hjälper till att ta in texten. Den avslutas med alla skrivövningar samlade. En riktigt mysig, spännande och inspirerande bok som passar både hemma och i skolan. Den här boken är ett riktigt roligt initiativ!


Spökdiktare och slottspoeter
Författare: Tove Berggren
Illustratör: Hanna Granlund
Förlag: Natur & kultur, 2020
ISBN: 9789127163140
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Barnboksspecial i tidningen Skriva

I nästa nummer av tidningen Skriva blir det barnboksspecial:

Gunilla Bergström, Stina Wirsén, Ulf Nilsson och Pija Lindenbaum berättar hur man skapar böcker som fängslar de yngsta. Dessutom avslöjar förlagen vilka tre typer av barnböcker de saknar i sitt sortiment.

Det låter väldigt intressant, tycker jag. Tidningen finns i butik 25 september.

Om sådant som fastnar och sådant som inte gör det

De senaste veckorna har jag haft en melodi spelande på repeat i hjärnan – ni vet, så där som man lätt får på sommaren när radioapparaterna står på överallt och spelar samma låtar gång på gång. Fast nu är det ju inte sommar, och det är heller ingen färsk popdänga som studsar runt inne bland synapserna, utan en sång som heter ”Varför” från skivan ”Här kommer Ville, Valle och Viktor” som kom i början på sjuttiotalet: se Youtube. Minns du inte Ville, Valle och Viktor beror det förmodligen på att du är yngre än vad jag är, för på sin tid var de otroligt populära bland många barn och fruktansvärt illa omtyckta av många vuxna.

Ville och Valle var två uteliggare/vagabonder/gatumusikanter som slog sig ihop med den levande dockan Viktor, som ständigt frågade just: varför? Tillsammans bedrev de plakatpolitik i barnprogramsformat och blev med all rätt utsedda till representanter för ”den vänstervridna progg-barnkultur” som ”förvred huvudet” och ”indoktrinerade” den yngre generationen. Själv minns jag mest de svängiga låtarna (men självklart blev även jag indoktrinerad: till exempel smittade uteliggarnas miljöintresse av sig, och jag får än idag inte ut någon större njutning av att konsumera reklam), och åtminstone en av dem etsade sig fast så till den grad att den började självspela i huvudet trots att jag inte hört den en enda gång de senaste trettio åren. Dramaturgiskt lagd som jag är vill jag gärna tolka melodins spökande symboliskt; min och Bettina Johanssons nysläppta barnbok Kivi och Monsterhund har skapat en hel del debatt och tyckande i nya och gamla medier, precis som Ville och Valles (och Viktors!) barnprogram gjorde på sin tid, inte konstigt att deras musik ekar i hjärnvindlingarna. Skillnaden är att för fyrtio år sedan handlade det om miljöpolitik och elaka kapitalister och idag handlar det om användandet av ett ord på tre bokstäver – hen.

Men så är det förstås inte, och de är lätt att sitta här och tycka att det var bättre (eller sämre, beroende på hur en ser det) förr. Barnkultur har gjort vuxna upprörda i alla tider. Till och med Astrid råkade i hetluften för allt supande och svärande (i böckerna alltså) några gånger om jag inte misstar mig, och väckte inte Alfons pappa ett visst rabalder en gång i tiden? Jag minns ärligt talat inte, och det är nog som det ska vara. Barnkulturen är till för barnen, och förr eller senare växer de upp, och minns de böcker, låtar och barnprogram som gav dem något, som berikade och underhöll – det som var bra, helt enkelt. Det som var ”upprörande” i dem minns man inte – eller så skrattar man åt dåtidens vuxenvärlds naivitet.

Nej, anledningen att den proggiga barnlåten kommit på återbesök är snarare texten. ”Man har rätt att fråga varför”, bräker Viktor. Och ”varför” är den fråga jag fått i var och var annan av de otaliga intervjuer jag gett de senaste veckorna: Varför skrev jag den här boken? Varför är det så viktigt med hen? Varför, varför, varför? Och eftersom jag är indoktrinerad, och eftersom låten fortsätter: ”Man har också rätt att få ett svar – annars är det ingen mening med att fråga” – så svarar jag snällt. För det ÄR en bra fråga, varför.  Det är bara det att för mig är HUR så mycket intressantare. Hur gjorde jag när jag skrev boken? Hur berättar man med ett språk läsaren är ovan vid, och som därför riskerar skava i öronen? Hur påverkar det könsneutrala språket berättelsen och kreativiteten? Hur påverkar språk berättelser över huvud taget? Hur påverkar berättelser tankar och värderingar? Och hur blir berättelserna till? De hittas inte bara på, det är jag rätt säker på. Inte de som är bra i alla fall.

Så det hade jag tänkt skriva lite om i det här blogginlägget. Hur.

I stället märker jag att jag har skrivit om helt andra saker.

Eller också, när jag nu tänker efter, har jag inte det.

I all vänlighet,

Jesper Lundqvist
Författare till Kivi och Monsterhund

Om gästbloggaren: 
Jesper Lundqvist har i Kivi och Monsterhund gett sin huvudperson Kivi benämningen hen, ett könsneutralt pronomen. Boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen samt Sveriges Radios figur Radioapan är också hans skapelser.