Bilderboksretro 60-tal

Nu kan den barnboksnostalgiske få sitt lystmäte än en gång, om hen hunnit hämta sig från Bilderboksretro 50-tal. Nu finns nämligen Bilderboksretro 60-tal.

Se bara, så fin den är:

Bilderna är lånade av Lisa Bjärbo, från hennes eget inlägg om boken.

Den här gången är det Kalle går ut (ej i bild) som ger mig den kraftigaste nostalgiboxhandsken i magen. Åh! Den! Den finns fortfarande i mitt föräldrahem och om jag inte minns fel har jag i yngre år berikat den med kritor såväl som sax.

Det finns gott om annat jag minns också, trots att jag inte fanns på 60-talet (jag är född 1980). Lilla Anna, Totte, Karius och Baktus. Lilla spöket Laban är fortfarande i ropet, Ava har både bok och film med Laban-sagor. Hellsings ABC-bok finns också i hennes bokhylla. Lisa och Lena minns jag, fast egentligen i en annan bok om dem. De här böckerna är ju det bästa av det bästa. Sånt som levt kvar och funnits med när flera generationer av barn vuxit upp. Vilka böcker av idag kommer att hålla så länge? Det kan man ju fundera över.

Bläddra gärna ett smakprov!


Bilderboksretro 60-tal
Redaktörer: Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 9789129677584
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vänskap och känslor

Vännerna Kanel och Kanin är på upptäcktsfärd i naturen, bland fåglar, myror, gran och sten, Kanel har en matsäckskorg i handen. Under deras vandring hinner många saker hända – så där som det gör i livet; gemenskap och glädje avbryts plötsligt, en olycka sätter stopp för deras framfart, tillfälligheter och nya möten gör att vänskapen och omsorgen tar omvägen om ovänskap och övergivenhet. Lyckligtvis stöter de på varandra igen och återförenas framåt kvällen.

I berättande verser målas känsloscenarier upp; sådana där känslor som livet består av: ilska, medlidande, glädje, nyfikenhet, avund, oro, ånger, ensamhet, sorg, saknad, lättnad, lycka och många fler. Versformen förtätar samtidigt som den lämnar utrymme. Versformatet och den uttryckta handlingen/upplevelserna uppmuntrar till nyanserad och artikulerad högläsning – bilderna förstärker och utvecklar innehåll och betoning.

Upplevelserna är delvis berättade ur vännernas olika perspektiv, de är olika och upplever situationerna på olika sätt: medan Kanin är uppe och gungar i en grantopp nöjer sig Kanel med att ställa sig på en sten, och medan Kanin är där uppe möter Kanel en ekorre och gläds åt en ny vänskap – Kanin i sin tur blir svartsjuk, känner sig övergiven och går argt sin väg. Strax saknar Kanel Kanin och känner oro…

Det är kanske ingen streckläsningsbok, ingen handling som direkt flyter på; varje text är mer eller mindre fristående men upplägget förutsätter helheten. Det finns så mycket att reflektera över i varje avsnitt, som ibland innefattar flera känslor. Kanel och Kanin och alla känslorna är en ’stor’ och ’god bok’ som berättar om människan, känslor, tankar och livet, men ta tid på dig och bered dig på att få läsa den många gånger, för det är många upplevelseintryck att vrida och vända på.

Texten och bilden samarbetar verkligen i uttryck och det finns så mycket att känna igen sig i! Ändå kan det vara väl mycket att fördjupa sig i på en gång. Att som förmedlande läsare hantera känslor som något lättsamt som man bara ’rejsar’ förbi, för att ta till sig nästa uppslag, känns inte bra – även om allt ibland går väldigt fort i barnens egen värld (glädje förbyts i sorg på ett ögonblick, och plötsligt dyker något oväntat upp…). När intrycken kommer från någon annans förmedlade upplevelser kan det behövas mera tid för att ta till sig och förstå. Men; jo, jag vet: ”barn förstår mycket mer än du tror!” och dessutom på sitt eget vis!

Titel: Kanel och Kanin och alla känslorna
Text: Ulf Stark
Bild: Charlotte Ramel
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129672688
Jämför priser
Provläs
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Oksa Pollock – Det sista hoppet

Bara titeln fångar mitt intresse. När jag så får boken visar den sig vara på 543 sidor – tjock som en tegelsten. Omslaget är även det lockande – en ung tonårsflicka i skoluniform stående på en bro med höga byggnader i bakgrunden och illusioner av eldflammor och himmel som ger med sig varma toner av rött och orange. Det ser mystiskt ut och med förhoppningar om spänning och äventyr.

Ja, jag är fascinerad av boken redan innan jag börjat läsa den. Det som också fångat mitt intresse är författarnas bakgrund. Förlagen sade nej till manuset men då gav författarna ut boken själva. I hemlandet Frankrike har Oksa Pollock blivit en försäljningssuccé och sålts till flera andra länder. Jag tror till och med att det pratas om en filmatisering. Jag blir lätt fascinerad av framgångssagor vilket gör också att förväntningarna blir skyhöga då det gäller just sådana här omtalade böcker. Känner mig nästan rädd att magin ska förstöras då jag börjar läsa första inledningen på prologen;

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…

Boken handlar om 13 åriga Oksa Pollock som tvingas lämna Frankrike för att hennes pappa fått nytt jobb i London. Hon får börja i en ny skola där hon också har sin vän Gus, som också fått flytta dit med sina föräldrar. Snart börjar Oksa märka att hon fått märkliga talanger vilket sker i samband med att ett stort stjärnformat märke syns på hennes mage.

Under de första kapitlen tycker jag språket är underbart och medryckande. Nästan sådär högtidligt men sedan händer det något. Jag blir gång på gång irriterad på författarnas gestaltning och stil då de skriver ut saker som jag själv vill finna ut och inte bli skriven på näsan på. Ofta skrattar Oksa och hennes vän Gus åt saker som jag inte ens förstår humorn i. Jag vet inte om det beror på att översättningen blivit fel eller om jag helt enkelt inte delar fransk humor men jag förstår verkligen inte. Sedan är det ungdomarnas sätt att prata på som inte känns naturligt;

En hjärna lika slipad som en sabelklinga i förening med en energisk kropp fylld av liv, en perfekt ninja, säger Gus vid ett tillfälle.

Eller vad sägs om alla märkliga varelser och deras krångliga sätt att prata på som fyller sida efter sida;

I ett hörn av rummet, son till min Nådiga Härskarinna, hon applicerar en lugnande balsam på plantan goranova som varit stingslig ända sedan min Härskarinnas lantliga konvalescens. Vill ni ha nöjet att besikta henne?

De märkliga figurerna fyller ingen vettig funktion för mig förutom att vara ologiska och skapa ett virrigt intryck av fantasi. Fram till sidan 300 känns det som en lång transportsträcka där inte mycket sker. Jag tycker alla bara pratar och pratar och ofta avslutas ett kapitel med samtal för att efterföljas av ett nytt kaptitel där samtalen fortsätter. Det här gjorde mig oerhört irriterad och det känns som om boken gott kunnat halverats istället för att mala på såhär under 543 sidor. Det känns som om jag sitter på en tråkig historielektion där en lärare mal på och man vet att man ska få sluta lektionen så fort någon elev slutar att ställa frågor. Men så har man Oksa där som bara fortsätter att fråga och läraren börjar om – om ni förstår vad jag menar?

Ja, jag är besviken. Det här är ingen ny Harry Potter. Den här boken gav mig inte den där magiska känslan av att befinna mig i en underbar bok där jag kunde uppleva äventyr med några älskade karaktärer. Det är för ordentligt också – ja, Oksa är sååå duktig så. Hon gör bra ifrån sig i skolan, hon har älskvärd familj och en nära vän och det är väl inte helt fel med att hjältinnan har ett bra liv. Men det blir så störande då hon även efter de bus hon gör rannsakar sig själv så förståndigt och alla vuxna går igenom hennes misstag på exemplariskt vis. Gäsp!

Välskrivet är det men det blir aldrig spännande då författare berättar att här blir det spännande, och här är det ledsamt och nu ska vi skratta. Jag bläddrade förbi de sista hundra sidorna så kanske är jag inte helt rättvis i min bedömning. Ni får avgöra själva. Själv blev jag bara så snopet besviken.

 

Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf

Förlag: Raben och Sjögren

Utgivningsdatum: 2012-01

Antal sidor 543

ISBN: 9129677068

Går att köpa på bland annat Adlibris eller Bokus

Mumsigt för djur

Här har vi en sån där bok som nästan är för stor för bokhyllan. Men det finns en god anledning till att den är stor, nämligen att den visar djur i naturlig storlek.

Mumsigt för djur visar vad djuren äter. Allt från papegojkäk till björnmat och komodovaranens middag visas upp i naturlig storlek. Illustrationerna är väldigt fina och naturtrogna. De sista djuren – elefanten och kaskelotten är så stora att en måste vika ut sidorna för att få se (men fortfarande bara en del av djuren). I slutet finns en faktadel om djuren och deras mat för de lite äldre barnen.

Det är fascinerande att fundera kring om giraffer verkligen har så stora huvuden eller om bläckfisken inte är större. Att illustrera på detta sättet blir väldigt tydligt och roligt för barnen. Boken har stora härliga färgbilder.

Däremot funderar vi på om storleken på vissa djur verkligen stämmer? Är fjärilar och papegojor verkligen så stora? Ja, det kanske de är?


Mumsigt för djur
Författare: Lola Schaefer
Illustratör: Geoff Waring
Förlag: Rabén och Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129677560
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Vad ska vi göra?

Ni känner säkert igen ramsan (här med en såvitt jag vet ny slutknorr speciellt för boken):

Vad ska vi göra?
Bita i kungens öra

Sitta och läsa
på kungens näsa

Knäcka ägg
i kungens skägg

Hoppa hage
på kungens mage

Borsta tänder
i kungens händer

Äta frallor
i kungens brallor

Knäcka nötter
på kungens fötter

Sitta och dricka
i kungens ficka

Äta våfflor
i kungens tofflor

Lossa sand
i kungens hand

STOPP! Inte mera!
Nu måste jag gå och regera.

Emma Adbåge har illustrerat den klassiska, skojiga ramsan av Lennart Hellsing och text och bild finns nu att uppleva i ett stadigt kartongboksformat. Den här ramsan och Adbåges bilder, det kan ju inte bli annat än fullträff! Trots de tydliga pekboksvibbarna som formatet signalerar tycker jag att boken funkar ganska högt upp i åldrarna. Min treåriga dotter Ava blev stormförtjust och utropade bestört att allt var så konstigt. För det är det ju. Knas-konstigt kul. Det här är en ny favorit.

Ava har för övrigt döpt de icke namngivna barnen till Tricki och Picki. Så nu måste vi ”läsa” lite om dem också när vi läser boken…


Vad ska vi göra?
Illustratör: Emma Adbåge
Text: Lennart Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (januari 2012)
ISBN: 978-91-29-68028-7
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris