Osynliga barn är tidlösa men måste synliggöras i alla tider

Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på 1960-talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.

Det är en regnig höstkväll. Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Plötsligt knackar det på dörren och utanför står en av den gästvänliga familjens många inneboende/tillfälliga gäster, Too-ticki – som går in och tar självklar plats. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.

Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Och Too-ticki berättar, med de små orden ”ni vet ju” förutsätter hon att familjen vet ”att folk kan bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta”.

Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp. De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck.

Lilla My, som är en flicka som förmodligen har en hel del bokstavskombinationer, har en viktig roll i detta drama, reser taggarna och hoppas att Too-ticki ”klådde upp” den hemska tanten. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska. Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt – efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. (Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar.)

Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är. Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor – och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks – och dessutom lydig.

Familjen får nu i uppdrag att ’synliggöra’ Ninni igen . Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp – svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter. Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen – ska de gå till doktorn? Men mamman tar det mer naturligt, behandlar Ninni som en ’människa’- som vilken medlem av familjen som helst och med självklar omsorg – och så får hon vara osynlig lite ifred, för det kanske hon vill , och så mixtrar mamman till en av mormors huskurer. Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…

Alla fortsätter att göra det de alltid gör på hösten och Ninni är med, men när hon får uppmärksamhet för hur hon ’ser ut’ eller något annat personligt så bleknar det lilla som syns. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig – hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet. Men så piper hon till, och ett ”Tack så mycket” kommer från tomrummet mellan klänning och hårband. Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Hon kan inte skratta och inte bli arg: Lilla My ”gick tätt inpå Ninni och tittade hotfullt på henne, du får aldrig ett eget ansikte förrän du lär dig slåss!” Mumintrollet och My ger upp och Ninni blir Muminmammans trogna följeslagare.

Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka. Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat – barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri!

Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp!

Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn – innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.

Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser, årtal okänt. Tove Janssons berättelse har nu fått en lite annorlunda titel, nya namn står för text och bild men är ’godkända’ av Tove Janssons brorsdotter, som har skrivit förordet och är kreativ chef för Moomin Characters. Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock (tyvärr) lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.

Titel: Mumintrollen och den osynliga gästen
Text: Cecilia Davidsson
Bild: Filippa Widlund
Efter en berättelse av Tove Jansson
Bonnier Carlsen Bokförlag (2019)

Sagor från Mumindalen

I den här samlingsvolymen finns tre berättelsen från Mumindalen. Alex Haridi och Cecilia Davidsson har bearbetat texten från tre av Tove Janssons berättelse och satt ihop det med illustrationer av Cecilia Heikkilä. Vi möter Mumintrollet och hans vänner i Vägen till Mumindalen, Mumintrollen och den magiska hatten och Mumintrollen på hattifnattarnas ö.

Jag har inte läst så mycket av Tove Jansson och kan därför inte jämföra de här bearbetade berättelserna med deras original. Det vore dock intressant att göra. I den här volymen är texterna lätt att läsa och ta till sig. Illustrationerna är mest färglagda men det förekommer även svartvita tuschteckningar. De färglagda är otroligt fina med en tilltalande färgskala; jag kan tänka mig flera av bilderna som tavlor i ett barnrum.

I den första berättelsen möter vi Mumintrollet och Muminmamman i jakt på någonstans att bo. Det är översvämning och svårt att hitta någon bra plats att sova på, men längsmed vägen möter de nya vänner som dela sökandet med dem eller hjälpa dem rätt.

I den andra berättelsen hittar Mumintrollet och hans vänner en hatt som spolats iland efter den senaste stormen. Snusmumriken anar trubbel men de andra bestämmer sig för att spara den. Plötsligt börjar magiska saker hända, hur ska det sluta?

Den tredje berättelserna utspelar sig en het sommardag. Vännerna från Mumindalen bestämmer sig för att ge sig iväg med båten ut mot en ö i havet. När de är där blåser det upp till storm och de måste snabbt ta skydd.

Gemensam för berättelserna är den lilla muminfamiljen och deras vänner. Det är en fin vänskap som visar på individernas egenskaper och hur olikheter är bra. Något annat gemensamt är vatten, främst havet och längtan efter äventyr. Det finns alltid något spännande som väntar om en bara söker efter det. Eftersom texterna är omarbetade (dock oklart för mig hur mycket) blev jag besviken på den tråkiga kvinnosynen. Ett exempel: när vännerna ska ut på utflykt springer Muminmamman runt och fixar och grejar och packar ned mat och badkläder till alla. De andra gör ingenting. När de väl kommer ombord på båten somnar Muminmamman utmattad (medan Muminpappan fixar med båten), för att börja fixa så fort de kommer iland. Då plockar hon fram alla grejer och maten och först när hon är färdig frågar Mumintrollet om hon behöver hjälp. De andra bryr sig inte. Tråkigt.

Jag läste inte så mycket om Mumindalen som barn men har minnen av de ovanstående berättelserna som film. Jag blev positivt överraskad av den här samlingsvolymen. Berättelserna är lagom långa för att läsas i en sittning var, illustrationerna är fantastiskt fina och jag skulle gärna läsa mer av Haridis och Davidssons tolkningar. Och kanske även Janssons original.


Sagor från Mumindalen : efter 3 berättelser av Tove Jansson
Författare: Alex Haridi och Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163897498
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Huset i dimman

Vilke har precis flyttat till en stor fin lägenhet i Vaxholm, tillsammans med sin mamma och pappa. Vilke är en blyg kille, som tycker att det är skönt att vara ensam och till exempel föra statistik över antalet bilar på färjorna. Men vi möter Vilke när han upplever ensamheten som ett tvång. Utåt sett bor han i en välmående kärnfamilj, men innanför hemmets väggar rymms alldeles för mycket skrik och bråk mellan föräldrarna för att Vilke ska våga ta hem några kompisar och bygger istället upp en mur kring sig.

Men under en ensamvandring i Vaxholm råkar Vilke stöta på den lilla butiken Hammars Antik & Kuriosa och dess ägare, en äldre lite märklig men snäll, man. Hammar räcker ut en hjälpande hand mitt iallt kaos och blir någon som frågar hur Vilke har det.

Huset i dimman påminner om en annan bok, Det gömda huset. Handlingen och böckernas teman är mycket lika. Men Det gömda huset handlar om en flicka som ses som avvikande för att hon är utåtagernade medan Huset i dimman handlar om en pojke som är inåtvänd. Det är lite intressant att böckerna är så lika, men att det i den ena ses som problematiskt att en flicka tar för mycket plats och i den andra att en pojke tar för lite plats. Samtidigt låter båda böckernas författare barnen ha kvar sin karaktär och de blir stärkta i sina roller utan att tvingas ändra sin personlighet vid böckernas slut. Även om det ses som avvikande att vara pojke och blyg respektive flicka och rivig får vi ändå med oss budskapet att det är okej att vara som man är.

Huset i dimman ger en trevlig lässtund och lite upprättelse till alla blyga barn. Samtidigt måste jag göra en invändning mot bokens slut. Under konflikten mellan föräldrarna flyr pappan fältet och åker till Thailand och mamman stannar hemma, tar hand om allt och mår dåligt. Boken lyfter normer kring familjen, men trost det känns slutet lite för traditionellt och låter kärnfamiljen självklarhet vinna över ett kanske mer jämställt och fantasifullt slut. Trots att att pappan struckit iväg utan att säga ett ord blir han förlåten direkt när han kommer hem och familjeidyllen startar igen. Det köper jag inte riktigt.


Huset i dimman
Författare: Cecilia Davidsson
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 128
Rekommenderad ålder:  9-12 år
ISBN: 9789150113747

Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

zp8497586rq