På bokmässans sista morgon pratade Siv Widerberg (vad härlig hon är!) om sin nya antologi Kääärlek. Boken innehåller 61 texter om kärlek och vi fick höra många av dem. En av texterna som lästes upp var Regn av Mårten Melin (ursprungligen från hans diktsamling Ett värmeljus i din skalle):
Vi står under paraplyet.
Det skyddar
mot regnet,
men inte mot
Amors pilar.
Det är ett litet paraply.
Vi står tätt,
tätt samman
och lyssnar
på smattret,
hur det öser ner kärlek.
Jag gillade att boken var så varierad och mångkulturell, att den tog upp romantisk kärlek såväl som vänskaplig kärlek och kärleken till djur eller platser.
För en tid sedan uppmärksammade vi den pågående debatten kring censur i barnböcker. Flera barnboksförfattare berättade om hur de fått plocka bort alkohol, rökning, fula ord och svåra ämnen ur sina böcker och det pratades om nymoralism och präktifiering. Ulf Stark valde att uttrycka det hela så här:
Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.
Under Danmarkstemat var vi inne på att det finns vissa skillnader mellan dansk och svensk barnlitteratur. Vi recenserade en bilderbok där huvudkaraktären dör och en bok med ett deprimerat barn. Danska böcker tycks få vara djärvare än svenska.
På bokmässans sista dag dök Ulf Stark och hans säl-exempel upp igen, under programpunkten Kan sälar med flytväst dyka i havet? Tillsammans med Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Catarina Kruusval och moderatorn Janina Orlov diskuterade han bilderbokens möjligheter och omöjligheter. Ämnet censur berördes även vid ett seminarium med Jan Lööf, som också hölls på söndagen.
Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Ulf Stark, Catarina Kruusval och Janina OrlovDen dagen av Viveka Sjögren
Ulf Stark berättade om två sorters censur, dels självcensur, dels påtvingad censur. Med självcensur menas den censur som författaren lägger på sig själv, det som hen känner är fel att skriva om och utesluter själv. Som exempel berättade Catarina Kruusval om de gånger hon kört förbi överkörda grävlingar och känt att hon gärna vill skriva om döden, men att det är svårt. Hon menar att det är viktigt att förpacka ett sådant ämne väl och att berättelsen måste innehålla mycket ljus. Viveka Sjögren har skrivit Den dagen, som handlar om en fågelfamilj som blir bortkörd från sitt hem och är tänkt att föra tankarna till flyktingar. För den boken ligger tröskeln för självcensur ganska högt, men Viveka Sjögren talade ändå om att det finns vissa saker som hon aldrig skulle skriva. Till exempel skulle hon aldrig låta hela fågelfamiljen dö.
Pärlor till pappa av Maud Mangold och Sassa Buregren
Den pÃ¥tvingade censuren är däremot styrd av yttre strukturer kring hur en barnbok ska se ut. En författare kan välja att bryta mot de normer som finns kring vilket innehÃ¥ll en barnbok ska ha, men dÃ¥ är det inte helt säkert att förlaget gÃ¥r med pÃ¥ det. Under diskussionen lyftes den viktigaste orsaken till den pÃ¥tvingade censuren: kommersialism. Viveka Sjögren pratade om böcker som mÃ¥ste passa in i bokaffärer där doftsuddgummin, anteckningsböcker och nyckelringar börjat fÃ¥ övertaget. De ska signalera mysighet, lättillgänglighet och charm. Diskussionen leddes in pÃ¥ att det finns en rädsla för att ”svÃ¥ra” böcker inte ska sälja sÃ¥ bra. Sassa Buregren har illustrerat boken Pärlor till pappa, som handlar om en flicka vars pappa sitter i fängelse. Det är ett typiskt svÃ¥rt ämne, som mÃ¥nga förlag kan känna rädsla för att ta i, menar Sassa.
Kvartetten kom ganska snart in pÃ¥ en orsak till rädslan för svÃ¥ra ämnen. Som Ulf Stark uttryckte det: ”föräldrar blir upprörda om barn blir upprörda”. Det hela har sin grund i vad föräldrar efterfrÃ¥gar och uppenbarligen efterfrÃ¥gar de lättillgängliga böcker. Sassa Buregren talade om böcker som barnen kan klara av själva, det vill säga att förälder eller pedagog inte behöver ta av sin tid för att förklara och diskutera. DÃ¥ vi inte har tid att prata med vÃ¥ra barn om det som skrämmer dem i samhället, Ã¥terstÃ¥r bara att skärma dem frÃ¥n allt läskigt och lÃ¥ta böckerna vara enbart underhÃ¥llande och trygga.
Fia och djuren går till sjöss av Catarina Kruusval
Vad som är okej att berätta i en barnbok visar vilken bild vi har av barn och deras förmåga att klara av att skilja på fantasi och verklighet. Catarina Kruusval berättade om hur hon kände sig tveksam till att karaktärerna i Fia och djuren går till sjöss inte har flytvästar, vilket gjorde att hon förtydligade att hela flottfärden är en lek i en vattenpöl. Men precis som Siddharta Gautama kommer våra barn ut i verkliga livet ändå. Sassa Buregren berättade att hon ser det som ett svek mot barnen att inte visa dem verkligheten. Hon talade även om vikten av att se barnen och deras tankar och att barndomen måste få vara en arena där man kan förbereda sig för verkliga livet. Ulf Stark höll med om att barn måste få känna igen sig och inte bara läsa om en värld som består av zebror och snickrande bävrar.
Samtidigt lyfte Janina Orlov att det finns vissa ämnen som får passera, trots att de kan verka stötande, medan andra ämnen ses som mer problematiska. Bajs är till exempel helt okej att ha som tema i en bok, medan nakenhet är mycket mer kontroversiellt. Sassa Buregren förklarade detta med att bajs är något som ses som ofarligt, det krävs ingen diskussion för att förstå sig på det.
Örnis bilar av Carl Johan De Geer och Jan Lööf
När det gäller nakenhet passar det att flika nÃ¥gra tankar frÃ¥n seminariet med Jan Lööf. Han berättade nämligen att han ändrade en av bilderna till den nya upplagan av Örnis bilar. I den ursprungliga versionen syns en kalender med en naken kvinna i bakgrunden, men i den senare syns i stället en tavla med katter. Jan Lööf sÃ¥g inga problem med att byta ut bilden och därmed fÃ¥ tyst pÃ¥ folks tjat. För honom spelade det nämligen ingen roll, men han visste att mÃ¥nga mammor blivit upprörda. Till saken hör att Jan Lööfs böcker handlar nästan uteslutande om män och att samhället som han illustrerar helt tycks sakna kvinnor – utom just i detta fall med pinuppan.
Jan Lööf samtalar med förläggaren Rolf Classon
Mitt i den här diskussionen om censur, måste man ändå få fråga sig vad den där pinup-bilden hade att göra där från början. Vi har skrivit om Ulf Starks två kategorier för censur ur ett författarperspektiv, men det går även att vrida på förhållandet och tala om censur ur läsarens perspektiv. Barnboksskaparkvartetten kom in på det, men vi skulle vilja förtydliga detta. Och varför inte använda samma kategorier? Den påtvingade censuren innebär då de böcker som helt enkelt inte finns att läsa eftersom de blivit bortcensurerade av bokförlagen. Självcensur innebär istället vilka böcker vi själva väljer att utesluta ur vår bokhylla. Här har vi alla olika anledning till censuren. Vi, som två feministiska föräldrar, tycker inte att det känns känns bra att läsa sexistiska böcker för våra barn. Så: ja, till viss del är vi nog sådana föräldrar som väljer bort böcker med opassande innehåll. Till exempel skulle vi inte vilja ha den äldre versionen av Örnis bilar i våra bokhyllor. Kalenderbilden har inte tagits med för att leda in på en diskussion, den bara finns där och förstärker en redan stark norm. Det är skillnad på att visa nakna personer som subjekt och som objekt. Det mesta i barnets värld filtreras ju genom en vuxens omdöme, så vår gallring är egentligen inget konstigt. Det blir ett problem först när vi filtrerar bort svåra eller kontroversiella ämnen för att slippa prata om dem.
Lämplig väggdekoration i barnbok? Örnis bilar före och efter.Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus
Därmed inte sagt att en barnbok inte kan ta upp sexism – det går exempelvis alldeles utmärkt i den norska boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. I boken skapas ett problem kring en blyg flicka, då hon blir så tyst, snäll och blyg att hon till slut försvinner. Det är en bok som verkligen problematiserar kring könsroller. Men det är stor skillnad på att problematisera och att normalisera. Att till exempel ta upp ämnet flickors blyghet är att problematisera. Men att utesluta kvinnor i äventyrsfyllda böcker och att bara visa dem som objekt, det är att normalisera.
I det här inlägget har vi tagit upp att förlagens censur styrs av kommersialism. Om en barnbok ska sälja bra behöver den vara tillgänglig för alla, även de som inte anser sig ha tid att diskutera med sina barn om svåra ämnen. Vi har också tagit upp att barnböcker kan stärka normer i samhället. Vi tog upp upp sexism som exempel. Här finns det ju viss censur, men bara så länge innehållet väcker anstöt. Anledningen till att böcker censureras verkar vara att de är dåliga ur en traditionellt moralisk synvinkel och inte just för att de är sexistiska. Istället finns det en massa böcker där karaktärerna tillskrivs traditionella könsmönster och böcker där flickor och kvinnor utesluts helt. Det vi vill lyfta i det här inlägget är inte att böcker med könsstereotypa normer ska censureras bort. Det som det handlar om, enligt oss, är istället att fler normbrytande böcker borde släppas fram.
Vi tycker heller inte att barnboksförfattare ska behöva väja för svåra ämnen. Det är inget fel med böcker som barn behöver hjälp att hantera, tvärt om är det bra om barn får uppleva mer högläsning och diskussion kring böcker. Vi tycker att det vore jättehärligt med ett barnboksklimat som tar barn på allvar och där alla får lov att ta plats.
Seminariet inleddes med en kavalkad av bilder och sedan ställde seminarieledaren Lennart Eng frågor.
Piet Grobler är sydafrikan, men bor numera i England. Just nu är han aktuell med Makwelane och krokodilen (Förlaget Hjulet) som fått Peter Pan-priset 2010. Det är Groblers första bok på svenska och den ser verkligen fin ut! Tyvärr har inte Barnboksprat läst den ännu, men titta gärna vad milkbartoilet skriver. Piet Grobler har en sprudlande lekfull stil och tycker om att rita fåglar. Mer Groblerbilder finns på pietgrobler.com.
Veronique Tadjo från Elfenbenskusten hade egentligen tänkt nöja sig med att skriva berättelser och låta sin mamma illustrera. Men de bor långt ifrån varandra och när mamman kom för att hälsa på var hon alldeles för upptagen med shopping för att hinna illustrera Tadjos berättelser, så i ren frustration illustrerade Tadjo själv. Och det gick ju bra, så på den vägen har det fortsatt. På svenska finns Mamy Wata och monstret. Besök gärna veroniquetadjo.com.
John Kilaka från Tanzania tillhör konströrelsen Tingatinga. I Sverige finns tre av Kilakas böcker utgivna på Förlaget Hjulet: Färsk fisk, Vilken vän och Förtrollad frukt, alla fabler om vänskap. Kilaka har gjort det till sin uppgift att tillvarata klassiska berättelser, så att de inte ska glömmas bort. Mer om John Kilaka finns på kilaka.com
Även om de fyra barnbokskonstnärerna har väldigt olika stil och skilda erfarenheter lyfte de ändå ett par frågor som berörde dem alla fyra. För de första talade de om vikten av att höja statusen för barnboksskapande. Såväl Christian Epanya som John Kilaka och Piet Grobler berättade att deras föräldrar eller lärare var långt ifrån uppmuntrande till deras tecknande och bildskapande. Christian Epanyas och Piet Groblers tecknande betraktades som en lite rolig hobby av föräldrarna och sågs inte som något man kunde försörja sig på. John Kilaka blev slagen av sin lärare för att han hellre ville göra roliga bilder än att delta aktivt i skolans ämnen.
Nu är Bok & Bibliotek, ja bokmässan alltsÃ¥, över för den här gÃ¥ngen. Temat var Afrika, ett stort tema eftersom det ryms oerhört mycket inom Afrikas 53 länder – inte minst nästan tusen sprÃ¥k! Mest märkbart var temat hos hos de mindre förlagen. Faktum är att merparten av de afrikanska barnböcker vi vaskat fram i anslutning till mässan är utgivna av Trasten, som även i vanliga fall fokuserar pÃ¥ litteratur frÃ¥n delar av världen som inte syns sÃ¥ ofta i andra förlags utgivning. Det hade varit roligt om även de större förlagen gav ut temaenlig litteratur!
Räkna med fler inlägg om bokmässan! Vi ska bara fÃ¥ ordning pÃ¥ vÃ¥ra anteckningar först… Tills vidare, här är mina tweets frÃ¥n idag (omvänd kronologi):
# Då var det dags att säga hej då till #bokmassan för i år. Rapporter kommer snart på barnboksprat.se
# En soft, musikackompanjerad uppläsning av Landgörst var skön avkoppling så här när #bokmassan lider mot sitt slut.
Böcker och Ã¥ter böcker, bokälskare, författare, försäljare, förlagsfolk… idag har jag varit pÃ¥ bokmässan! Jag har trängts, kändisspanat*, smakat och köpt te (ja, till och med pÃ¥ bokmässan fick jag utlopp för mitt te-nörderi), pillat pÃ¥ leksaker och ätit gratis äpple. Men framför allt hade jag givetvis siktet inställt pÃ¥ barnböcker.
Bokmässevimmel. Kanske hittar du någon kändis, om du försöker.
Till de trevligare inslagen hörde att som medlem i Barnens bokklubb fÃ¥ välja en gratis bok (bland de som sÃ¥ldes för 30 kr). Jag valde Gruffalon (se smakprov) och är mycket nöjd med det. Fast kanske borde jag ha köpt fler böcker, när de var sÃ¥ billiga… I ett annat stÃ¥nd köpte jag i alla fall tre jättefina flikböcker med info om livet i det antika Egypten, i en riddarborg, samt pÃ¥ ett piratskepp. Det blev även en bok om Draken Karies och Riddare Fluor.
Jag sÃ¥g till att dra nytta av den stora fördelen med att titta pÃ¥ barnböcker med att titta pÃ¥ vuxenlitteratur: jag hann läsa igenom massor av fina böcker! Jag har stillat min nyfikenhet angÃ¥ende böcker som Siv sover vilse, Toaletten hungrig och Petter och hans fyra getter, för att bara nämna nÃ¥gra som jag gillade. Jag ansträngde mig dock för att inte köpa pÃ¥ mig för mycket. Det blev tungt nog att gÃ¥ pÃ¥ stan efterÃ¥t ändÃ¥…
Trångt, men trevligt, är väl en bra sammanfattning. Men det var lite mer utförsäljning av gamla böcker än jag hade föreställt mig. Min bild av mässor är nog mer att man promotar nytt** och delar ut reklamprylar. Ironiskt nog fick jag inte en enda pryl på mässan, men när jag efteråt uträttade ett ärende i en alldeles vanlig Bokia-butik och stod och fingrade på ett gratisbokmärke i kassan frågade kassören om jag var intresserad av fler barnprylar och överöste mig sedan med bokklistermärken, Alfons-reflexer och Moshi-knappar.
Bokmässan var en omtumlande upplevelse jag gärna utsätter mig för fler gånger.
* Camilla Läckberg och Thomas Bodström var nog de mest kända jag såg, men jag reagerade även på att få se Alexandra Leijonhufvud (ordförande i Djurens Rätt) och Patrik Hadenius (chefredaktör på Språktidningen) i livs levande versioner.
** Det gör man givetvis på bokmässans seminarier, författarintervjuer och dylikt, men inte så tydligt i montrarna, tyckte jag. Och det var alltså bara dem jag såg.
På bokmässans sista morgon pratade Siv Widerberg (vad härlig hon är!) om sin nya antologi Kääärlek. Boken innehåller 61 texter om kärlek och vi fick höra många av dem. En av texterna som lästes upp var Regn av Mårten Melin (ursprungligen från hans diktsamling Ett värmeljus i din skalle):
