Morbror Kwesis vålnad

Morbror Kwesis vålnad är en bok om skuld. En bok om slaveri.
Det är också en berättelse om att rätta till sina misstag. Kan man göra om och rätta till misstagen, i efterhand? När det egentligen är för sent?

Morbror Kwesi är död. Hur kommer det sig? Det hela är en lång historia och det var mycket brännvin inblandat…vitmännen lyckades ta sig Morbror Kwesi som skuldslav nämligen. Han var mycket förtjust i brännvin, eftersom det var starkare än palmvinet som han brukade ägna sig åt att dricka. Vitmännen hade mycket brännvin och Kwesi var en drinkare…han blev deras slav i utbyte mot brännvin helt enkelt.

En dag kommer Morbror Kwesis vålnad på besök i byn. Han väcker sin mor Yesiwa och ber henne om hjälp med att få komma in i Andarnas Rike. Hans kropp ligger nämligen hos vitmännen, på en hög ställning av trä som vitmännen höjer varje dag. Så hans kropp hamnar närmare och närmare gudarna, som inte alls gillar det och blir mycket besvärade! Därför får han inte komma in i Andarnas Rike.

Det blir ett stort arbete att försöka köpa Morbror Kwesis kropp fri. Det kostar nämligen ganska mycket, eftersom han var rejält skuldsatt. Överallt i byn försöker de få folket att hjälpa till med lite guldsand, men snåla är de flesta och det blir inte mycket ihopsamlat.
Till slut måste de komma på en ny taktik. De skickar Morbror Kofi och Kloka flickan. De ska vandra till kungen och försöka få guld som de kan ta till vitmännens stenhus och köpa Kwesi fri. Men det är allt annat än enkelt…
Morbror Kofi är nämligen inte riktigt som de andra. Han är en femåring i en tjugofemårings kropp. Men han är väldigt stark. Tillsammans med Kloka flickan (som heter så av en anledning) kan Kofi vara en oerhörd tillgång. Dessutom är han Kwesis bror och det är ju så, att han måste hjälpa sin döde bror! Med sig har de elva nyfikna barn och på vägen blir samlingen människor allt större. Fler och fler blir de, som hjälper till att försöka få tag på Morbror Kwesis kropp.
Och det blir minst sagt ett äventyr.

Morbror Kwesis vålnad är en spännande historia. Kanske lite saga. För mig är de flesta sagor odödliga i och med att de ofta är lite mystiska och handlar om en svunnen tid. Historier som bär en historia.
Det här är en intressant historia, mycket med tanke på hur den är skriven, tycker jag. Vitmännen beskrivs som djur, som skällande hundar utan vettigt språk eller ens ett kroppsspråk värt att försöka förstå sig på. Som suputer som bara har brännvin och pengar i huvudet. Fast i den här boken är det samtidigt på ett komiskt sätt, som inte gör det så hemskt fördomsfullt.
Jag tänker mig att det är lite så vita människor har sett på svarta människor. Som djur.
Jag gillar att det är tvärtom här.

Jag tycker också att det hade varit jätteroligt med bilder! Många av händelserna ser jag framför mig, underbart illustrerade. Jag är ju en bildmänniska, så för mig är det alltid välkommet med bilder. Vad det än kan tänkas vara för bok. I just den här hade det passat jättebra!

Morbror Kwesis vålnad
Författare: Janne Lundström
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 174
ISBN: 978-91-7221-366-1
Köp: Finns till exempel att köpa på Adlibris.

Alfons med styrkesäcken

Alfons har varit med om något helt fantastiskt! Han har gjort något alldeles speciellt och stort! Han är så stolt och berättar för pappa om alltihop!

Alfons är kung i sitt eget land, i Egenlandet. Eftersom Alfons är kung måste han klara av massor av stora saker. Han måste stoppa krigen, katastroferna, se till att folket i Egenlandet mår bra.
Han måste se till att allt som lurar bakom hörnet, att alla faror kan undvikas. Det är ett tufft jobb Alfons har. Men han är lugn. Han har ju sin styrkesäck!

I styrkesäcken har Alfons en massa nödvändiga ting.

eld och vatten…det är ficklampa och sprejflaska
guld och juveler…det är bästa spelkulorna
bröd och vapen…det är bulle och knallpulver

Dessutom har han en ros och lite andra saker. Men framför allt har han en kungakrona! Så det finns inget som kan skrämma Alfons.
Egenfolket har dock skickat ut spejare för att ha koll på vad Alfons pysslar med. Något har nämligen hänt i Egenlandets kungarike. Det har blivit torka, inget vatten finns någonstans. Allting är alldeles torrt. Alla lider och gråter. I den här delen av landet har folket börjat svälta…och någon hjälp finns inte.
Då kommer någon på! Kungen! Varför struntar Kungen i sitt eget folk?
Egenfolket bestämmer att störta Kungen! Alfons är alldeles ovetande om vad som pågår, där han sitter med sin styrkesäck och precis ska ta för sig av den goda bullen.
Men…plötsligt känner han en märklig doft. Han ser rök…ojojoj! Alfons tar fram sprejflaskan, för det är ju det enda vatten han har, och sprejar för allt i världen på elden som härjar. Men vattnet tar inte slut. Det bara fortsätter att räcka. Han släcker elden och blir nöjd med sin bedrift. Han sätter sig ner för att äta sin bulle…men då ser han att några av Egenfolket är på väg bort med den.

”Vi ville bara ha nåt å äta”, piper de ynkligt, ”alla hungrar… Vi behöver mat, mat!”

Alfons säger att de ska dela på bullen. Här ska ingen gå hungrig! Och precis som med sprejflaskan, så tar bullen aldrig slut. Hur många bullsmulor han än delar ut, är bullen hela tiden lika stor!
Alfons får veta av folket att de är missnöjda med hans insats som Kung i deras rike. Alfons skäms och vill råda bot. Han följer med dem till deras del av landet. Men de är lite oroliga för hur Alfons ska bemötas, när de kommer fram. Men de finner ett sätt!

Den 25:e Alfonsboken lämnar ingen oberörd. Det är en saga, en fantasi, en dröm eller är det verklighet? Det är hur som helst en fin berättelse, om en Alfons i lite ny skrud.

Alfons är en del av det svenska kulturarvet, tycker jag. Han finns liksom där, jämt. Man har läst böckerna, sett filmer på tv. Han är en vardagshjälte på fler sätt. En kille som låter det vara okej med det mesta. Att allt är bra, på något sätt.

Gunilla Bergström säger att den här boken är en hyllning till det som finns inom oss. Det pågår så mycket utanför oss själva, utanför själen. Hon menar att man måste se till sitt inre och inte glömma bort det sinnliga. Hon säger att hon aldrig slutar leta efter konkreta bevis på att vi har någonting inom oss, någonting stort. Gunilla Bergström säger att själen är tankarna, känslorna, idéerna. Våra drömmar. Ungarnas påhitt och fantasier. Hon har försökt att på en vardaglig och realistisk nivå få ner att vi har någonting inom oss. Något mer!

Den 25:e Alfonsboken är en av de bästa Alfonsböckerna, enligt mig. Den är saga och verklighet, allt i ett. Öppen för tolkningar och ett betraktande som kanske kan kopplas till den värld vi lever i.
Jag drar även paralleller till den fina berättelsen ”Till vildingarnas land”. Det finns mycket mer att säga om den här boken, läs den gärna!

Alfons med styrkesäcken
Författare och illustratör: Gunilla Bergström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67547-4
Köp: Jämför priser

Som trolleri

Tolvåriga Mona träffar en kille på bryggan. Han heter Mikael och är inte som alla andra – dels för att han är omänskligt söt, men också för att han verkar ha noll allmänbildning. Dessutom är han smutsig och rädd för vatten. Ändå känner sig Mona oförklarligt dragen till honom. Hon vill alltid vara där han är och hon vill veta allt om honom. Vem är han? Var bor han? Och varför är han så konstig?

Mårten Melins tionde bok är en riktigt beroendeframkallande berättelse som snyggt balanserar grå vardagsbekymmer med sagans värld. Monas trassliga familjesituation utgör bakgrunden till hennes möte med Mikael och kärleken. Bara det hade kunnat räcka till en bra bok, men det här är alltså inte en simpel kärlekshistoria. För Mikael är ingen vanlig pojke.

Boken är skriven på klassiskt melinskt manér i jag-form och med en röst som verkligen känns som den är Monas. Jag får alltid intrycket av att Mårten Melin har väldigt roligt när han skriver och jag har väldigt roligt när jag läser. Det är en kul bonus att han pillar in detaljer man vet har särskild betydelse för honom. Han nämner till exempel ofta grisars situation (jag har läst att han är vegetarian och jag misstänker att särskilt grisar väcker hans sympati) och Bamse (han jobbade tidigare med att skriva Bamse-manus). I Som trolleri refererar han också vagt till sin egen bok Susanne och den lilla grisen. Som ni märker är det ett bra knep för att fans som jag ska känna sig lite extra viktiga när de upptäcker det. Jag bara måste orda om det, ju. :)

Boken är riktigt snygg också, med bladkantade boksidor:

Som trolleri
Som trolleri av Mårten Melin

GuldbokstäverBokstäverna på framsidan är förresten i guld egentligen (se bilden till höger), men det syns inte på omslagsbilderna man ser på nätet.

Jag tvekar inte en sekund innan jag lägger in Som trolleri bland Barnboksprats favoriter. Och du, läs den nu! Räcker inte min åsikt kan du läsa fler lovord hos Barnens bokklubb, Borås tidning och Bokfreak. Och så går det att läsa ett smakprov.se ur boken.


Som trolleri
Författare: Mårten Melin
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 208
ISBN: 9789129672541
Köp: jämför priser

Rapunzel

RapunzelVilken är den vackraste bilderboken? Rapunzel med illustrationer av Katalin Szegedi är prisbelönt för sin skönhet och det är inte svårt att förstå varför. Boken är full av bilder man kan studera hur länge som helst. Vid en första anblick såg jag att målningarna var vackra. När jag tittade lite noggrannare slog det mig att vissa delar ser fantastiskt verklighetstrogna ut. Szegedi gör nämligen collage och infogar riktiga ärtor, kryddor, spets och allt möjligt annat i sina bilder. Det tillför något alldeles extra och gör att jag har svårt att se mig mätt på bilderna.

Bilder säger ju mer än tusen ord, så det är bäst att jag visar några exempel. Bilderna är lånade från härifrån med tillåtelse, klicka för att se dem lite större:

Rapunzel

Rapunzel

Rapunzel

Och i vanlig ordning visar jag också ett uppslag jag fotat:

Rapunzel

Själva berättelsen är den klassiska sagan om Rapunzel – ni vet, hon med det långa håret som prinsen klättrar upp för? – i nyöversättning av Maud Mangold. Trots att jag fått i mig en hel del Grimm under uppväxten är det inte en av dem jag minns bäst, faktum är att jag inte varit säker på vem Rapunzel är när namnet dykt upp under senare år. Men nu vet jag, alltså! Jag passade på att jämföra berättelsen med den i en Grimm-samling jag såg på stan och kunde förvissa mig om att det är samma saga, bara som sagt i ny översättning.

Mer vackra bilder finns på Katalin Szegedis blogg (skriven på ungerska), från Rapunzel och annat.


Rapunzel
Författare: Bröderna Grimm
Illustratör: Katalin Szegedi
Översättare: Maud Mangold
Förlag: Felis Förlag
Antal sidor: 42
ISBN: 9789197830805
Köp: hos Felis Förlag eller Bokus

Mamm- och pappsagor

Det är så roligt att läsa mina favoritböcker från barndomen, som jag plockat med mig från föräldrahemmet, och att sen skriva om dem här. Nu har turen kommit till Gunnel Lindes härliga Mamm- och pappsagor (först ut var En björnberättelse och resten kommer så småningom). Det här inlägget är främst tillägnat er som liksom jag nästan får nostalgiska spasmer bara av att se omslaget:

Mamm- och pappsagor
Mamm- och pappsagor av Gunnel Linde

Boken är från 1976 och består av sagor som handlar om mammor och pappor. Ofta handlar det om barn som väljer sina föräldrar, vilket de flesta säkert åtminstone ibland önskat att man kunde. Sagorna är fantasifulla och skruvade, med en härlig lekfullhet i berättandet. ”Lindes böcker handlar ofta om barns fantasivärld i kontrast till en oförstående vuxenvärld”, står det på ne.se, och det stämmer bra för dessa sagor, även om fantasin ofta får flöda fritt i berättelserna och kontrasten uppstår av sig självt när man läser och vet hur det ser ut egentligen.

Många minnen väcks till liv när jag läser dessa sagor. Jag känner igen mycket, men har så dåligt minne att jag knappt kunde komma ihåg någonting innan jag började läsa, trots att jag verkligen tänkte efter. Min starkaste minnesbild var av en pojke som tog med sig smörgås att äta ute. Nu när jag läst är jag inte ens säker på att minnet är från den här boken. Jag hittar visserligen meningen ”Nästa dag gick Alois till stationen med en smörgås i fickan” i sagan ”Pappan som inte kom med tåget”, men kan det verkligen ha varit det? Klart att det kan, eftersom det inte är helt ovanligt att någon liten detalj från ett barndomsminne växer i proportion, men jag vet inte… Jag har bestämt för mig att det var ostsmörgåsar och att det hände flera gånger. Dessutom känns det som att det var en kiosk inblandad på något vis. Kan det vara någon helt annan bok jag minns, eller blandar jag kanske in sagan ”Pojken som ville bli mamma” också, där det faktiskt figurerar en kiosk? Hjälp mig gärna att lösa gåtan, om du minns någon bok med ostmackor…

Här är en översikt av sagorna i boken:

Ärtmamman och Kexpappan, Russinmamman och Snörpappan

Det var en gång en flicka som inte hade någon pappa och inte någon mamma. Hon bodde i en stor våning alldeles för sig själv med mattor på golvet och möbler i hörnen och telefon på väggen. Mattorna hade flugit dit av sig själva. Möblerna hade kommit knegande uppför trappan och bett att få bo hos flickan en vinter när det var riktigt kallt ute. Och flickan tyckte synd om dom och släppte in dom till sig. Telefonen hade hon fått av en tant som inte ville ha den längre.

Så börjar den första sagan. Flickan, som heter Kullerbytta, har visserligen väldigt roligt där hon flyger omkring alldeles själv på mattorna i sin våning och undervisar byrån i konsten att hoppa hopprep, men ändå längtar hon efter en mamma och en pappa. Hon ringer till en häxa hon känner och får ett recept. Hon ska hälla vatten i fyra flaskor med skruvlock och så lite mjölk, tandkräm, teblad och kaffesump i varje. Sen ska hon lägga en ärta i den första flaskan, en kexbit i den andra, ett russin i den tredje, en snörstump met knut i den fjärde. Sen måste flaskorna stå i garderoben med korkarna påskruvade i två dagar och hon får absolut inte titta in där oavsett vad hon hör.

Till slut har hon en ärtmamma, en kexpappa, en russinmamma och en snörpappa i miniformat i flaskorna. Häller man ut dem i badkaret växer de till sig. Men vilka föräldrar ska hon välja? Fyra stycken är ju lite väl många att hålla reda på.

Mamman som polisen kom och tog
En av mammorna som Kullerbytta tillverkar säger ”Nu gör du som jag säjer, annars kommer polisen och tar dej!” hela tiden. Det är ju inte så kul, så Kullerbytta ställer ut henne farstun. Så kommer det sig att det faktiskt är mamman som blir tagen av polisen. Lyckligtvis tar polisen väl hand om henne, trots att hon är så folkilsk.

Pappan som såldes på loppmarknad
En av papporna som Kullerbytta tillverkar säger ”Jag har inte tid”, hela tiden. Han blir också utslängd och får skvalpa runt i sin flaska ute i farstun.

Mamm- och pappsagor
Bild från sagan om Pappan som såldes på loppmarknad.

Kexpappan trodde att det snart skulle komma en kontorschef förbi och fråga om inte Kexpappan ville vara kontorschef i hans ställe under semestern. Han vill nog att jag ska bestämma en del viktiga saker medan han är borta, och han vill att jag ska tacka ja till platsen inom en vecka, tänkte Kexpappan. Men då säger jag: ”Jag har inte tid”, när han frågar.

Det kommer ingen kontorschef, i stället hittar ett barn honom och försöker sälja honom på sin loppmarknad. Han blir köpt av en pojke som inte har någon pappa längre och som tycker att Kexpappan är så lik hans gamla pappa som också alltid sa ”Jag har inte tid”.

Pojken som ville bli mamma
Lasse tycker att det är så orättvist att bara mammor kan föda barn, men är driftig nog att se till att han också får bli mamma. Han bygger ett plastmonster och lägger i en plåtburk som han surrar fast på magen. Graviditeten varar i en vecka och sen föds Lasses alldeles egna monster, som han döper till Heppson-Kneppson Knickedick. Knickedick är förnamnet, fast det kommer sist. Knickedick är jätteduktig på att räkna, men han måste ha en halstablett i timmen för att må bra. Hur ska Lasse klara av att förse sitt monster med mat?

Vov, sa mamma – grr, sa pappa
Embla och Atle tjatar och tjatar på sina föräldrar om att de ska få en hund, men det blir aldrig någon. Som tur är har Embla och Atle förmågan att trolla med teckningar. Så fort de ritar någonting på ett papper så blir det som de ritat, fast först dagen därpå. Alltså ritar de varsin hund. De ritar lite för stort, så de måste rita svansen på baksidan. Mamma och pappa vet förstås att Embla och Atle har den här förmågan och de förstår vad de tänker göra. När Embla och Atle sover smyger de sig in i deras rum, letar rätt på teckningarna och suddar ut dem. Men de missar svansarna… och på morgonen när de vaknar har mamma och pappa fått hundsvansar och börjar bete sig som hundar!

Mamm- och pappsagor
Vov, sa mamma – grr, sa pappa

Det blir ett fasligt sjå för Embla och Atle att hålla reda på hundföräldrarna, som bara vill leka hela tiden. De smiter från jobbet och letar upp Embla och Atle i skolan. Atle har inte tid med dem, för han har räkning och är mitt i ett tal som han vill se om det blir rätt. Och Embla ska ha roliga timmen och klä ut sig.

Pappa säger:

Jag har bitit Blomgren i benet och jagat upp kassörskan i ett träd. Jag vill inte vara därborta, jag vill vara med dej i stället. Det är mycket roligare. Vi kan gå ut i skogen och springa ikapp.

Mamma säger:

Det är inget roligt på jobbet. Så fort jag ser en fågel utanför fönstret måste jag hoppa upp och skälla på den. Och jag bara skriver vov-vov med skrivmaskinen på vartenda papper. Det hjälper inte hur många gånger jag skriver om. Kan jag inte få ligga under din bänk om jag är alldeles tyst?

Vad ska de ta sig till?

Den eldsprutande mamman
Nina och Tina och Kilian har en väldigt bra mamma. Utom en gång i månaden. Då förvandlas hon till en eldsprutande drake! När de frågar andra barn om råd får de veta att alla mammor är såna. Det går inte att göra någonting åt det, trots att de försöker allt de kan komma på. När det börjar gå över gråter mamman och är ledsen för att hon blir så otäck. De måste se till att hålla sig undan vid den där tiden i månaden!

Apelsinbarnet
Vickelas mamma har ett barn i magen. Det vill Vickela också ha, så hon äter ett apelsinbarn. Ni vet, en sån där liten apelsin inuti en stor. Pappa får pyssla om både mamma och Vickela och ge dem varm mjölk om mornarna så att de inte ska må så konstigt. Och en vacker dag föds Apelstina! Det går till så att Vickela helt enkelt blåser ut henne. Och när hon vill ha henne i säkert förvar är det bara att suga in henne igen. Vilket smidigt barn! Dessutom är Apelstina lika stor som Vickela och kan redan göra en massa saker.

Pappan som inte kom med tåget

Det var en gång en pojke som hette Alois. Nej, förresten, det hette han inte. Han hette något annat. Men vi kan låtsas att han hette så. I efternamn hette han i alla fall Underdahl. Alois Underdahl alltså.

Får man verkligen börja en berättelse så? Klart man får! Åtminstone när det är en mamm- och pappsaga, för i dem är allt möjligt.

Alois har ingen pappa, men han har fått en hund för att inte känna sig så ensam när mamma är på jobbet. Men Alois saknar ändå sin pappa. ”Kommer han inte tillbaka till oss nån gång?” brukar han fråga och mamma brukar svara att hon inte tror det. Men det tror Alois! Så han går till tågstationen för att vänta på sin pappa. Eller ja, en pappa, snarare. Någon som ser ut som en bra pappa. För Alois vet inte hur hans pappa ser ut, inte förrän han får syn på honom.

Luddes mamma och trollkarlen

Det vare en gång en stackars mamma som tyckte att hon var alldeles hopplös. Hon tyckte att hon var ful och dum och lat och elak och att korven bara ville bli vidbränd, hur hon än bar sig åt. Hon brukade sitta hemma hela dagarna och knåda små töntiga, knorpiga lergummiguttor som ingen ville köpa. För det var det enda arbete hon vågade sig på.

Lyckligtvis träffar den stackars mamman en trollkarl som tycker särskilt bra om alla som är fula och dumma och lata och elaka, och såna som bränner vid korvsnuttar. De passar perfekt ihop och trollkarlen har en trollformel som gör mamman både söt och klok och duktig och snäll. Den lyder: ”Min lilla, söta, kloka, duktiga Elva-lisa. Det finns ingen som bränner korvsnuttar så härligt som du!” Allt verkar bli helt perfekt… ända tills mamman blir för perfekt för trollkarlen.

Jordbävningen

Det var en gång en pojke och en flicka som inte var födda än. Dom var på ett trevligt ställe där man kunde springa omkring i pyjamas hela dagarna och göra vad man hade lust med. En dag fick dom lust att bli syskon och bo i en liten stad i Norrland.
– Pax för att heta Silla! sa Silla.
– Pax för att heta Svante! sa Svante.
Dom kikade i ett nyckelhål, som man kunde se hela världen i och pekade ut var dom ville bo.
– I det där blåa huset på torget, sa Silla.
– I det där fönstret som glänser, sa Svante.
Sedan gick dom till stormarknaden för att välja ut en pappa och en mamma åt sig.

Den här sagan känns väldigt typisk för mamm- och pappsagorna. Barnen har mycket, för att inte säga allt, att säga till om och mammor och pappor kryllar det av. Man blir inte mamma eller pappa för att man får ett barn, utan man är helt enkelt mamma eller pappa och sen kan man bli vald av ett barn!

När de letar mammor och pappor på stormarknaden är de noga med att läsa innehållsförteckningarna på dem:

”Innehållsförteckning: Bra pappa som gillar att vara hemma. Brunt skägg och plattfötter. Diskar, sjunger, löser korsord, spelar på penna”, stod det på en. ”Bruksanvisning: Låt honom sova länge på morgnarna. Ta inte ett nytt glas varenda gång du dricker vatten.”
På en annan stod det: ”Innehållsförteckning: Duktig mamma som kan köra racerbil. Mörkt hår. Diskar, samlar på minibilar, tycker om barn som inte är rädda. Bruksanvisning: Glöm inte att säga att hon är världens duktigaste”.
– Inte dom två sa Silla till Svante. Dom passar inte ihop. Båda vill diska!
– Nä, dom blir nog osams om vem som ska diska först, sa Svante till Silla.

Tänk vad praktiskt, med innehållsförteckning och bruksanvisning på mammor och pappor!

Hur gick det sen?
Boken avslutas med att vi kort får veta hur det gick för Kullerbytta, Atle och Embla, Nina och Tina och Kilian, Vickela och Apelstina, Alois och de andra i sagorna.

Så här skriver Gunnel Linde på bokens baksida:

Den här sagoboken är som gjord för alla föräldrar som vill ha dåligt samvete medan de läser sagor. Den passar extra bra för mammor och pappor som tycker att dom själva är dumma och elaka, otåliga, oförstående, oförsvarliga och konstiga mot barn. Men egentligen är det inte dom boken är gjord för. Den är tvärtom gjord för barn, som vill veta hur vuxna människor kan hitta på att vara rätt som det är. Och vad man kan göra åt det.

Med hjärtliga hälsningar från en mamma och ett barn i samma person.

Gunnel Linde

Jag tror att Gunnel Linde hade väldigt roligt när hon skrev dessa fina små berättelser, så roligt att det smittar av sig på läsaren. Det här är sagor man blir glad av!


Mamm- och pappsagor
Författare: Gunnel Linde
Illustratör: Svend Otto S
Förlag: Bonniers
Antal sidor: 125
ISBN: 9100414263
Köp: på antikvariat eller låna på bibliotek