Osynliga barn är tidlösa men måste synliggöras i alla tider

Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på 1960-talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.

Det är en regnig höstkväll. Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Plötsligt knackar det på dörren och utanför står en av den gästvänliga familjens många inneboende/tillfälliga gäster, Too-ticki – som går in och tar självklar plats. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.

Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Och Too-ticki berättar, med de små orden ”ni vet ju” förutsätter hon att familjen vet ”att folk kan bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta”.

Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp. De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck.

Lilla My, som är en flicka som förmodligen har en hel del bokstavskombinationer, har en viktig roll i detta drama, reser taggarna och hoppas att Too-ticki ”klådde upp” den hemska tanten. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska. Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt – efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. (Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar.)

Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är. Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor – och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks – och dessutom lydig.

Familjen får nu i uppdrag att ’synliggöra’ Ninni igen . Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp – svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter. Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen – ska de gå till doktorn? Men mamman tar det mer naturligt, behandlar Ninni som en ’människa’- som vilken medlem av familjen som helst och med självklar omsorg – och så får hon vara osynlig lite ifred, för det kanske hon vill , och så mixtrar mamman till en av mormors huskurer. Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…

Alla fortsätter att göra det de alltid gör på hösten och Ninni är med, men när hon får uppmärksamhet för hur hon ’ser ut’ eller något annat personligt så bleknar det lilla som syns. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig – hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet. Men så piper hon till, och ett ”Tack så mycket” kommer från tomrummet mellan klänning och hårband. Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Hon kan inte skratta och inte bli arg: Lilla My ”gick tätt inpå Ninni och tittade hotfullt på henne, du får aldrig ett eget ansikte förrän du lär dig slåss!” Mumintrollet och My ger upp och Ninni blir Muminmammans trogna följeslagare.

Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka. Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat – barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri!

Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp!

Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn – innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.

Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser, årtal okänt. Tove Janssons berättelse har nu fått en lite annorlunda titel, nya namn står för text och bild men är ’godkända’ av Tove Janssons brorsdotter, som har skrivit förordet och är kreativ chef för Moomin Characters. Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock (tyvärr) lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.

Titel: Mumintrollen och den osynliga gästen
Text: Cecilia Davidsson
Bild: Filippa Widlund
Efter en berättelse av Tove Jansson
Bonnier Carlsen Bokförlag (2019)

Hur det gick sedan – det vet vi nu!

I dag, den 9 augusti 2014, skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Hennes berättelser i text och bild lever kraftfullt vidare, för att inte tala om vissa av karaktärerna! Oändliga tycks varianterna på Mumintrollet, Snorkfröken, Stinky, lilla My och de andra från böckerna om ’muminvärlden’ vara; även om de har vidareutvecklats av adoptivföräldrar är släktskapet uppenbart. Vad man än tycker om att Tove Janssons karaktärer har blivit en hel industri kan man inte förneka att de håller i längden. Man kan ju undra om författaren hade uppskattat en disktrasa prydd med Stinky… (Nåjo, om den var av god kvalitet, kan det tänkas.)

mumNär jag håller Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My i mina händer, 62 år efter den gavs ut första gången, inser jag hur innovativ Tove Jansson var! Som liten tänkte jag naturligtvis inte på det, knappast när jag läste den för mina barn på – 80-talet heller – då var det helheten i berättelseuttrycket, och att förmedla detta, som fascinerade mig mest. När jag nu läser den för barnbarnen har jag tillräckligt många böcker i ryggen för att inse hur före sin tid och tidlös Tove var, när hon aktiverade sina ’läsare’ till fortsatt nyfikenhet, nyansering/berättelseteknik, medskapande, problemlösning, positivt tänkande o.s.v.

För er som ännu inte upptäckt denna hennes skapelse ska jag berätta; ni andra får hänga med genom äventyren med de egna erfarenheterna i ressällskap. Vi hoppar rakt in i den inledande (ram-) berättelsen: I en mörk skog är Mumintrollet på väg hem med sin mjölkkanna. Överallt i skogen följs han av små figurer och herrelösa ögon, träden står tätt och suckar. Man förstår att det lilla trollet ser fram emot att komma hem till den väntande mamman, och man kan se att han är vaksam och knatar på så fort han kan – klockan är fem och det skymmer på. Som textläsare läser man: ”VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN?” Som blidläsare följer man den gula vägen framåt – den är oändlig, försvinner i fjärran… men just där händer det något, den mörka skogen blir ljusblå och vit, och lyfter du blicken bara lite så nås du av den varmaste sol – är det solnedgången som skymtar?
mum1Kanske har du upptäckt de små små detaljerna: en liten vit utbuktning bakom trädstammen och en randkontur där uppe i solen. När du vänder blad öppnas för ett nytt sätt att se på världen, den befinner sig i ett nytt ljus. Tillsammans med Mumintrollet har du hamnat i den blå och vita skogen, bland blommorna, ni har lämnat den mörka bakom er, vägen fortsätter mot solen och en märklig knopp; framför dig har du ljuset, bakom finns mörkret. Det vita bakom stammen nyss var Mumins nos, men vad är formen som avtecknas mot solen? Och här vill jag avslöja hemligheten för alla oinvigda: det är inte enbart ditt minne av förra uppslaget som berättar om vandringen: det är sidornas snillrikt klippta hål, som gör att man tycker sig se in i framtiden och ha den lämnade tillvaron i färskt minne.
Vem kan undvika att bli nyfiken på och spekulera om hur det gick sedan? Mumintrollet har i alla fall bytt uppsyn och hans ben nuddar inte längre marken – han tycker sig se målet: huset där hans mamma bor. För att ytterligare illusterera trollets glädje förändras den rimmade texten, skrivstilen övergår i förvånade, men igenkännande, utropande versaler, och ordet för karaktären mamma uttrycks med mjukt snirkliga bokstäver. Innan han ger sig upp för sluttningen tar han ”ett skutt bland blommorna”; vilket i texten gestaltas med att orden ”ett skutt” formar just detta – ett ord upp, och ett ner. Nu gäller det för läsaren att läsa ’mamman’ och ’skuttet’! Men vad händer sen?
mum2Oj, här klev vi visst mitt in i ett äventyr: där vägen slutade – i solen, klev vi på andra sidan ut genom en stilig port och ner för en trappa. En helt annan värld öppnar sig, skogen och hemmets lugna vrå har försvunnit och Mumin har klivit vid sidan av den utstakade vägen på egna äventyr. Han är inte längre ett litet troll utan en tröstare – en blivande hjälte? På en burk utan botten sitter nämligen Mymlan och gråter för att lilla syster My har försvunnit. Runt om dem pågår en mängd händelser – mänsklig aktivitet– som sorg, tjuveri och ballongäventyr, utförd av diverse bifigurer. Som bildläsare lockas man ofokuserat lite hit och dit innan man återförs av den gripande texten och dess innehåll. Äventyret regiseras nu, likt en lek, av ’den försvunna’, som med listig uppsyn kikar fram bakom burken som systern och trollet kryper igenom. My gäckar oss och leder osynligt expeditionen, några uppslag senare agerar hon befriare när hon klipper upp dammsugaren, vars tratt vi blivit insugna i; innan dess får vi tillsammans med sökarna möta diverse figurer/karaktärer, som Gafsan och Hemulen, vilka förstärks genom textdesignens dramaturgi och miljöerna de befinner sig i. Efter äventyret med dammsugaren ingår även My i fortsättningen av dramat på väg mot målet. Filifjonkan hamnar underst när gänget hoppar genom fönstret, blir platt och flyr. Läsaren uppmanas att rita en bild av henne när hon har lugnat sig – efter att hon i vild panik sprungit rakt igenom nästa bild! Och sen?mum3

Jo, dramatiken fortsätter. Blixt och dunder! In i Hattifnattarnas hus och ut igen; efter en snabb genomfart – nu elekrifierade, eftersom varelserna är just elektriska – fartar våra vänner vidare, eller i alla fall två av dem. Den tredje, lilla My, står kvar utanför ingången, alltså på förra sidan, för att återfinnas förflyttad som genom trolleri till nästa sida. Givetvis slutar berättelsen lyckligt, berättelsen knyts ihop – de kommer alla fram till Mamma och Muminhuset.  Mjölken har blivit sur, men vad gör väl det mamman har ju saft!

mum4

Så här efteråt kan vi konstatera att rollistan innehåller två huvudpersoner: Mumintrollet och lilla My. Berättelsen utgår från Mumintrollet och hans vandring hemåt med mjölken som mamman har skickat honom att hämta, uppdraget. Men My har också ett uppdrag, eller snarare en mission, hon iscensätter fortsättningen, väcker fantasin, lockar ut på äventyrligheter: med hjälp av sin gråtande syster ’lockbetet’, som väcker Mumins känslor, vidgar hon trollets trygga värld och introducerar honom för typer och figurer, faror och äventyr; kanske vill hon påskynda frigörelseprocessen från modern – för att sedan återbörda honom i mammans trygghet. Är My Toves alter ego – eller ett av dem, som vill visa läsaren livets möjligheter och dela med sig av sina egna? Hur som helst så har hon nu introducerat en mängd nya figurer och karaktärer både för oss och för Mumintrollet. Under författarens liv kom nya karaktärer till men de gamla hängde med och gör så än i dag – vissa håller sig dock mer i skymundan, i kulisserna.

 

De presenterade karaktärerna stannar, trots framtida utveckling, dock kvar i boken: ”… nu stannar vi i boken, ty – vi är förstora !!! sa lilla My.”.

 

 

Titel: Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My
Text och bild: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687347
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

 

Vem är knyttet?

knytt1Tove Jansson 100-års jubilerar, flera av hennes böcker finns som nyutgåvor. Berättelsen Vem ska trösta knyttet? har följt mig sedan jag var liten. Bilderna har etsat sig fast i mitt medvetande i omgångar, olika starkt i olika tider av mitt liv beroende på hur jag har relaterat till dem. Innehållet i textberättelsen har alltid varit en helhet som jag intuitivt har förstått – det ligger i dess natur.

Den uttalade frågan i titeln kvarstår – Vem ska? och plötsligt uppstår en följdfråga Vem är? Listigt vägleds läsaren/lyssnaren av textens upprepade men varierade fråga och i de påståenden som följer. Visst förstår man som vuxen ganska snart att knyttet ger sig ut på sin livsvandring och hanterar svårigheter efter vägen – på väg mot mötet med någon att dela livet med. Tove Janssons tecknade figurer är underbara och odödliga; snusmumriken, my, filifjonkorna… och visst förstår man textens budskap – men i helheten finns det växmån. Bild och text handlar, bland annat, om att våga ta steget, om viljan att bli sedd, höra till och vara behövd, om glädje och livets mening. Om det lilla knyttet som bor ensam i ett mörkt krypin, är tyngd av sin rädsla och sin kappsäck, nedtryckt av sin hatt, instängd och begränsad i rum och skor…

Men kanske ska vi börja från början innan vi går vidare.

I mörker, rädsla och ensamhet kurar knyttet, tänder alla lampor han har och lyssnar skrämd på nattens ljud. Den sugande virvelrörelsen utgår från knyttets stora rädda ögon, det cirkulerande mörkret som lamporna lyser upp återvänder till den hopkrupna gestalten, på helspänn, med den brinnande tändstickan i handen. Så bottenlöst. Då bryts det kompakta av den mjuka rösten – man hinner precis ta emot signalerna på rädsla, ensamhet och mörker, så lyfts man av den säkra trösten att det känns så här hemskt bara för att det är natt och för att man inte har någon vän. knytt2

På nästa uppslag tillåts man överblicka tillvaron – knyttet är inte isolerad, det finns ett utanför – visserligen finns där allt han är rädd för; läsaren får en bild av det beskrivna: här går hemulerna med tunga steg, här lyser lamporna hos de andra skrämda krypen som tröstas av varann. Månbelysningens bleka färgskala förändras i nästa uppslag till den tunga, tjocka grå morgondimmans. Berättelsetonen skiftar från ensamhetsynkligheten till stegrande dramatik, mod och beslutsamhet; knyttet lämnar allt! Vart är han på väg, varför och till vad?

knytt3

Han går och går, bilderna fylls med gestalter av alla de slag, alla är tillsammans i uppsluppen färgsprakande glädje – alla utom knyttet som står utanför, omgiven av mörker, bärande på sin tunga väska och med trånga skor – instängd och fången i sig själv, isolerad. I ett parallelluppslag sitter det allvarstyngda knyttet på sin stora väska mellan stora svarta stenar medan ”…en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik…”. Mumriken är fri, vandrar på ängen utan tungt bagage och trånga skor. ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.”

Knyttet har nu på allvar fått upp ögonen för sin omgivning, på avstånd betraktar han nästa uppslags nöjesfält och alla som har kul tillsammans. Men ingen ser honom och hans utanförskap: ” Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så att de SER att du är här!”

Knyttet går vidare, han har nu påverkats ytterligare – hans sinnen öppnas succesivt, glädje och skönhet tar plats. Det tunga och trånga lämnar honom och befinner sig på avstånd. Men ännu återstår en del att bearbeta och upptäcka. Så hittar han en flaskpost – någon annan behöver hans tröst, och då släpper alla hämningar! I sin vidare vandring räds han varken möten eller mörker. Den mest skrämmande av mörkrets makter, den förskräckliga isande kalla mårran, besegrar han. Och där sitter HON, skruttet, den utvalda… knytt5

Kärleken färgar hela deras tillvaro, men ännu ett steg återstår – att sätta ord på uppleveler och känslor. Här räcker knyttets förmågor inte till längre utan läsaren/lyssnaren ombeds hjälpa till att formulera ett brev… (i detta uppslags text har jag alltid kommit av mig en aning, tappat rytmen). Blev det svårt även för oss? Kanske kom det lite plötsligt – men förmodligen har vi redan formulerat en stor del av svaren – kanske inte högt men genom de retoriska frågorna och svaren har vi troligen kommit en bra bit på väg.

Utan att vara medvetna om det har vi säkerligen utifrån vår egen nivå redan gjort det som frågas om inledningsvis. Vem ska trösta knyttet? – jo vi, med hjälp av berättelsen och dess vägledningar. Och nu märker jag att varken knyttet, skruttet eller de andra är egennamn – de är karaktärer, karaktärerna är vi. I dagarna cirkulerar en karaktärstest på facebook: vem är du av Tove Janssons karaktärer…

Trots att berättelsen fyller samma funktion i växande och insikt som många andra sagor känns den extra genomarbetad, in i minsta detalj, bild, text, tanke, frågor och svar, uttryck, rim, rytm och teckensnitt. För mig är den störst när den läses högt av en vuxen för ett barn, i mötet mellan litteratur och människa kan mycket ske som inte går att sätta ord på. Vem ska trösta knyttet? är utgiven 1960, då var jag två år och min pappa fick den av sin syster. Han läste den för mig och senare för sina barnbarn, jag har läst den för mina barn och barnbarn Hans berättarröst finns fortfarande inom mig och alldeles säkert var boken i sin helhet lika viktig för honom som den har varit för mig i över femtio år.


Vem ska trösta knyttet?
Författare: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129687330
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mumintrollet och det lilla spöket

Mumintrollet och det lilla spöketJag och dottern har på sistone lyssnat mycket på Tove Janssons bok ”Hur gick det sen?” i form av en iPad-app (som varmt kan rekommenderas!) där skådespelerskan Stina Rautelin är berättarröst. Det gör det svårt att läsa Mumintrollet och det lilla spöket utan att höra hennes härliga finlandssvenska inuti huvudet; det är nästan så man börjar försöka låta så själv när man läser högt för att det ska bli riktig ”muminstämning”!

I den här boken har Muminfamiljen åkt på semester till Ensliga ön där de övernattar några nätter i fyrtornet. Det låter som en riktigt spännande och mysig plats att tillbringa ledigheten på, men för Mumintrollet blir det inte särskilt skoj. Han kan nämligen inte sova; dels på grund av att sängen känns annorlunda och dels för att det är mörkt överallt. Dessutom hör han ett konstigt ljud – det är liksom små fötter som tassar…Han smyger iväg och väcker sin mamma och berättar för henne att han tror att det finns ett spöke i hans rum. Mammor gör som mammor brukar; följer med barnet tillbaka till rummet och tänder en lampa bredvid sängen så att det inte ska vara så mörkt och läskigt. Men på morgonen när pappan frågar om alla sovit gott säger Mumintrollet att han inte ens kunde sova fast lampan var tänd och att han tror att det spökar. Lilla My blir lycklig av att höra om spöket och säger att hon ska bita det i benet!

Mumintrollet fortsätter att vara lite småskakig resten av dagen. När han ser Too-ticki komma bärande på en hög brädor och bara ser fötterna tror han att det är spöket igen! Mumintrollet blir bara mer och mer ängslig, och när det blir natt igen ser man åter hur han ligger vaken i sin säng (och man ser även ett spöke där i rummet..). När flera dagar gått blir Snorkfröken riktigt orolig för Mumintrollet, men så slår hon och Too-ticki sina kloka huvuden ihop och kommer på något som de tror kan hjälpa Mumintrollet – det enda sättet att bli av med sin rädsla är att visa hur modig man faktiskt är. Så man kan säga att de iscensätter en situation där Mumintrollet får chansen att besegra rädslan. Tror du att det lyckas, eller blir Mumintrollet bara ännu mer rädd?

Man får alltid en nostalgitripp när man läser böckerna om Mumintrollet och hans familj och vänner. I den här fina boken finns bra uppslag för en pratstund med barnet/barnen man läser för: rädsla för mörker och spöken, sova borta, vänskap…för att nämna några stycken. Illustrationerna är fina och jag blir alltid lika fascinerad över att det så tydligt framgår vilka känslor mumintrollen känner fastän man inte kan se deras munnar. Läs och njut!


Mumintrollet och det lilla spöket
Författare & illustratör: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690231
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Projekt Mumin inlett med småtroll från 1945

Nu har jag inlett projektet att läsa alla kapitelböcker om mumintrollen. Den första boken är Småtrollen och den stora översvämningen från 1945. Mumintrollen var inte kända då, så förlaget insisterade på att sätta titeln som känns så knasig idag. För boken handlar förstås inte om några slumpmässiga småtroll, utan om mumintrollen! Det handlar heller inte så mycket om en översvämning, utan snarare om att Mumin och hans mamma är ute i stora världen alldeles ensamma och letar efter muminpappan och en varm och trygg plats att bo på. De råkar ut för många faror och knasigheter på vägen, men till slut hittar de muminpappan under den stora översvämningen och tillsammans slår de sig ner i en fridfull och vacker dal. Berättelsen kan ses som en allegori över livet under andra världskriget, då fäderna gav sig av på farliga uppdrag och lämnade familjerna hemma i en krävande vardag.

Det är en tunn liten bok som jag läste från pärm till pärm under en enkelresa till jobbet. Jag uppfattar den som en prolog till de riktiga böckerna om mumintrollen, för jag har känslan av att de är… tja, mer. Men eftersom jag inte läst någon av dem på väldigt länge har jag inte en helt tydlig bild av vad jag förväntar mig av dem egentligen. Nästa bok i ordningen är hur som helst Kometjakten (även känd som Kometen kommer), så den ska jag införskaffa vid lämpligt tillfälle.

Ett uppslag ur Småtrollen och den stora översvämningen

Hur som helst, det är en söt liten bok som känns kul att ha läst. Och den är verkligen vacker – bilderna är härligt trolskt mörka med surrealistiska inslag. Jag har aldrig tidigare tänkt på mumintrollen som så här små. De har ganska smala nosar också.

← Så här ser Mumindalen ut (klicka för större).

Jag ser fram emot att läsa vidare i serien. Precis nu när jag skrev det blev jag så sugen att jag beställde boken med en gång. Nu ska jag bara få tid (och prioritera) att läsa den också…


Småtrollen och den stora översvämningen
Författare & illustratör: Tove Jansson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 54
ISBN: 9789150106152
Köp: jämför priser