Jag har tillsammans med några förskolebarn läst boken ”Liten”, skriven av Alexandra Murdock och illustrerad av Amina Bäckström. Boken är utgiven 2025 av bokförlaget Whip Media.
Liten är en figur som bor inne i skogen i ett litet vackert hus. Hen hade en gång i tiden en vän och tillsammans hade de fina dagar i skogen och åt gärna blåbärspaj tillsammans.Men en dag försvann vännen, och hela den vackra skogen blev alldeles grå. Liten kände sig ensam och saknade sin vän väldigt mycket. Men så en dag knackade någon på – en ny vän att dela bärpaj med. Sakta fylldes världen av färg igen.
”Sedan dess var allting grått
den lilla kände så.
Av all förgätmigej de sått
var ingen längre blå.”
Det här är en bok om känslor, ensamhet och saknad. Om hur ledsamt och grått livet kan kännas när någon man tycker om inte längre finns där. Men det är också en berättelse om hopp och om hur livet kan vända. Att en ny vän kan få världen att blomstra på nytt – och att dela en paj kan vara början på något fint.
”Där stod en liten en med lugg
och yvig röd frisyr.
Med bärpajen i högsta hugg
och bär som garnityr.”
Boken är skriven på rim, med en poetisk ton som gör den till en fin upplevelse även för mig som vuxen. Illustrationerna speglar känslorna i berättelsen; från färg till grått när Liten förlorar sin vän, och sedan tillbaka till färg när hoppet och en ny vänskap anländer.
Den här boken passar barn i åldrarna 3–6 år och bjuder in till samtal om vänskap, sorg, ensamhet – och glädjen i att hitta någon att dela livet (och bärpaj) med. Jag rekommenderar verkligen den här genomtänkta och pedagogiska boken, dess språk, handling och illustrationer.
//Emma
Dito är rädd när han ska sova. Tänk om det kommer spöken eller en jättestor jättearg jätte? Mamma säger att det inte är något att vara rädd för. Dito blir irriterad, förstår inte mamma? Finns det inget hon är rädd för?
Mina första känslor
Vissa saker är olagliga och dumma att göra. Sedan finns det annat som är förbjudet, och en del av det kan en undra varför det är förbjudet. Som att pilla i näsan eller på sådant som ligger på marken. Som att leka med dockor när en är elva eller smita ifrån städningen. Ibland kanske det känns som att en är den enda som gör en viss ”förbjuden” sak, men du är nog inte ensam.
”Det som känns förbjudet” kan bjuda in till många samtal och jag tror att den kan hjälpa till att normalisera känslor och tankar som kan kännas förbjudna fastän de inte är det. Det i sin tur tror jag kan hjälpa barn att inte ta åt sig när andra kanske tycker att de är, tänker eller gör fel. En bok som kan passa att arbeta kring med de äldre på förskolan eller någon gång under de första skolåren.
Finessen med att det inte handlar om ett fåtal karaktärer, utan om många, får sin fulländning i den sista sidans text som jag tycker ger boken ett fint och tänkvärt avslut:
Idén bakom Jag är här av Maria-Pia Gottberg, bygger på ett set av dockor som används av förskolor för arbete med känslor. Dockan säljs i set om sex olika känslor (glad, arg, rädd, ledsen, sur och lugn) och dessa känslor återspeglas fint i berättelsen.