I nästa nummer av tidningen Skriva blir det barnboksspecial:

Gunilla Bergström, Stina Wirsén, Ulf Nilsson och Pija Lindenbaum berättar hur man skapar böcker som fängslar de yngsta. Dessutom avslöjar förlagen vilka tre typer av barnböcker de saknar i sitt sortiment.

Det låter väldigt intressant, tycker jag. Tidningen finns i butik 25 september.

De senaste veckorna har jag haft en melodi spelande på repeat i hjärnan – ni vet, så där som man lätt får på sommaren när radioapparaterna står på överallt och spelar samma låtar gång på gång. Fast nu är det ju inte sommar, och det är heller ingen färsk popdänga som studsar runt inne bland synapserna, utan en sång som heter ”Varför” från skivan ”Här kommer Ville, Valle och Viktor” som kom i början på sjuttiotalet: se Youtube. Minns du inte Ville, Valle och Viktor beror det förmodligen på att du är yngre än vad jag är, för på sin tid var de otroligt populära bland många barn och fruktansvärt illa omtyckta av många vuxna.

Ville och Valle var två uteliggare/vagabonder/gatumusikanter som slog sig ihop med den levande dockan Viktor, som ständigt frågade just: varför? Tillsammans bedrev de plakatpolitik i barnprogramsformat och blev med all rätt utsedda till representanter för ”den vänstervridna progg-barnkultur” som ”förvred huvudet” och ”indoktrinerade” den yngre generationen. Själv minns jag mest de svängiga låtarna (men självklart blev även jag indoktrinerad: till exempel smittade uteliggarnas miljöintresse av sig, och jag får än idag inte ut någon större njutning av att konsumera reklam), och åtminstone en av dem etsade sig fast så till den grad att den började självspela i huvudet trots att jag inte hört den en enda gång de senaste trettio åren. Dramaturgiskt lagd som jag är vill jag gärna tolka melodins spökande symboliskt; min och Bettina Johanssons nysläppta barnbok Kivi och Monsterhund har skapat en hel del debatt och tyckande i nya och gamla medier, precis som Ville och Valles (och Viktors!) barnprogram gjorde på sin tid, inte konstigt att deras musik ekar i hjärnvindlingarna. Skillnaden är att för fyrtio år sedan handlade det om miljöpolitik och elaka kapitalister och idag handlar det om användandet av ett ord på tre bokstäver – hen.

Men så är det förstås inte, och de är lätt att sitta här och tycka att det var bättre (eller sämre, beroende på hur en ser det) förr. Barnkultur har gjort vuxna upprörda i alla tider. Till och med Astrid råkade i hetluften för allt supande och svärande (i böckerna alltså) några gånger om jag inte misstar mig, och väckte inte Alfons pappa ett visst rabalder en gång i tiden? Jag minns ärligt talat inte, och det är nog som det ska vara. Barnkulturen är till för barnen, och förr eller senare växer de upp, och minns de böcker, låtar och barnprogram som gav dem något, som berikade och underhöll – det som var bra, helt enkelt. Det som var ”upprörande” i dem minns man inte – eller så skrattar man åt dåtidens vuxenvärlds naivitet.

Nej, anledningen att den proggiga barnlåten kommit på återbesök är snarare texten. ”Man har rätt att fråga varför”, bräker Viktor. Och ”varför” är den fråga jag fått i var och var annan av de otaliga intervjuer jag gett de senaste veckorna: Varför skrev jag den här boken? Varför är det så viktigt med hen? Varför, varför, varför? Och eftersom jag är indoktrinerad, och eftersom låten fortsätter: ”Man har också rätt att få ett svar – annars är det ingen mening med att fråga” – så svarar jag snällt. För det ÄR en bra fråga, varför.  Det är bara det att för mig är HUR så mycket intressantare. Hur gjorde jag när jag skrev boken? Hur berättar man med ett språk läsaren är ovan vid, och som därför riskerar skava i öronen? Hur påverkar det könsneutrala språket berättelsen och kreativiteten? Hur påverkar språk berättelser över huvud taget? Hur påverkar berättelser tankar och värderingar? Och hur blir berättelserna till? De hittas inte bara på, det är jag rätt säker på. Inte de som är bra i alla fall.

Så det hade jag tänkt skriva lite om i det här blogginlägget. Hur.

I stället märker jag att jag har skrivit om helt andra saker.

Eller också, när jag nu tänker efter, har jag inte det.

I all vänlighet,

Jesper Lundqvist
Författare till Kivi och Monsterhund

Om gästbloggaren: 
Jesper Lundqvist har i Kivi och Monsterhund gett sin huvudperson Kivi benämningen hen, ett könsneutralt pronomen. Boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen samt Sveriges Radios figur Radioapan är också hans skapelser.

Just nu pågår en sagostafett på bokenombeam.se. Ett flertal bloggare är inbjudna att bidra till sagan som ska handla om städning och vet ni vad? Idag är det Barnboksprat som skriver. Min del är ute nu och senare kommer även Marit Jonssons.

Monika Häägg gästbloggar på Barnboksprat om att skriva barnböcker om bronsåldern.

Böcker som utspelar sig i bronsålder, är det en spännande läsning? Ja, säger jag som nu har skrivit fyra böcker om Fry – en flicka i bronsålder. Det är en mystisk tid med mängder av tecken. Gravhögar, bronsfigurer och hällristningar sätter igång fantasin. Det finns inget skriftspråk bevarat och därför kan fantasin flöda och de historiska avtrycken tolkas fritt.

Solbarnet

Idén till böckerna fick jag när jag cyklade omkring i det Halländska landskapet och såg alla dessa gravhögar som fortfarande finns bevarade efter mer än 3 000 år. Jag läste mängder med fakta om tiden och hittade platser runt Halmstad och Bjärehalvön som passade till min äventyrshistoria. Vid en utgrävning, inför byggandet av ett nytt bostadsområde, hittades stora långhus (ett som var 45 m!) och där placerade jag Kungsgården. För nog hade det bott en liten lokal kung eller hövding i ett så stort hus? Jag har valt att göra solen till en Solgudinna och månen till en Mångud. Både sol och måne betydde mycket för den tidens människor. Det går att avläsa i bilder och föremål. I mina böcker har det blivit en kamp mellan Solgudinnan och Månguden och mitt i denna strid finns Fry som är ett Solbarn med övernaturliga krafter. Vem är den största guden? Men egentligen är det människornas kamp om makten och i den kampen används gudarna.

Med detta äventyr kan engagemang för forntiden byggas. Med spännande böcker väcks intresset för att söka vidare i historiska fakta. Det har varit min tanke med att skriva den här bokserien. Kungsgården är fjärde och avslutande delen i serien. Den utkommer i augusti.

Monika Häägg

Om gästbloggaren:
Monika Häägg är författare och dramapedagog. Hon har skrivit teaterpjäser och turnerat med barnteater. Hon gör föreläsningar om bronsålder och fantasi samt drama och skrivande. Barn- och ungdomsböckerna Solbarnet, Månguden och Isvintern utspelar sig i bronsålder. I augusti utkommer Kungsgården som är sista delen i bokserien. Mer om Monika och hennes böcker hittar du på Monkaland och i hennes blogg.

Malin Roca Ahlgren gästbloggar på Barnboksprat för att berätta om sin nya barnbok.

Barnbok på flera språk. Samtidigt. Vilken bra idé. Så tänkte jag när jag hittade mitt bokförlag på nätet. Jag tänkte att jag ville skriva en historia som skulle vara internationell på något sätt. Om en pojke eller flicka som också var global. Namn och utseende. Då föddes Leo.

Jag som skrivit barnboken heter Malin Roca Ahlgren och har själv en liten pojke hemma. Och en lite större tjej också. Båda mina barn är frågvisa vilket gör att det kommer upp nya barnböcker i huvudet på Mamma Malin. Jag skriver ned deras frågor, och försöker förklara för dem. Ibland föds en idé till en historia som jag utvecklar till bok. Så var det med Leo. Min son frågade var pappa var någonstans, och jag svarade att han var utomlands. Min son sa då ”Var ligger Utomlands?” och idén till denna bok började med att vi snurrade på jordgloben hemma.

Leo är en liten pojke som funderar mycket. Och en dag ska han alltså åka utomlands med sina föräldrar. Men det finns ju så många olika länder… Vill ni också ta reda på var Utomlands ligger, följ med på Leos resa! Ni hittar honom på Vivlio och på min privata blogg.

Den kommer ut den 22a augusti. På spanska, arabiska, somaliska och bosniska.
Releasefesten är på Internationella Biblioteket i Stockholm den 3e september kl. 13.00. Hjärtligt välkomna.

Malin Roca Ahlgren

Om gästbloggaren:
Malin Roca Ahlgren är en författande stockholmare som bott Utomlands i 17 år, om man jämför med Sverige förstås. I Barcelona, där hon bor, tycker man nog snarare att det är Sverige som är Utomlands.