På bokmässan besökte vi seminariet Bilderbokens många ansikten, där fyra afrikanska bilderboksskapare presenterades. Här nedanför är de; Piet Grobler, Véronique Tadjo (Barnboksprat har skrivit om hennes Mamy Wata och monstret), Christian Epanya (Barnboksprat har skrivit om hans Papa Diops taxi) och John Kilaka. Alla fyra gör färgstarka bilder, men i väldigt olika stilar.
Piet Grobler, Véronique Tadjo, Christian Epanya och John Kilaka.
Seminariet inleddes med en kavalkad av bilder och sedan ställde seminarieledaren Lennart Eng frågor.
Piet Grobler är sydafrikan, men bor numera i England. Just nu är han aktuell med Makwelane och krokodilen (Förlaget Hjulet) som fått Peter Pan-priset 2010. Det är Groblers första bok på svenska och den ser verkligen fin ut! Tyvärr har inte Barnboksprat läst den ännu, men titta gärna vad milkbartoilet skriver. Piet Grobler har en sprudlande lekfull stil och tycker om att rita fåglar. Mer Groblerbilder finns på pietgrobler.com.
Veronique Tadjo från Elfenbenskusten hade egentligen tänkt nöja sig med att skriva berättelser och låta sin mamma illustrera. Men de bor långt ifrån varandra och när mamman kom för att hälsa på var hon alldeles för upptagen med shopping för att hinna illustrera Tadjos berättelser, så i ren frustration illustrerade Tadjo själv. Och det gick ju bra, så på den vägen har det fortsatt. På svenska finns Mamy Wata och monstret. Besök gärna veroniquetadjo.com.
Christian Epanya kommer från Kamerun, men är bosatt i Frankrike. Hans Papa Diops taxi blev en stor succé på svenska förlaget Trasten. Epanyas bilder är realistiska och detaljrika.
John Kilaka från Tanzania tillhör konströrelsen Tingatinga. I Sverige finns tre av Kilakas böcker utgivna på Förlaget Hjulet: Färsk fisk, Vilken vän och Förtrollad frukt, alla fabler om vänskap. Kilaka har gjort det till sin uppgift att tillvarata klassiska berättelser, så att de inte ska glömmas bort. Mer om John Kilaka finns på kilaka.com
Även om de fyra barnbokskonstnärerna har väldigt olika stil och skilda erfarenheter lyfte de ändå ett par frågor som berörde dem alla fyra. För de första talade de om vikten av att höja statusen för barnboksskapande. Såväl Christian Epanya som John Kilaka och Piet Grobler berättade att deras föräldrar eller lärare var långt ifrån uppmuntrande till deras tecknande och bildskapande. Christian Epanyas och Piet Groblers tecknande betraktades som en lite rolig hobby av föräldrarna och sågs inte som något man kunde försörja sig på. John Kilaka blev slagen av sin lärare för att han hellre ville göra roliga bilder än att delta aktivt i skolans ämnen.
Idag är de alla fyra starka förebilder som har visat att det faktiskt går att lyckas inom barnboksvärlden. Nu undervisar Piet Grobler inom konst i England, men har tidigare även undervisat i Sydafrika. Véronique Tadjo berättade att hon tycker det är viktigt att hjälpa barn med att våga rita själva. Hon håller därför i workshops för barn. Christian Epanya ska också inom kort hålla i skapandeworkshops för barn i Namibia.
En annan viktig punkt som togs upp är tillgången på böcker. Christian Epanya berättade att skatten på tryckmaterial är hög i många afrikanska länder, vilket ger relativt höga priser på böcker. Véronique Tadjo förklarade att hennes böcker är ganska dåliga ur just den aspekten. Färgrika bilder ger nämligen ännu högre tryckkostnader. Men samtidigt berättade hon om hur värdefullt det är med bilder som verkligen triggar barns fantasi, här är ger ju rikedomen på färg ett riktigt kreativt fyrverkeri.
Makwelane och krokodilen tilldelades Peter Pan-priset 2010. Det är ett pris som tilldelas en översatt barn- eller ungdomsbok och priset är förutom äran och ett fint diplom en inbjudan till Bok & Bibliotek, bokmässan i Göteborg. Det var där jag fick upp ögonen för den här boken, men kanske främst för dess illustratör Piet Grobler. Makwelane och krokodilen innehåller så härliga och färgstarka bilder av afrikanskt lantliv att berättelsen blir sekundär, för åtminstone jag är fullt upptagen med att försöka se mig mätt på illustrationerna. Det går inte!
Den här samlingen klassiska fabler blev jag sugen på mest för att härliga Piet Grobler illustrerat den. Jag fick upp ögonen för honom under höstens bokmässa med Afrika-tema och blev väldigt glad att se hans illustrationer i en alldeles färsk bok.
