Efterlysning: tokig bok med en man som flyter iväg i en kökssoffa

Hanna skrev ett mail till oss och efterlyste en bok. Tyvärr kunde ingen av oss ge henne titeln, men ofta förr har ni eminenta läsare hjälpt oss. Vet du vilken bok Hanna beskriver nedan? Kommentera inlägget! Tack på förhand!

Jag skulle så gärna vilja hitta en bok åt min mamma som hennes mormor brukade läsa när hon var mindre, ca 1985.

Det min mamma minns är att den handlar om en man som hamnar i en hel del tokigheter, som hon beskriver det själv, och bland annat hamnar i sin kökssoffa och i den flyter längs med en å/flod av något slag.

Varken min mormor eller någon av mammas syskon har något minne av en titel, förutom det jag beskrivit. Det hade betytt världen för mig att få ge boken till henne och hade varit otroligt tacksam om någon skulle ha en aning om vad det här är för bok!

Osynliga barn är tidlösa men måste synliggöras i alla tider

Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på 1960-talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.

Det är en regnig höstkväll. Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Plötsligt knackar det på dörren och utanför står en av den gästvänliga familjens många inneboende/tillfälliga gäster, Too-ticki – som går in och tar självklar plats. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.

Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Och Too-ticki berättar, med de små orden ”ni vet ju” förutsätter hon att familjen vet ”att folk kan bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta”.

Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp. De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck.

Lilla My, som är en flicka som förmodligen har en hel del bokstavskombinationer, har en viktig roll i detta drama, reser taggarna och hoppas att Too-ticki ”klådde upp” den hemska tanten. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska. Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt – efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. (Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar.)

Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är. Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor – och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks – och dessutom lydig.

Familjen får nu i uppdrag att ’synliggöra’ Ninni igen . Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp – svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter. Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen – ska de gå till doktorn? Men mamman tar det mer naturligt, behandlar Ninni som en ’människa’- som vilken medlem av familjen som helst och med självklar omsorg – och så får hon vara osynlig lite ifred, för det kanske hon vill , och så mixtrar mamman till en av mormors huskurer. Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…

Alla fortsätter att göra det de alltid gör på hösten och Ninni är med, men när hon får uppmärksamhet för hur hon ’ser ut’ eller något annat personligt så bleknar det lilla som syns. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig – hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet. Men så piper hon till, och ett ”Tack så mycket” kommer från tomrummet mellan klänning och hårband. Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Hon kan inte skratta och inte bli arg: Lilla My ”gick tätt inpå Ninni och tittade hotfullt på henne, du får aldrig ett eget ansikte förrän du lär dig slåss!” Mumintrollet och My ger upp och Ninni blir Muminmammans trogna följeslagare.

Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka. Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat – barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri!

Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp!

Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn – innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.

Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser, årtal okänt. Tove Janssons berättelse har nu fått en lite annorlunda titel, nya namn står för text och bild men är ’godkända’ av Tove Janssons brorsdotter, som har skrivit förordet och är kreativ chef för Moomin Characters. Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock (tyvärr) lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.

Titel: Mumintrollen och den osynliga gästen
Text: Cecilia Davidsson
Bild: Filippa Widlund
Efter en berättelse av Tove Jansson
Bonnier Carlsen Bokförlag (2019)

Jordens underjordiska platser

Jordens underjordiska platserJordens underjordiska platser är den åttonde boken i serien Jordens fakta, tidigare har jag tipsat om Jordens mystiska platser och Jordens försvunna skatter. Det har gått fem respektive sju år sedan jag skrev om de båda böckerna, och sedan dess har mina barn som då hade stor glädje av dem hunnit växa ifrån den här typen av böcker. Men, vem tackar nej till att läsa lättförståelig fakta om några av de mest spännande platser som finns på jorden?

I den här boken finns en salig blandning av underjordiska gångar och städer, grottor, gruvor, tunnlar och skyddsrum som är utspridda i alla världens hörn. Vet du till exempel i vilken grotta det tillverkas 18 miljoner kilo ost varje år? En annan häftig plats i boken är Australiska Coober Pedy där man  kan hitta opaler och underjordiska bostäder, muséer, hotell och en kyrka. Många av de underjordiska platserna verkar ha använts för en hel del kriminella aktiviteter också; i kanadensiska Moose Jaw upptäcktes ett hemligt nätverk av tunnlar när en stor spricka bildades i en gata. Det ryktas att gangstern Al Capone kände till dem… Förutom en mängd verkliga platser finns det också några sidor som handlar om mytologiska och påhittade platser i underjorden.

Själv har jag besökt två av bokens berömda platser; Falu koppargruva och Lummelundagrottan. En speciell berättelse från Falun är den om Fet-Mats; 1719 hittades den unge mannen död, men ingen visste vem han var först. Efter ett tag kom en kvinna förbi och såg hans kropp, och kände igen honom som sin fästman som dött 42 år tidigare! Tack vare ämnen i gruvan var han så pass välbevarad. Både fascinerande och läskigt på samma gång!

Sammanfattningsvis kan man säga att Jordens underjordiska platser är ännu en superintressant och välskriven bok i den lättlästa faktaserien. Läsålder är angiven som 6-9 år, men jag anser att även äldre barn (och vuxna) kan ha stor behållning av den. Jag blev väldigt nyfiken på att ta reda på mer om flera av platserna; ett exempel är världens största och lyxigaste skyddsrum som tydligen ligger i Tyskland. Kolla in Vivos Europa One (YouTubeklipp som öppnas i ny flik)! Wow!


Jordens underjordiska platser
Författare: Jens Hansegård
Illustratör: Anders Nyberg
Förlag: Bonnier Carlsen ([2020])
ISBN: 9789179750787
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Bokhunden Edgar och spöket

Bokhunden Edgar och spöket är den femte delen i serien om Edgar. Edgar har fått sommarlov från sitt jobb som bokhund och åker med sin matte Karin och katten Lollo till Karins pojkvän Bengts sommarstuga. Den ligger på landet vilket är härligt, i alla fall tills Edgar hör ett fasansfullt skrik! Spökar det? Han måste rädda de andra men de vill inte lyssna. Vad ska han göra?

Bokhunden Edgar och spöket är en spännande berättelse men inte riktigt den mörka spökhistoria jag tycker framsidan ger sken av att vara (det är å andra sidan enda gången vi får se vad Edgar verkar se och föreställa sig). Istället bjuds läsaren på många härliga sommarbilder ur hundens perspektiv och det finns gott om färgglada illustrationer. Det finns dock ett spännande moment i boken och källan bakom det spöklika ljudet var inte självklart att klura ut vilket jag uppskattar.

Boken vänder sig till 6-9-åringar och passar för dem som kan läsa hela boken (22 sidor) på en gång eftersom texten löper genom hela boken utan kapitel- eller styckeindelning. Texten är lätt att läsa men innehåller en del lite mer ovanliga ord att klura kring. Liksom tidigare böcker finns övningar i läsförståelse och skrivning i slutet av boken vilket gör att den passar bra för såväl undervisning i skolan som extraträning hemma. Utöver övningarna är berättelsen dock inte ute efter att vara pedagogiskt lärande utan bjuder istället på ett spännande dygn i Edgars liv. Där blandas rädsla med nyfikenhet och avundsjuka med känslan av att vilja skydda de sina.

Recensionsexemplar från Beta Pedagog. Barnboksprat har tidigare recenserat Bokhunden Edgar och katten Lollo (del 1), Bokhunden Edgar och vaktmästarens hemlighet (del 3) och Bokhunden Edgar blir hjälte (del 4).


Bokhunden Edgar och spöket
Författare: Ingrid Jönsson
Illustratör: Anna Westin
Förlag: Beta Pedagog, 2020
ISBN: 9789188871121
Kan köpas på Bokus med flera.

Aysa och lillebror simmar

Här har vi den andra boken av Alshammer om hennes karaktär Aysa. Aysa har nu fått en lillebror och de åker till simhallen för första gången och Aysa visar lillebror hur man ska göra.

Boken handlar om Aysa som är fyra år. Hon följer med sin mamma till simhallen och lillebror Lillis följer också med. Först är de i den varma lilla poolen som är för bebisar. Där är det så grunt att Aysa kan inte ens doppa huvudet men hon håller ner ansiktet undervattnet och visar Lillis hur man kan göra bubblor. Sen är det dags att gå över i mellanstora bassängen där Aysa vill dyka efter stjärnan som de har med sig. Mamma gör sig redo och anropar Aysa som blir en rymdpilot. Aysa svarar genast och ger sig ut på uppdrag för att hitta stjärnan.

Aysa rymdpilot rör sig vant genom vattnet och simmar rymdsim och bubblar. Till slut hittar hon stjärnan och uppdraget är slutfört. Då är det dags att gå till duschrummet där det är viktig träning i mod – att duscha utan att torka bort vattnet som rinner ner för ögonen när man blundar. Aysa och Lillis kämpar på bra men sen måste Lillis äta och Aysa passar på att basta tills mamma och Lillis måste vänta på henne. Det blir deras träning.

Boken är fantastiskt illustrerad och har bilder som verkligen kompletterar texten som bjuder in till samtal om både simning, äventyr, rymden och kroppspositivism.

I slutet av boken finns det trevliga övningar för både stora och små barn att testa på i simhallen för att få vattenvara och utvecklas som framtida simmande personer.

Det här är en mycket trevlig bok och jag kan varmt rekommendera den.


Titel: Aysa och lillebror simmar
Författare: Therese Alshammer
Illustratör: Jonas Burman
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 978-91-7803-874-9
Kan köpas hos Adlibris och Bokus med flera.
Tack till förlaget för recensionsexemplar.