Åh vilken fin, fin bok! När berättelsen börjar kommer lillkillen Sam springande i kvällssolen med en hund hack i häl. Han ropar till sin storasyster Stella att himlen brinner! ”Nej det gör den inte”, svarar Stella. ”Det är bara solen som ska gå och lägga sig.” Då undrar lillebror varför den är så röd och Stella berättar att det är för att den har en röd pyjamas. Sen fortsätter den frågvisa Sam att fundera och kommer med många kluriga frågor till Stella som hon har så fina och underfundiga svar på.

Barnen tar sig fram över stenar och ängar när Stella kommer på den förträffliga idén att de ska sova i tält varpå Sam blir lite ängslig. När han hör ett ljud i mörkret undrar han oroligt om det är en varg men Stella förklarar att vargar inte kväker – det är ju en lövgroda de hör. Sam vill veta om en lövgroda är lika stor som en varg men systern försäkrar att den är så liten att den får plats i hans ficka. Men det får den faktiskt inte enligt Sam, eftersom hans ficka är full av kakor!

De exempel jag skrivit om här ur handlingen är bara ett litet axplock av allt det ”tokigkloka” som Stella förmedlar till sin lillebror. De verkar ha en sån härlig och kärleksfull syskonrelation.

Otroligt charmig bok med underbara illustrationer. Nu måste jag springa till bibblan för att låna de andra två böckerna om Stella: Stella – En drottning i snön och Stella – En stjärna på stranden. Hoppas att de är lika fina!

Stella – En prinsessa bland stjärnorna
Författare & illustratör: Marie-Louise Gay
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 36
ISBN: 9789132160325
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Nu är den här, den efterlängtade uppföljaren till Cirkeln. De Utvalda tonårsflickorna i Engelsfors ställs inför nya faror i sin kamp att rädda världen från demonernas övertagande och alltsammans bildar en riktigt bra berättelse. Visst hyllade jag Cirkeln, men det var ändå med vissa reservationer. Jag saknade förklaringar och jag unnade inte boken etiketten favoriter. Men Eld får den etiketten av mig. Nu är jag helt och fullt såld på Engelsfors-trilogin!

Förvirringen är stor bland de utvalda. Vad ska ske, vad tänker demonerna göra härnäst, vem kan man lita på? Samtidigt sprider sig en helt ny stämning i Engelsfors. Organisationen Positiva Engelsfors lär ut att positivt tänkande är nyckeln till allt och nyblivna lyckliga människor flockas kring ledarna som flugor. Någonting är skumt med rörelsens och dess explosionsartade frammarsch.

Dessutom har De Utvalda fått problem med Rådet, i och med Anna-Karins olovliga nyttjande av magi. Två representanter för Rådet kommer till Engelsfors för att hålla förhör med tjejerna inför den stundande rättegången hänger över dem som ett odefinierat hot. Rådet är inte precis kända för att vara barmhärtiga och de tycks fästa oroväckande liten vikt vid att det faktiskt handlar om De Utvalda.

Liksom i Cirkeln är historien om demonerna vs. De Utvalda bara en del av historien. Lika viktigt är tjejernas personliga berättelser.

Minoo tampas med kyliga hemförhållanden, sedan hennes föräldrar börjat bråka allt oftare. Hon har börjat umgås mycket med Gustav, han som var pojkvän till Rebecka (en av De Utvalda, som dog i första boken), men allt hon inte kan berätta ligger som en skugga mellan dem.

Vanessa drabbas av kärleksbekymmer, både sina egna och sin mammas. Hon upptäcker att Nicke är otrogen mot hennes mamma och när hon berättar det för sin pojkvän Wille kommer det fram att han också varit otrogen. Under en längre tid.

Linnéa har också kärleksbekymmer, men försöker att slå dem ur hågen. Det är för omöjligt… Och hon har dessutom annat att tänka på. Någon lyckas sabotera hennes relation med socialtanten och hon riskerar att förlora sin lägenhet och hamna på något hem. Hon träffar också sin pappa, som ännu en gång påstår att han blivit nykter. Han är med i Positiva Engelsfors och ser onekligen ut att må bra, men Linnéa har ju gått på det där så många gånger förr…

Anna-Karin bor numera i en lägenhet tillsammans med sin deprimerade och passiva mamma. Morfar finns på ett hem och kanske inte lever länge till, han som är hennes fasta punkt i tillvaron. Dessutom är det såklart hon som plågas värst av förhören och den stundande rättegången, eftersom det är hon som står anklagad.

Ida växer i den här berättelsen, hon som i förra boken förblev en ganska anonym och kylig mobbare. Hon är fortfarande den mest motvilliga av De Utvalda, men hon börjar förändras. Hon är tillsammans med Erik, en av de populära killarna som även blir populär inom Positiva Engelsfors, men egentligen är hon förälskad i Gustav. Det har hon varit så länge hon kan minnas, men han verkar inte ha mycket till övers för henne. Ida hamnar i en besvärlig sits. Att gå med i Positiva Engelsfors är uteslutet för De Utvalda, men snart har hela Idas familj och alla hennes vänner slukats av rörelsen. Hon blir utfryst för att hon står utanför och för första gången får hon smaka på sin egen medicin, den som hon utsatt så många för genom åren för att själv hålla huvudet över vattenytan.

För att lyckas i kampen måste tjejerna lära sig att lita på varandra och lära känna varandra bättre. De måste komma över hindren som finns mellan dem och bortse från sina olikheter och tidigare konflikter. Ett speciellt inslag är när tjejerna genom en magisk ritual faktiskt byter kroppar med varandra, som ett sätt att bättre lyckas dölja sina hemligheter inför Rådet. Det innebär att de måste leva varandras liv i ett par dagar. Alla måste alltså lära sig allt om en av de andra, och lära en annan allt om sig själv. Jag har svårt att föreställa mig många andra böcker som detta tilltag skulle funka i, men i Eld blir det bra och effektfullt.

Engelsfors-trilogin är en grym saga och författarna drar sig inte för att placera sina karaktärer i klistret. Två av De Utvalda, Elias och Rebecka, dog ju i den första delen och för att inte avslöja för mycket nöjer jag mig med att säga att alla inte överlever Eld. Jag slukade den här boken och den här gången kände jag mig nöjd med förklaringarna. Vi får veta vad demonerna vill och vad de planerar, visserligen bara helt kort, men det räcker. Vi får även värdefull bakgrundshistoria om de händelser som antyddes i första boken och det känns inte som att någonting fattas. Nu väntar jag med spänning på den avslutande delen, Nyckeln, som ska komma ut 2013!

---

Eld
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 468
ISBN: 978-91-29-67780-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Med anledning av romernas nationaldag idag vill jag lyfta den underbara bilderboken Djangon. Levi Pinfold har, med bild och text, skapat en fantasifull och fyndig bok om den romske jazzlegenden Jean ”Django” Reinhardt.

En dag träffar Jean en liten filur, Djangon, som älskar bus. Djangon fattar tycke för Jean vilket han visar genom att stoja och skoja med Jean, men bara för Jean. Så när banjon går sönder eller när hästen stegrar sig i skräck syns plötsligt Djangon inte till och Jean får skulden. Till slut blir Jean så arg att han skriker åt Djangon att försvinna, men det är först då han inser att även han fattat tycke för Djangon.

Djangon visar på ett levande sätt hur det kan vara att ha ett busfrö som ständig kompis och att hitta sig själv. I fokus står också relationen mellan barn och förälder, mellan Jean och hans pappa och hur de visar ömhet och värme för varandra, mitt i alla rackartyg som kommer emellan.

Bokens illustrationer beskriver en värld i för nästan 100 år sedan och som levs kringresande i tältvagnar. Illustrationerna beskriver detta liv på ett vackert sätt och det här är en sådan bok som man skulle vilja gå in i. Men bilderna är också så mycket mer än bara vackra och visar även sådant som är svårt att beskriva med ord. När karavanen går genom en fransk stad bestämmer sig Djangon för att busa och får Jean att räcka ut tungan och säga fula saker. Man kan verkligen känna kylan från stadsfolket, trots de i övrigt så varma bilderna. Vem vill väl inte räcka ut tungan åt sådana människor? Ett barn som inte hört om romernas historia lägger kanske inte samma betydelse i de frånvända snorkiga blickarna, men Djangon är ett sätt att börja prata om intolerans.

 

 

Alicia är 16 år och ämnad för stordåd. Exakt vilka stordåd vet hon inte så noga, men hon vet i alla fall att hon inte vill slösa bort sin tid med att mögla i skolan hela dagarna, så hon hoppar av gymnasiet. Mest för att få tyst på de vuxnas tjat om att hon måste upprätta någon sorts plan för sin framtid tar hon ett kaféjobb och flyttar i samma veva in hos sin mormor för att slippa föräldrarnas missnöje. Alicia har en exceptionellt fin relation till sin mormor och trots att hon behöver en paus från sin familj så är det egentligen inget fel på den. Föräldrarna finns där och stöttar och Alicia har dessutom en lillebror som hon älskar.

”Du är rätt kaxig av dig du”, säger the love interest (jovisst finns ett sånt också) till Alicia. Och det är just det som gör henne så härlig och unik. Brukar inte ungdomar i böcker väldigt ofta vara ocoola och ha dåligt självförtroende? Alicia är visserligen inte med i inneklicken i skolan, men det är heller inget hon önskar. Hon går sin egen väg. Hon har sin egen stil. Det enda problemet är att det ibland är svårt att veta vart den egna vägen ska leda. Den egna stilen svajar dock aldrig och Alicia är i grund och botten övertygad om sin egen förträfflighet.

Men det räcker förstås inte med detta…

* SPOILERVARNING *

Alicias nya liv kastas plötsligt omkull när hennes mormor dör. Hon hamnar i ett känslomässigt vakuum och börjar göra (ännu mer) knasiga saker för att känna att hon fortfarande lever. Det dröjer innan sorgen kickar in ordentligt. Den här biten sitter som en kniv i hjärtat och jag fäller äkta tårar över Alicias fina mormor. Lisa Bjärbo har fått till en fin balans mellan humorn, som genomsyrar texten i form av fyndiga formuleringar och Alicias underbara impulsivitet, och det sorgliga som ger boken ett större djup.

---

Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 978-91-29-68016-4
Antal sidor: 256
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Somliga böcker förtjänar lite special treatment.

Idag var jag tvungen att lägga ifrån mig The Fault In Our Stars med två olästa kapitel kvar för att hämta Ava på förskolan. Jag läste dem inte medan hon drack välling och tittade på Scooby Doo. Inte heller medan jag satt vid hennes säng och väntade på att hon skulle somna. Inte heller när jag gick på toa efter det. Jag började först efteråt när jag fick mig en helt egen stund i soffan med en kopp gott te. Och jag hoppades att inte maken skulle komma hem innan jag var klar, eller att dottern skulle vakna förstås.

Det säger någonting om den här läsupplevelsen. Jag läser närhelst jag kommer åt annars, men det här ville jag inte förstöra.

Boken handlar om Hazel som träffar en strapping young fellow vid namn Augustus Waters i en stödgrupp för ungdomar med cancer. De charmar varandra med humor och vältalighet, men hur kan man älska någon när man vet att man antagligen snart ska dö? Och hur kan man låta sig bli älskad?

Det här är en bok med fantastiska karaktärer och för-bra-för-att-vara-sann-dialog (ni vet lite Gilmore Girls sådär, lite för mycket fast ändå så himla bra) som minst sagt har en egen edge. Det är inte i så många ungdomsböcker om kärlek man behöver undra vem av de tonåriga subjekten som ska dö först.

Cancer som äter kropparna på unga människor som hade kunnat uppleva så mycket. Maktlösheten hos föräldrarna som stöttar sina barn den obestämda tid de har kvar. Det är sorgligt, men ändå långt från nattsvart, för boken är så förbaskat charmig också. Humoristisk och full av kloka och fyndiga ord. Den är fantastisk.

Citatbild lånad från Pretty Little Quotes

---

The Fault In Our Stars
Författare: John Green
Ej utkommen i Sverige ännu
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris