Snurran – en kaxig tjej!

Jag har på senaste tiden omedvetet fastnat förnågra av de tuffa tjejerna i barnböckerna. Kattungen Snurran är en av dessa och (ursäkta ordvitsen) hon är en tjej med klös i!

I boken Snurran och dum-overallen bråkar hon med mamma om en dum, dum overall. Mamma säger att man måste ha den på sig när det snöar, annars blir man sjuk. Snurran vägar ta den på sig. Istället har hon väldigt många förslag på vad man kan göra med overallen: klippa i den, slänga i sopnedkastet, ge bort den, låta den gå på plankan, begrava den i sandlådan och så vidare.

Dialogen är snabb och intensiv. Bestämd. Oftas slutar styckena med ord som ”Typiskt”, ”Absolut”, ”Punkt. Slut”, ”Där ser du” och ”Förstått”. Bilderna och också skarpa. Alla katter i boken är svarta och trycket går i rött, gult blått som kontrast. Detta är ingen bok man läser som godnatt-saga. Den ska läsas mitt på golvet när alla leksaker och böcker ligger huller om buller och en lässtund är den enda chansen att kunna andas ut.

Som förälder känns det i magen att läsa boken. Stressen på morgonen innan dagis och en unge som springer runt i lägenheten för att undvika att få ytterkläder på sig. Snurran visar att det bara kan bli värre. Jag tror det är det kaxiga i boken som tilltalar mig. Att boken är underhållande både för barn (och dessutom ger tips på en massa nya hyss som man kan göra) och vuxna. Mamman i boken får till exempel ringa sig chef och säga att hon blir sen och efter tio samtal blir chefen sur och säger ”Kom hit. Genast.”

Det bästa med Snurran är att jag har ytterligare en bok hemma i bokhyllan som bara väntar på att bli läst. Jag ska spara den tills en dag när jag behöver fnittra och få lite extra jädra-anamma. För det är precis det Snurran ger till läsaren.

 
 

Snurran och dum-overallen
Författare: Eva Bergström
Illustratör: Annika Samuelsson
Förlag: Bonnier Carlsen Bokförlag
ISBN: 9789163841095
Köp: jämför priser

Dojotriss med möjligheter i stället för stereotyper

Olika förlag har en ny bokserie för de allra minsta. Den handlar om en vitprickig rosa blobb vid namn Dojo. Kanske är han en… hund? Min första reaktion när jag bläddrade igenom böckerna var ärligt talat inte särskilt positiv. Jag hade svårt att ta till mig bilderna, som ser ut att vara snabbritade i Paint. Men när jag började läsa böckerna med Ava, snart 2 år, fick jag lov att inse att de faktiskt är riktigt trevliga. Och på något vis passar bilderna, de gör böckerna färgglada och uttrycksfulla, med en hel del roliga detaljer.

Dojos hus

Varje bok börjar med en bild på Dojos hus. Sen tar olika äventyr vid. Titlarna avslöjar ungefär vad det rör sig om:

I Dojo på skattjakt får Dojo idén att leta efter en skatt. Han börjar leta inne och Maya kommer snart och hjälper honom. Men de hittar ingen skatt inne. Kanske finns den ute?

I Dojo har kalas bjuder Dojo in alla vännerna på fest. Det blir fiskdamm och var och en får ett instrument, vars ljud fångas i text för läsaren att härma. Det blir ett musikkalas!

I Dojo gömmer sig är Dojo borta! Är han i garderoben? Nej, där är ju hunden. Är han i… ja, så fortsätter det och varje gång ges en ledtråd genom exempelvis en nos som sticker fram. Jag och Ava har haft väldigt roligt när vi sagt ”nääää” och gissat vem som ska dyka upp på nästa sida, så hittills är det den här boken vi gillar mest av de tre.

Maya får en trumma - BOM BOM!

Böckerna känns väl sammanhållna som serie i och med den gemensamma första bilden och det återkommande persongalleriet. Samtidigt är koncepten helt olika i varje bok, så man får både igenkänning och omväxling.

Dojos vänner heter Maya, Aisha och Gorby. Dojo och Maya är jättebra namn, som är lätta att säga helt rätt även om man är liten.

Men det som är riktigt intressant med dessa böcker är förstås att de är skrivna enligt devisen som står tryckt på baksidan: ”ut med stereotyper, in med möjligheter”. Dojo-böckerna kan absolut passera som alldeles vanliga småbarnsböcker, men samtidigt är det inte svårt att hitta exempel på var stereotyper undvikits. Det mest uppenbara är kläderna. Dojo (kille) är klädd i rosa, Maya (tjej) har gröna hängselbyxor, Gorby (kille) har en gul tröja med en blomma på magen och Aisha (tjej) är klädd i blått. Till antalet är de jämnt fördelade, två tjejer och två killar, och ingenting i deras handlingar är stereotypt. Den mest actionfyllda av de tre böckerna är Dojo på skattjakt och i den är Dojo och Maya lika driftiga. Båda tar initiativ, båda klättrar och är djärva och båda får hjälpa varandra varsin gång.

Så fort Ava får syn på Dojo-böckerna ropar hon ”Dojo!” och vill läsa dem. Det är ett gott betyg.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på lite högläsning ur Dojo gömmer sig:


Dojo på skattjakt
ISBN: 978-91-85845-27-9
Köp: jämför priser
Dojo har kalas
ISBN: 978-91-85845-29-3
Köp: jämför priser
Dojo gömmer sig
ISBN: 978-91-85845-28-6
Köp: jämför priser
Författare: Karin Salmson
Illustratör: Marcus Brengesjö
Förlag: Olika

En puss är inte bara en puss

Vad är en puss?

En puss kan vara en sak i en del av världen men en helt annan någon annanstans. Ebba, 6 år, berättar för oss läsare om pussar. Själv tycker hon att dagen inte kan starta så mycket bättre än med en puss. Hennes pappa säger att man aldrig kan få för många pussar och han pussar ofta på henne och hennes lillasyster.

Ebba ger oss massor av tips kring pussandet. Vad man kan pussa och vad man helst inte ska pussa. Vad pussar betyder i olika delar av världen. Att schimpansen är det enda djur i världen som pussas som människan, alltså på munnen.

Hon berättar för oss hur hennes mormor och morfar försökte slå rekord i pussande och hur hennes mamma och pappa brukar pussas alldeles för mycket ibland, särskilt när någon kompis är där. Ebba säger att man kan pussas för att man är vänner också. Hon och hennes bästis brukar pussas för att de blir så glada av att ses! Men hon tycker det är jättekonstigt att killar inte får pussas utan att bli retade för det. Jättedumt, tycker Ebba!

En söt bok om pussar ur Ebbas perspektiv, men också på ett intressant informativt sätt. Jag tyckte till en början att bilderna var lite för enkla, men efter ett tag tänkte jag att de nog passade väldigt bra just här! Det känns som om det är Ebba som ritar och förklarar för oss som läser. Sen gillar jag ju att pappan tar stor plats, att det är han som bakar och är huslig, som pussas och dammsuger. Bra också, att Ebba ifrågasätter killarnas pussande. Varför får inte killar pussas som vänner? Jag gillar att det lyfts fram lite här!

Många pussar blir det!

En puss är inte bara en puss
Författare och illustratör: Carina Bodström
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 26
ISBN: 9789150112658
Köp: Jämför priser

Moshi Moshi Kawaii – hysterisk eller kul?

Moshi Moshi KawaiiVid första anblick är ”Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi” en hysterisk, nästan epilepsiframkallande bok. Men när dottern krävde att få låna med den hem från biblioteket så gav jag den en chans.

”Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi” är ingen barnbok i vanlig bemärkelse utan en slags pysselbok. Varje uppslag kryllar av olika slags ”moshisar” och uppdraget är att hitta exakt de moshisar som eftersöks. Barnen tränas i detaljsinne när de ska försöka hitta en specifik moshi  av rätt djurtyp med rätt hudfärg och kläder. Utöver de specifika moshisar som eftersöks på varje sida finns det även ett antal moshisar som förekommer på alla uppslag. Kan du hitta Gymnasiemoshi, Törnrosamoshi, Städarmoshi och Raketmoshi?

Handlingen är simpel; Jordgubbsmoshi går på bal men Elak-moshi rövar bort alla gäster till sin hemska grotta. Parallellt med historien pågår tre mindre kärleksdraman med Jordgubbs-moshi, Askunge-moshi och Snövit-moshi (min dotter är mycket missnöjd med att de till slut gifter sig med prinsarna. Hon tycker i sann HBT-anda att Askunge-moshi och Snövit-moshi ska gifta sig med varandra).

Boken roar min 3-åriga dotter i timtal. Vi har läst den nästan varje kväll sedan flera veckor tillbaka. Att moshisarna är otroligt söta bidrar definitivt till succén.

Huruvida man orkar med boken eller inte är troligen individuellt men själv tycker jag att den ger skön variation till det ofta monotona läsandet. Vi pekar, diskuterar, frågar och svarar. Vi letar tillsammans och blir glada när vi hittar rätt Sjöjungfru-Moshi eller Bebis-Moshi.

Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi är ett annorlunda alternativ till vanliga barnböcker och ett kul utmaning för både liten och stor. Boken kan plockas fram många gånger och blir inte sönderläst i första taget (jag vet av egen erfarenhet!).

Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi?
Översättare: Masako Havakawa Thor
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-638-2673-3
Köp: Jämför priser

Intervju med Katarina och Anette på Sagolikt bokförlag

Efter att ha läst två böcker från Sagolikt bokförlag blev jag väldigt nyfiken på de två personer som ligger bakom bokförlaget som skiljer sig så pass mycket från mängden. ”Jag älskar dig så mitt hjärta brister” handlar om en tjej som är kär i en kille med Downs syndrom. ”Jösta och Johan” handlar om två kill-giraffer som vill adoptera ett barn. Jag tog kontakt med Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist för att försöka stilla min nyfikenhet.

– Hemlöshet, killar i klänningar, downs syndrom… Det är ganska normbrytande sagor för barn som ni gör. Vilken respons får ni på detta?

Anette Skåhlberg, författaren bakom böckerna berättar: ”När jag skriver, skriver jag alltid (nästan) utifrån en ilska som oftast urspringer ur något som finns runtom oss. Något som jag blivit förbannad på att det är på ett visst sätt i samhället, någon orättvisa eller ibland bara på ett sätt som jag har sett att någon har behandlat någon annan på. Det är på samma sätt oavsett när jag skriver barnböcker eller vuxenböcker, eller när jag skriver mina pjäser eller gör mina filmer. Det är viktigt för mig att som författare att göra den rösten hos mig hörd. Sedan tycker jag att det är lite sorgligt att det ska kallas normbrytande att göra sagor för barn som handlar om dessa ämnen. Det borde vara en norm att det fanns många sådan här sagor.” Hon fortsätter: ”Reaktionerna har varit väldigt positiva. Många är de röster som hör av sig till oss och tackar för våra böcker. Givetvis är det också en grupp människor som förkastar allt vi gör och tycker det är fruktansvärt, men den gruppen är så liten jämfört med det enorma antal barn och vuxna som älskar våra böcker. Numera har många av biblioteken flera av våra titlar, och böckerna finns också på väldigt många förskolor och skolor runtom i Sverige. Det är vi glada för!”

– Ni har ju tidigare skrivit om homosexuallitet i era barnböcker, prisessan Kristalla som blir kär i en flicka, och nu kommer boken Jösta och Johan. Vad är det som lockar er till att nu skriva om ämnet riktat till ännu mindre barn? Å på vilket sätt skiljer sig dessa historier åt?

”Jag har inte skrivit om homosexualitet” säger Anette. ”Jag har skrivit en saga om en prinsessa som blir kär i en flicka från folket. För mig handlar det ytterst om kärlek. Sedan att de båda två är av samma kön är inte det viktiga för historien, utan mer viktigt för den som läser boken, beroende på vilken inställning läsaren har. Min intention med detta var att göra en bok om en stark och självständig prinsessa som inte gick med på att man valde åt henne, som hittade kärleken någon annanstans än man förväntade sig av henne, hos någon av folket, och som vågade följa sitt hjärtas röst för att bli fullkomlig själv. Och som bestämmer sig för att rädda draken! När det gäller Jösta och Johan så handlar det ytterst om familjen. Att vilja ha en familj men inte lyckas själva utan vara tvungen att finna den någon annanstans. Jösta och Johan föddes förresten i ett roligt sammanhang. Det var Vardagens dramatik som i samarbete med RFSL har ett projekt för regnbågsfamiljer på förskolor under hösten som kommer. De kontaktade mig och önskade att jag kunde skriva en saga riktad mot förskolorna där regnbågsfamiljer ingick. Efter en del funderande föddes Junior börjar förskolan i mitt huvud (som Sagolikt Bokförlag kommer ge ut som bok och ljudbok i december). Jag blev så förtjust i den lilla familjen och funderade över hur den hade blivit som den var, och att Junior ju måste vara ”adopterad”, och därmed skrev jag Jösta och Johan. Sedan blev jag överlycklig över Katarinas bilder som så väl fångade de olika djurens känslor.”

– På er hemsida nämner ni er vision som består av tre punkter. Kan ni berätta lite mer om dessa?

Författaren Anette Skåhlberg förklarar: ”- Bryt normerna! Som författare tycker jag det är viktigt att hela tiden ifrågasätta och kommentera världen omkring mig. Och som det är nu finns det många normer som behöver brytas. Jag vill att alla barn ska våga vara som de i hjärtat själva vill vara, och utvecklas till empatiska och fördomsfria vuxna. – Befria sagorna! Jag älskar sagoberättandet och arbetar även som sagoberättare muntligt. Att tillsammans sluta upp kring en lägereld, fysisk eller mental, och njuta av en saga, är fantastiskt. Att låta den uråldriga sagotraditionen smälta samman med historier från vår samtid, och ge berättelser, vår tids äventyr, som vi alla kan fly in i, berättelser som kan förändra en människas liv för ett ögonblick. Och när min text, sagan jag skrivit, möter Katarinas livsbejakande och starka bilder uppstår magi som får i alla fall mig att vilja befria sagorna och föra dem vidare till alla barn och vuxna. – Väck läslusten! Ju mer vi läser för våra barn desto större lust får de själva att läsa. Detta är jag övertygad om. Och ju mer kraft vi vuxna lägger på att berätta sagor, ju mer tid vi ger barnen kring varje saga desto mer tid får de själva lust att lägga på sitt eget läsande. Allt handlar om tid och att se varandra.” berättar Anette.

Illustratören bakom böckerna, Katarina Dahlquist, fortsätter: ”Även bildmässigt vill vi försöka att göra sagorna unika, annorlunda, bryta normerna och väcka läslusten. Först och främst vill vi att bilderna ska vara handgjorda, mustiga i färgerna och med mycket struktur. Vi är noga med färgerna och att färgkvaliteten behålls när vi trycker böckerna, och därför väljer vi noga utvalt papper och Kristianstad Boktryckeri som är helt unika i sina färger. Och jag som illustratör gör alltid allt för hand, varje känsla ska kännas i bilden, och detaljerna är viktiga så barn själva kan hitta nya saker ju mer de tittar. Dessutom jobbar jag mycket med att skapa kontraster, hitta den ljusaste punkten i bilden och balansera den med den mörkaste, skapa dramatik och djup. Det som berättas i texten ska återspeglas i bilderna. Vi vill skapa en enhet.”

– Vilka är era bästa tips på moderna barnböcker?

”Bildmässigt är mina absolut största förebilder Hans Arnold, Johan Bauer, Alan Lee och Shaun Tan” säger Katarina Dahlquist. ”Inga av dessa skulle man kanske kalla moderna i sina bilder, men jag inspireras inte speciellt mycket av det som följer trenderna, det är oftast stöpt i samma form, avskalat och urvattnat eller datagjort. Det ska vara handgjort! Handgjort! Man ska kunna se och känna konstnärens själ och hjärta i varje penseldrag, det gör en spännande och unik bild som man inte kan slita ögonen ifrån. Jag älskar mustiga färger, mycket struktur, troll och trollskogar och magiska fantasilandskap. Oväntade inslag. Och starka kontraster, mycket känsla. Dessutom tycker jag att Disneys handmålade bilder är underskattade, som illustratör och konstnär är det tecknarens drag som imponerar och Disney har en alldeles säregen stil och ton och barn över hela världen kan inte ha fel. Det Disney åstadkommit är unikt och imponerande. Om jag ska nämna några specifika böcker så gillar jag Little Red, Spiderwick, Slottet vid Silverskogen, The Arrival och HC Andersens och Bröderna Grimms sagor. Dock är vissa av dem ganska förlegade i sina historier vad gäller jämställdhet, fördomar och könsroller, även bildmässigt ibland. Så särskilt moderna är väl egentligen ingen av dem… tyvärr.”

När de sen får frågan om det är något annat de vill tillägga är de ganska eninga: ”Läs! Läs! Läs!” Jag tycker det är ganska talande när två såpass uttrycksfulla personer som Anette och Katarina kan enas om ett enda ord som avslutning.