Den 23 november var Pija Lindenbaum på plats på Bokia i Sundsvall för att signera sin nya barnbok Gittan gömmer bort sig. Tyvärr fick jag förhinder men hade en vän på plats som kunde fixa en barnbok till mig med Pijas signatur. Ja, ni kanske förstår att jag är ett fan av Pija Lindenbaums barnbilderböcker.
Därför var det med stor förväntan som jag satte mig ned, först med 4 åriga sonen för en första höguppläsning och därefter med min 8 åriga dotter. Jag ville ha deras reaktion medan jag läste även om det var svårt att dölja min egen förtjusning över att äntligen äga boken.
Handlingen kretsar kring Gittan, och det här är alltså fjärde boken om henne, som har en kompis som heter Hjördis och inte går på dagis längre. Hon får nämligen vara hos barnflickan Puma och eftersom det är i samma hus som Gittan bor så kan hon gå dit och hälsa på ibland. Puma har svartmålade ögon och tatueringar på armarna. Men så händer något som gör att Puma bli arg på Gittan och det är då hon gömmer sig. Jag måste erkänna att jag fick läsa boken två gånger innan texten satte sig. Det kändes lite rörigt i början och varken jag eller mina barn hängde med riktigt vid första uppläsningen. Gittan är som vanligt lite försiktigare än andra barn vilket gör att Hjördis framhävs som lite mer busig. Men jag fann texten kring barnens lek lite osammanhängande. Mitt i boken blir det bättre och här kommer Lindenbaums igenkännande fantasi fram igen och texten börjar flyta på med kommentarer som jag kan le åt. Som helhet gillar jag boken men mycket beror på att illustrationerna är så fina. Lindenbaum är oftast skicklig på att framhäva känslor och brukar göra det på ett finurligt sätt men i denna bok är det mera öppet med vad som händer och sker. Jag tror många barn, och även vuxna, kan känna igen sig i den otäcka känslan när man möter någon annans ilska.
En annan känsla jag får av karaktären Puma är att hon på något vis symboliserar vuxna av idag. Vid ett tillfälle står hon med fingret emot sin laptop fastän hon har ett litet barn i famnen. På en annan bild sitter hon och läser en bok och vill inte hålla flickorna sällskap med att rita. Lite sådär frånvarande som många vuxna kan vara idag med våra mobiler eller annat som distraherar. Jag tycker det är fint att Lindenbaum skildrar den verkligheten utan att på något vis påpeka det i text eller handlingen.
En fin bok av en duktig barnboksskapare även om jag tycker att denna var lite ”tamare” än de andra ur Gittan-serien. Jag ser framemot fler av Pija Lindenbaums böcker.
P.S Kom på en till sak när jag skrev den här recensionen. Nämligen att den heter Gittan gömmer bort sej och inte sig som jag så gärna vill skriva.
Författare & Illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Raben & Sjögren, 2011
Antal sidor: 32
ISBN:9789129677171
Finns att köpa på bland annat Bokus
I Mitt svarta liv av Amanda Eriksson så handlar det just om ritualer. Ett barn, som jag förmodar är en flicka, följer med sin mormor på mormoders kusins begravning. ”Efter begravningen blev alla glada”, står det i texten och det är lite uppsluppen stämning efteråt. Det visas i både bild och text då mormor skrattar medan hon står med andra släktingar och pratar. Att det faktiskt kan vara en riktigt trevlig upplevelse förstärkts då flickan kommer hem till morfar och utbrister; ”Du missade världens fest”.
Här får man följa en flicka som heter just Rose Blanche, samma som bokens titel, som lever i Tyskland just under pågående krig. Det berättas från ett barns synvinkel och det är endast vi vuxna, med facit i hand som vet historiens gång. Rose förstår inte allt som sker omkring henne då soldaterna tar över staden. En dag tar hon sig genom skogen och fram till ett koncentrationsläger där hon ser flera utmärglade människor bakom taggiga stängsel. Rose börjar gömma mat och medan hon själv blir magrare och magrare så ger hon bort mat till barnen på lägret. Så en dag försvinner Rose då hon är utanför de taggiga stängslen.
En svart-vit suddig bild av en naken ihopkurad pojke med en nalle i famnen får mig att tänka på vilken hemsk känsla det måste vara att stoppa ned ett barn i en kista. Jag känner stort motstånd till att läsa den här boken för mina egna barn och då är jag ändå öppen för att prata om det mesta. Men den här boken öppnar alla mina moderskänslor inför rädslan att förlora mina barn och den fruktansvärda känslan vill jag inte möta i en barnbok. Om en barnbok skapar ångest istället för en må bra känsla, ja då lägger jag den ifrån mig men i studiesyfte var den intressant att se vilka egna gränser jag hade i mitt läsande.
Bokomslaget tilltalar mig direkt; en vit mystisk varelse sittandes i en skog omgiven av vatten och sten. Peter Bergting har illustrerat omslaget och det lockar säkerligen unga läsare med intresse för mystik. Om jag fick önska hade det gärna fått vara någon liknande illustration som på omslaget även inne i boken.
Herr Bohm och sillen är en bok som vi gärna läser om och om igen här hemma. Herr Bohm är en herre som tillbringar sina dagar med att fundera och tänka. Likväl som han begrundar de stora frågorna i livet så ägnar han tid åt att undersöka de små vardagliga tingen.