Nästan alla alltså, men några fick inte vara med: Vem är ensam?, Vem är bäst?, Vem sover inte? och Vems kompis?. Jag undrar om det är för att de sparar några till en uppföljare..?
Gunnar Bolins mjuka berättarröst läser böckerna nästan ordagrant, så att man känner igen sig. Några småsaker här och var är ändrade och lite kringprat är inlagt före och efter varje film, för att förtydliga budskapet. Det mest förvånande tyckte jag var när djuren plötsligt tar på sig strumpor i Vems byxor?, för det gör de inte i boken. Men det var ju kul och det kändes väldigt passande för oss att Kanin tog på strumporna på öronen, för Ava brukar tycka det är roligt att sätta strumporna på händerna.
Hemma hos mig har vi läst flera av böckerna om Vilma, som är skrivna av Cecilia Lidbeck. Böckernas text ligger på en ganska bra nivå för en nybörjarläsare och innehållet är väldigt trevligt. Böckerna handlar om sådant som kan hända i ett barns liv, men det dyker hela tiden upp något som gör hela berättelsen lite extra spännande.
I Vilma och tjuven får Vilma låna sin pappas klocka, trots att han egentligen inte är så förtjust i att hon gör det. Vilma och hennes kompis Moa har med klockan i leken när de skapat en affär. Sedan har Vilma på sig klockan när hon ska på fotbollsträning. Hon tycker verkligen jättemycket om klockan, fast hon vet att hon måste lämna tillbaka den. Men hon stöter på ett allvarligt problem: efter träningen är klockan borta! Vilma misstänker att någon stulit den, så Vilma och Moa ger sig ut på jakt efter tjuven. De känner sig nästan som riktiga detektiver när de smyger runt och spanar efter misstänkta gärningsmän.
Det är viktigt med bra bilder i en bok för nybörjarläsare. De ska ge en extra dimension till texten, men de ska också kunna användas för att förstärka det som man precis har läst. Precis i början av läsandet är det lätt att barnet halkar in på ett mekaniskt läsande och då är det verkligen perfekt att ställa några frågor om handlingen med hjälp av bilderna. Varför ser hon så ledsen ut på den där bilden?Oj, varför gick han därifrån? och liknande. Vilma-böckernas illustratör, Jessica Lindholm, tecknar personerna med tydliga grimaser, miner, kroppsspråk och en massa karaktär. Eftersom personerna på bilderna är så tydliga i sitt minspel behövs det inte så mycket text till att beskriva känslor. Bilderna täcker en halv till en sida och är oftast helbilder, med såväl karaktärer som bakgrund, och de innehåller mycket detaljer. De är alltså väldigt trevliga som illustrationer i en bom för nybörjarläsaren.
Vilma och tjuven
Författare: Cecilia Lidbeck
Illustratör: Jessica Lindholm
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 40
ISBN: 9789132157783
Köp: jämför priser
Jag har lyssnat pÃ¥ en ny bok. Ni vet – pÃ¥ det där sättet som va extra mysigt när man va liten. Att sitta pÃ¥ golvet med boken och läsa med samtidigt som man lyssnar pÃ¥ nÃ¥gon som läser sagan med en riktig sagoröst.
Sagolikt bokförlag har ganska nyligen gett ut sin sjunde bok och denna gÃ¥ngen handlar boken om Jösta och Johan, tvÃ¥ giraffer som gärna vill ha ett barn. Deras utmaning är dock att Jösta och Johan är likadana. Inte bara det att de är giraffer bÃ¥da tvÃ¥, de är dessutom bÃ¥da tvÃ¥ en han. Hur gör man dÃ¥? De bÃ¥da girafferna ger sig ut pÃ¥ savannen för att se om de hittar ett barn som kanske behöver en familj. De hittar en söt lejonunge, men lejonungens pappa blir jättearg. De hittar en struts, som är sÃ¥ gammal att han själv har barnbarnsbarn. Till slut hittar de ett ensamt ägg och en dag spricker ägget…
Boken riktar sig till barn i Ã¥ldern 2-6 Ã¥r och är en varm historia med ett lyckligt slut. Att boken behandlar tvÃ¥ ganska ovanliga ämnen i barnboksvärlden: adoption och homosexuallitet kommer i skymundan pÃ¥ nÃ¥got sätt. Det är inte det som man tänker pÃ¥ när man läst boken. Det man tänker pÃ¥ är kärlek, ömhet och hur mysigt det är att vara en familj. Ljud-CDn som medföljer boken ger det där lilla extra och att det dessutom finns tvÃ¥ alternativ pÃ¥ uppläsning, en orginalversion och en i ett lugnare tempo som passar som godnattsaga, är ju bara ytterligare ett plus. Jag ser med spänning fram emot uppföljaren ”Junior börjar förskolan” som släpps i december.
 Â
Jösta och Johan Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt bokförlag ISBN: 9789197892704
Köp: jämför priser
Se smakprov ur boken här
Jan Lööfs bok ”Sagan om det röda äpplet” är en klassiker frÃ¥n 1974. Den handlar om hur till synes smÃ¥ incidenter kan pÃ¥verka varandra sÃ¥ att de till slut fÃ¥r större konsekvenser.
Gubben i den randiga kostymen vill köpa frukt men blir lurad av frukthandlaren att köpa ett plastäpple. En kedja av händelser inkluderande till exempel en papegoja, en bil som kör in i ett staket, en tjuv och två brandmän bidrar till att gubben till slut istället för ett plastäpple finner ett riktigt äpple på sitt fönsterbräde.
Detaljrikedomen i Lööfs illustrationer är stor och tittar man nog kan man upptäcka spännande detaljer.  Texten har mycket bra flyt och trots sina år på nacken känns boken inte det minsta gammalmodig eller mossig. Boken passar bra för barn mellan 2-6 år och roar även vuxna.
För en tid sedan uppmärksammade vi den pågående debatten kring censur i barnböcker. Flera barnboksförfattare berättade om hur de fått plocka bort alkohol, rökning, fula ord och svåra ämnen ur sina böcker och det pratades om nymoralism och präktifiering. Ulf Stark valde att uttrycka det hela så här:
Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.
Under Danmarkstemat var vi inne på att det finns vissa skillnader mellan dansk och svensk barnlitteratur. Vi recenserade en bilderbok där huvudkaraktären dör och en bok med ett deprimerat barn. Danska böcker tycks få vara djärvare än svenska.
På bokmässans sista dag dök Ulf Stark och hans säl-exempel upp igen, under programpunkten Kan sälar med flytväst dyka i havet? Tillsammans med Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Catarina Kruusval och moderatorn Janina Orlov diskuterade han bilderbokens möjligheter och omöjligheter. Ämnet censur berördes även vid ett seminarium med Jan Lööf, som också hölls på söndagen.
Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Ulf Stark, Catarina Kruusval och Janina OrlovDen dagen av Viveka Sjögren
Ulf Stark berättade om två sorters censur, dels självcensur, dels påtvingad censur. Med självcensur menas den censur som författaren lägger på sig själv, det som hen känner är fel att skriva om och utesluter själv. Som exempel berättade Catarina Kruusval om de gånger hon kört förbi överkörda grävlingar och känt att hon gärna vill skriva om döden, men att det är svårt. Hon menar att det är viktigt att förpacka ett sådant ämne väl och att berättelsen måste innehålla mycket ljus. Viveka Sjögren har skrivit Den dagen, som handlar om en fågelfamilj som blir bortkörd från sitt hem och är tänkt att föra tankarna till flyktingar. För den boken ligger tröskeln för självcensur ganska högt, men Viveka Sjögren talade ändå om att det finns vissa saker som hon aldrig skulle skriva. Till exempel skulle hon aldrig låta hela fågelfamiljen dö.
Pärlor till pappa av Maud Mangold och Sassa Buregren
Den pÃ¥tvingade censuren är däremot styrd av yttre strukturer kring hur en barnbok ska se ut. En författare kan välja att bryta mot de normer som finns kring vilket innehÃ¥ll en barnbok ska ha, men dÃ¥ är det inte helt säkert att förlaget gÃ¥r med pÃ¥ det. Under diskussionen lyftes den viktigaste orsaken till den pÃ¥tvingade censuren: kommersialism. Viveka Sjögren pratade om böcker som mÃ¥ste passa in i bokaffärer där doftsuddgummin, anteckningsböcker och nyckelringar börjat fÃ¥ övertaget. De ska signalera mysighet, lättillgänglighet och charm. Diskussionen leddes in pÃ¥ att det finns en rädsla för att ”svÃ¥ra” böcker inte ska sälja sÃ¥ bra. Sassa Buregren har illustrerat boken Pärlor till pappa, som handlar om en flicka vars pappa sitter i fängelse. Det är ett typiskt svÃ¥rt ämne, som mÃ¥nga förlag kan känna rädsla för att ta i, menar Sassa.
Kvartetten kom ganska snart in pÃ¥ en orsak till rädslan för svÃ¥ra ämnen. Som Ulf Stark uttryckte det: ”föräldrar blir upprörda om barn blir upprörda”. Det hela har sin grund i vad föräldrar efterfrÃ¥gar och uppenbarligen efterfrÃ¥gar de lättillgängliga böcker. Sassa Buregren talade om böcker som barnen kan klara av själva, det vill säga att förälder eller pedagog inte behöver ta av sin tid för att förklara och diskutera. DÃ¥ vi inte har tid att prata med vÃ¥ra barn om det som skrämmer dem i samhället, Ã¥terstÃ¥r bara att skärma dem frÃ¥n allt läskigt och lÃ¥ta böckerna vara enbart underhÃ¥llande och trygga.
Fia och djuren går till sjöss av Catarina Kruusval
Vad som är okej att berätta i en barnbok visar vilken bild vi har av barn och deras förmåga att klara av att skilja på fantasi och verklighet. Catarina Kruusval berättade om hur hon kände sig tveksam till att karaktärerna i Fia och djuren går till sjöss inte har flytvästar, vilket gjorde att hon förtydligade att hela flottfärden är en lek i en vattenpöl. Men precis som Siddharta Gautama kommer våra barn ut i verkliga livet ändå. Sassa Buregren berättade att hon ser det som ett svek mot barnen att inte visa dem verkligheten. Hon talade även om vikten av att se barnen och deras tankar och att barndomen måste få vara en arena där man kan förbereda sig för verkliga livet. Ulf Stark höll med om att barn måste få känna igen sig och inte bara läsa om en värld som består av zebror och snickrande bävrar.
Samtidigt lyfte Janina Orlov att det finns vissa ämnen som får passera, trots att de kan verka stötande, medan andra ämnen ses som mer problematiska. Bajs är till exempel helt okej att ha som tema i en bok, medan nakenhet är mycket mer kontroversiellt. Sassa Buregren förklarade detta med att bajs är något som ses som ofarligt, det krävs ingen diskussion för att förstå sig på det.
Örnis bilar av Carl Johan De Geer och Jan Lööf
När det gäller nakenhet passar det att flika nÃ¥gra tankar frÃ¥n seminariet med Jan Lööf. Han berättade nämligen att han ändrade en av bilderna till den nya upplagan av Örnis bilar. I den ursprungliga versionen syns en kalender med en naken kvinna i bakgrunden, men i den senare syns i stället en tavla med katter. Jan Lööf sÃ¥g inga problem med att byta ut bilden och därmed fÃ¥ tyst pÃ¥ folks tjat. För honom spelade det nämligen ingen roll, men han visste att mÃ¥nga mammor blivit upprörda. Till saken hör att Jan Lööfs böcker handlar nästan uteslutande om män och att samhället som han illustrerar helt tycks sakna kvinnor – utom just i detta fall med pinuppan.
Jan Lööf samtalar med förläggaren Rolf Classon
Mitt i den här diskussionen om censur, måste man ändå få fråga sig vad den där pinup-bilden hade att göra där från början. Vi har skrivit om Ulf Starks två kategorier för censur ur ett författarperspektiv, men det går även att vrida på förhållandet och tala om censur ur läsarens perspektiv. Barnboksskaparkvartetten kom in på det, men vi skulle vilja förtydliga detta. Och varför inte använda samma kategorier? Den påtvingade censuren innebär då de böcker som helt enkelt inte finns att läsa eftersom de blivit bortcensurerade av bokförlagen. Självcensur innebär istället vilka böcker vi själva väljer att utesluta ur vår bokhylla. Här har vi alla olika anledning till censuren. Vi, som två feministiska föräldrar, tycker inte att det känns känns bra att läsa sexistiska böcker för våra barn. Så: ja, till viss del är vi nog sådana föräldrar som väljer bort böcker med opassande innehåll. Till exempel skulle vi inte vilja ha den äldre versionen av Örnis bilar i våra bokhyllor. Kalenderbilden har inte tagits med för att leda in på en diskussion, den bara finns där och förstärker en redan stark norm. Det är skillnad på att visa nakna personer som subjekt och som objekt. Det mesta i barnets värld filtreras ju genom en vuxens omdöme, så vår gallring är egentligen inget konstigt. Det blir ett problem först när vi filtrerar bort svåra eller kontroversiella ämnen för att slippa prata om dem.
Lämplig väggdekoration i barnbok? Örnis bilar före och efter.Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus
Därmed inte sagt att en barnbok inte kan ta upp sexism – det går exempelvis alldeles utmärkt i den norska boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. I boken skapas ett problem kring en blyg flicka, då hon blir så tyst, snäll och blyg att hon till slut försvinner. Det är en bok som verkligen problematiserar kring könsroller. Men det är stor skillnad på att problematisera och att normalisera. Att till exempel ta upp ämnet flickors blyghet är att problematisera. Men att utesluta kvinnor i äventyrsfyllda böcker och att bara visa dem som objekt, det är att normalisera.
I det här inlägget har vi tagit upp att förlagens censur styrs av kommersialism. Om en barnbok ska sälja bra behöver den vara tillgänglig för alla, även de som inte anser sig ha tid att diskutera med sina barn om svåra ämnen. Vi har också tagit upp att barnböcker kan stärka normer i samhället. Vi tog upp upp sexism som exempel. Här finns det ju viss censur, men bara så länge innehållet väcker anstöt. Anledningen till att böcker censureras verkar vara att de är dåliga ur en traditionellt moralisk synvinkel och inte just för att de är sexistiska. Istället finns det en massa böcker där karaktärerna tillskrivs traditionella könsmönster och böcker där flickor och kvinnor utesluts helt. Det vi vill lyfta i det här inlägget är inte att böcker med könsstereotypa normer ska censureras bort. Det som det handlar om, enligt oss, är istället att fler normbrytande böcker borde släppas fram.
Vi tycker heller inte att barnboksförfattare ska behöva väja för svåra ämnen. Det är inget fel med böcker som barn behöver hjälp att hantera, tvärt om är det bra om barn får uppleva mer högläsning och diskussion kring böcker. Vi tycker att det vore jättehärligt med ett barnboksklimat som tar barn på allvar och där alla får lov att ta plats.
Nu har Ava (snart 2 år) varit på sitt allra första biobesök, tillsammans med mamma och pappa såklart. Vi hade inte kunnat välja en bättre film än Vem?, filmatiseringen av åtta av Stina Wirséns underbara Vem-böcker. Ava var hänförd, liksom vi vuxna.
