Sagor från Mumindalen

I den här samlingsvolymen finns tre berättelsen från Mumindalen. Alex Haridi och Cecilia Davidsson har bearbetat texten från tre av Tove Janssons berättelse och satt ihop det med illustrationer av Cecilia Heikkilä. Vi möter Mumintrollet och hans vänner i Vägen till Mumindalen, Mumintrollen och den magiska hatten och Mumintrollen på hattifnattarnas ö.

Jag har inte läst så mycket av Tove Jansson och kan därför inte jämföra de här bearbetade berättelserna med deras original. Det vore dock intressant att göra. I den här volymen är texterna lätt att läsa och ta till sig. Illustrationerna är mest färglagda men det förekommer även svartvita tuschteckningar. De färglagda är otroligt fina med en tilltalande färgskala; jag kan tänka mig flera av bilderna som tavlor i ett barnrum.

I den första berättelsen möter vi Mumintrollet och Muminmamman i jakt på någonstans att bo. Det är översvämning och svårt att hitta någon bra plats att sova på, men längsmed vägen möter de nya vänner som dela sökandet med dem eller hjälpa dem rätt.

I den andra berättelsen hittar Mumintrollet och hans vänner en hatt som spolats iland efter den senaste stormen. Snusmumriken anar trubbel men de andra bestämmer sig för att spara den. Plötsligt börjar magiska saker hända, hur ska det sluta?

Den tredje berättelserna utspelar sig en het sommardag. Vännerna från Mumindalen bestämmer sig för att ge sig iväg med båten ut mot en ö i havet. När de är där blåser det upp till storm och de måste snabbt ta skydd.

Gemensam för berättelserna är den lilla muminfamiljen och deras vänner. Det är en fin vänskap som visar på individernas egenskaper och hur olikheter är bra. Något annat gemensamt är vatten, främst havet och längtan efter äventyr. Det finns alltid något spännande som väntar om en bara söker efter det. Eftersom texterna är omarbetade (dock oklart för mig hur mycket) blev jag besviken på den tråkiga kvinnosynen. Ett exempel: när vännerna ska ut på utflykt springer Muminmamman runt och fixar och grejar och packar ned mat och badkläder till alla. De andra gör ingenting. När de väl kommer ombord på båten somnar Muminmamman utmattad (medan Muminpappan fixar med båten), för att börja fixa så fort de kommer iland. Då plockar hon fram alla grejer och maten och först när hon är färdig frågar Mumintrollet om hon behöver hjälp. De andra bryr sig inte. Tråkigt.

Jag läste inte så mycket om Mumindalen som barn men har minnen av de ovanstående berättelserna som film. Jag blev positivt överraskad av den här samlingsvolymen. Berättelserna är lagom långa för att läsas i en sittning var, illustrationerna är fantastiskt fina och jag skulle gärna läsa mer av Haridis och Davidssons tolkningar. Och kanske även Janssons original.


Sagor från Mumindalen : efter 3 berättelser av Tove Jansson
Författare: Alex Haridi och Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163897498
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Huset i dimman

Vilke har precis flyttat till en stor fin lägenhet i Vaxholm, tillsammans med sin mamma och pappa. Vilke är en blyg kille, som tycker att det är skönt att vara ensam och till exempel föra statistik över antalet bilar på färjorna. Men vi möter Vilke när han upplever ensamheten som ett tvång. Utåt sett bor han i en välmående kärnfamilj, men innanför hemmets väggar rymms alldeles för mycket skrik och bråk mellan föräldrarna för att Vilke ska våga ta hem några kompisar och bygger istället upp en mur kring sig.

Men under en ensamvandring i Vaxholm råkar Vilke stöta på den lilla butiken Hammars Antik & Kuriosa och dess ägare, en äldre lite märklig men snäll, man. Hammar räcker ut en hjälpande hand mitt iallt kaos och blir någon som frågar hur Vilke har det.

Huset i dimman påminner om en annan bok, Det gömda huset. Handlingen och böckernas teman är mycket lika. Men Det gömda huset handlar om en flicka som ses som avvikande för att hon är utåtagernade medan Huset i dimman handlar om en pojke som är inåtvänd. Det är lite intressant att böckerna är så lika, men att det i den ena ses som problematiskt att en flicka tar för mycket plats och i den andra att en pojke tar för lite plats. Samtidigt låter båda böckernas författare barnen ha kvar sin karaktär och de blir stärkta i sina roller utan att tvingas ändra sin personlighet vid böckernas slut. Även om det ses som avvikande att vara pojke och blyg respektive flicka och rivig får vi ändå med oss budskapet att det är okej att vara som man är.

Huset i dimman ger en trevlig lässtund och lite upprättelse till alla blyga barn. Samtidigt måste jag göra en invändning mot bokens slut. Under konflikten mellan föräldrarna flyr pappan fältet och åker till Thailand och mamman stannar hemma, tar hand om allt och mår dåligt. Boken lyfter normer kring familjen, men trost det känns slutet lite för traditionellt och låter kärnfamiljen självklarhet vinna över ett kanske mer jämställt och fantasifullt slut. Trots att att pappan struckit iväg utan att säga ett ord blir han förlåten direkt när han kommer hem och familjeidyllen startar igen. Det köper jag inte riktigt.


Huset i dimman
Författare: Cecilia Davidsson
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 128
Rekommenderad ålder:  9-12 år
ISBN: 9789150113747

Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

zp8497586rq