Etikett: rabén & sjögren

Snövit

En klassiker av bröderna Grimm. När jag sätter mig för en sagostund med mina barn på fem och nio år så inser jag plötsligt att de inte kan sagan om Snövit. De har faktiskt inte sett Disneyversionen eller hört den traditionella. Jag hade själv Disneyfilmen i minnet så bröderna Grimms slut blev något av en överraskning.

Bilderna är vackra. Man får känslan av att hålla i ett konstverk. Tyngden i det stora formatet upplevs som rejäl och redan innan jag börjat läsa för barnen så känns det som riktig sagobok, sådär som sagoböcker ska kännas, magiska.

Snövit är en vacker flicka med hår svart som ebenholts, läppar röda som blod och hy vit som snö. Hennes mor dör vid hennes födsel och pappa konungen gifter snart om sig med en elak men mycket vacker kvinna. Styvmodern har en magisk spegel där hon ofta frågar vem som vackrast i landet är och spegeln, som alltid talar sanning brukar säga drottningen. Men när Snövit är sju år så säger spegeln flickans namn. Styvmodern avskyr Snövit för hennes skönhet. Hon låter en jägare ta med sig flickan ut i skogen för att döda henne men jägaren låter henne fly. Som ni säkert redan vet så hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.

Treenigheten som är vanlig i dessa gamla sagor finns även här. När styvmodern får veta att Snövit lever så klär hon ut sig till en gammal kvinna och beger sig till stugan där Snövit är ensam om dagarna medan dvärgarna arbetar i gruvan. Tre gånger om försöker hon döda Snövit och den sista gången lyckas hon med ett förgiftat äpple

En hemsk saga? Ja, bröderna Grimms sagor är oftast väldigt grymma. Det är väl Disney som gjort dem mer barnvänliga.

Men även om grymheten finns här i Snövit så är sagan trots allt lite ytlig. Snövit blir dödad för att hon är väldigt vacker och hon kommer till liv just av den orsaken också. Mycket mera om hennes personlighet vet man inte. Ett annat irritationsmoment, som framförallt min kritiker till nioåring störde sig på var flickans ålder. Snövit  är bara sju år och hon verkar inte åldras, vare sig i text eller i bild, trots att åren går då hon ligger i kistan. Hon är alltså bara ett barn då hon vaknar till och vill gifta sig med prinsen.

Sedan finns en mycket vacker bild på när Snövit äter ett äpple där det står i texten att äpplet var delat till hälften fastän det ser ut att vara helt i bild. Fler störande saker som inte samverkar mellan text och bild är då man ser Snövit ligga på marken utanför stugan och det står i texten:

När dvärgarna kom hem fann de Snövit helt livlös på golvet.

Jag tycker inte om sådana missar. Även om bilderna ibland är surrealistiska och mycket vackra att titta på så vill jag att bild och text ska hänga ihop. Men om vi bortser från detta så är detta en traditionell saga som min femåring satt helt tyst och lyssnade till, vilket jag måste säga, ger boken högt betyg trots kritiken från mig och min nioåring. Eller så blev han bara fascinerade av min hemska föreställda röst då jag gång på gång under läsningen sade:

Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som vackrast i landet är.

Hmm…måste smått erkänna att det emellanåt är roligt att läsa en riktigt grym saga bland alla gulliga och pedagogiska barnböcker. Men den absolut stora behållningen med boken är fransmannen Benjamin Lacombes vackra bilder som gör denna saga nästan drömlik.

Snövit
Författare: Jacob & Wilhelm Grimm
Illustratör: Benjamin Lacombe
Förlag: raben&sjögren
Utgivning: 201209
Antal sidor 48
ISBN: 9789129684964
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

 

 

 

Tavlan i Tallkrogen (Kalle Skavank del 10)

Trots att detta är den tionde boken om barndetektiven Kalle Skavank och hans ”kollega” Dilsa är det första gången jag hör talas om dem. Enligt beskrivningen hos förlaget är Kalle och Dilsa Stockholms södra förorters i särklass coolaste detektiver. Hur gammal Kalle är får man inte direkt reda på, men gissningsvis runt 12 år? Svårt att säga. Eftersom han jobbar extra i pappans kiosk borde han egentligen vara äldre…

I den här boken får Kalle och Dilsa ett uppdrag; en 6-årig flicka vid namn Wilma vill veta vem som har stulit och krossat en mycket värdfull Mingurna från hennes hem. För att ta reda på vilka som är misstänkta får Kalle och Dilsa spana en hel del, använda sig av Internet och diverse knep. Till en början finns det flera misstänkta med olika motiv, men efter en del snokande tycker de till slut att de har hittat en person som har ett väldigt starkt skäl till att både stjäla och förstöra urnan. Men hur ska de kunna bevisa det? För att hitta bevis utsätter de sig för stora risker och faktiskt begår de brott till och med (men det verkar inte polisen bry sig om…). Hur som helst så klarar de upp mysteriet till slut.

Jag tycker lite sisådär om boken. Jag och sonen har läst många av böckerna om Lassemajas detektivbyrå tidigare och dem gillar jag. Det här känns inte lika bra på något vis, jag gillar inte att barn utsätter sig för så farliga saker och att de som sagt gör sånt som inte är helt lagligt även om det är en påhittad historia. Det är väl en helt ok barndeckare, men den ger mig tyvärr inte mersmak. Kanske ska jag läsa den för 6-åringen och få hans utlåtande istället?

Barnboksprats Malin har recenserat några av de andra böckerna om Kalle och Dilsa, och hon gillar dem! Läs hennes recensioner här, här och här.

Blir du nyfiken på Kalle Skavank-böckerna finns en hemsida att kika på här.

Tavlan i Tallkrogen
Serie: Kalle Skavank (del 10)
Författare: Petrus Dahlin
Illustratör: Sofia Falkenhem
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 139
ISBN: 9789129680447
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Som om jag frågat och mer av Johanna Lindbäck

Äntligen fick jag sätta tänderna i denna bok, efter att ha tragglat med en annan seg läsning som drog ut på tiden, allt medan Som om jag frågat stod i att-läsa-hyllan och såg frestande ut. När jag väl börjat susade jag igenom den, förstås. Det gör man lätt med Johanna Lindbäcks böcker – jag vet, för jag har läst alla.

Sommaren innan John ska börja nian hänger mörka moln över hans tillvaro. Ingenting är som det borde. Mamma och pappa går bara runt och tjurar och kompisarna Lukas och Saga har blivit ihop, vilket tydligen innebär att de knappt pratar med John längre.

Strax meddelar föräldrarna att de ska flytta isär ”på prov”. Vadå? Hur ska det bli? Kan de inte bara tala om det? Ska John bli ett varannan-vecka-barn nu? Allt blir jobbigt och John har ingen att prata med, han försöker hålla masken så gott det går men blir tyst och sur så att han stöter bort kompisarna ännu mer.

John har egentligen en väldigt bra relation med sin pappa, som är lärare på Johns skola och har fotbollsträning med Johns lag flera gånger i veckan. Men nu flyttar pappan till en kompis och John känner sig bortvald och som att han inte får veta någonting. Varför, till exempel. Och hur länge? Fotbollen känns inte kul längre och det blir jobbigt att se pappa i skolmatsalen, särskilt när han pratar så himla trevligt med den unga, snygga, kvinnliga läraren.

I stort sett enda ljusglimten är att John börjar springa på Line här och var. Egentligen är hon mer Sagas kompis och de har aldrig umgåtts på tu man hand tidigare, men nu upptäcker de att de faktiskt trivs ihop. En extra kul detalj här är att Line är lillasyster till Erik i tidigare boken Saker som aldrig händer. Erik är också med på ett par pyttesmå hörn.

Ja, det är trassligt för John och ännu trassligare blir det när tystnaden mellan honom och Saga blir till en riktig konflikt. Ingen av dem är visst riktigt nöjd med att deras vänskap blivit konstig, eller hur den andre agerat.

Jag tycker verkligen om alla de här karaktärerna. John bär berättelsen i jag-form och hans röst känns väldigt äkta, Line är härligt sprudlande, pappan får cred för att han verkligen försöker fixa till relationen med sonen. Jag skulle gärna läsa mer om dem allihop!

Jag har som sagt läst alla Johanna Lindbäcks böcker – med mycket stor behållning! – men de enda jag skrivit om här på bloggen är Saker som aldrig händer och Välkommen hem. Det har gått lite för lång tid, känner jag, för att jag ska kunna skriva riktiga inlägg om de övriga tre, så jag berättar lite kort om dem här:

En liten chock

Det här kan mycket väl vara min favorit av allihop! Men det är svårt att välja när t.ex. Välkommen hem och Min typ brorsa också är sådär extrabra. Hur som helst, det handlar om Gustav som snart har gått ut gymnasiet utan att lyckas nå sina mål med det. Han har varken fått en ny personlighet, en massa nya kompisar eller haft sex. Så blir han kär i Eva, som vikarierar för engelskaläraren, och börjar samtidigt hänga med Elin, den coola tjejen i klassen – som har pojkvän. Med Elin sluter han en pakt om att göra någonting oförutsägbart, för en gångs skull, för att de kanske ska lyckas bli mindre trötta på sig själva.

För att vara en Lindbäck-karaktär har Gustav ovanligt många ”grundproblem” eller vad man ska säga. Han har vuxit upp utan pappa, men sedan mammans död har pappan tagit sitt ansvar och bor nu med Gustav, fast är lite strulig av sig. Dessutom haltar Gustav av någon anledning jag inte minns exakt nu (olika långa ben?), så han har även ett litet fysiskt handikapp. Även om jag verkligen gillar att Lindbäck-karaktärerna i regel är vanliga och har bra familjer, så att deras problem får komma helt och hållet utifrån, gillar jag verkligen Gustav och den knepiga relationen han har med pappan.

Min typ brorsa

I den här boken turas Nina och Daniel om att berätta. Ninas mamma och Daniels pappa har träffat varandra genom nätdejting och det mynnar ut i att de flyttar ihop och blir en familj. Problemet är bara att Nina och Daniel får lite varmare känslor för varandra än man bör ha för ett syskon… Det här är ju ett riktigt knepigt problem och som läsare våndas man verkligen med dem. Jag vill att de ska få ihop det ordentligt, samtidigt som det förstås skulle vara lite incestuöst. Typ. För de är ju bara typ syskon. Men även om de inte är riktiga syskon så måste de ändå bo under samma tak, oavsett vad som händer.

Jag gillar den här boken jättemycket!

Tänk om det där är jag

Agnes flyttar från Stockholm till Umeå, där hon börjar tvåan på gymnasiet. Nu har hon sin chans. Nu behöver hon inte vara den tråkiga tjejen som ingen lägger märke till. Nu kan hon bli någon.

Det börjar rätt bra. Hon blir kompis med Adam, hennes granne, som presenterar henne för en massa människor. Hon träffar coola Jacob, som spelar i ett band. Allt borde vara toppen, men ändå känns det inte riktigt rätt.

Ett tag trodde jag att jag hade förutsett slutet och då var jag besviken. Sen slutade det lyckligtvis bättre än så. Men jag hade ändå lite svårt att förstå att Agnes kände sig så bekväm när hon hängde med Jacobs band… Jag gillade boken, men den är inte med och tävlar om titeln som min favorit-Lindbäck.

Det känns trist att jag har läst alla Johanna Lindbäcks böcker och jag avundas alla som har dem kvar! Men lyckligvis kommer det fler. Nu ser jag till exempel fram emot att så småningom få läsa boken hon skriver tillsammans med Lisa Bjärbo. Läs mer om det på bloggen Inte nu.

Som om jag frågat
Författare: Johanna Lindbäck
Förlag: Rabén & Sjögren (augusti 2012)
Smakprov: smakprov.se
ISBN: 978-91-29-68043-0
Antal sidor: 249
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns även som e-bok.

En liten chock
Författare: Johanna Lindbäck
Förlag: Rabén & Sjögren (juni 2007)
ISBN: 978-91-7371-066-4 (pocket)
Antal sidor: 272
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns även som e-bok.

Min typ brorsa
Författare: Johanna Lindbäck
Förlag: Rabén & Sjögren (juni 2008)
ISBN: 978-91-29-67817-8 (pocket)
Antal sidor: 264
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns även som e-bok.

Tänk om det där är jag
Författare: Johanna Lindbäck
Förlag: Rabén & Sjögren (augusti 2009)
ISBN: 978-91-29-67302-9 (pocket)
Antal sidor: 224
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns även som e-bok.

Björnens sång

En liten, liten björn ska sova med sin björnpappa i idet, men så får han syn på ett bi. Då måste det ju finnas honung någonstans! Lilla björn sätter av efter biet och strax märker Pappa björn att det blivit kallt på magen där barnet borde ligga. Så får vi följa med på ett äventyr där Lilla björn jagar biet och Pappa björn jagar Lilla björn genom Paris gator och ända in på operan. På varje uppslag får vi som läsare jobba hårt för att hitta Lilla björn i myllret.

Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer och även denna gång är bilderna fantastiskt fina. Det finns oerhört mycket att titta på och både jag och Ava (snart 4 år) tyckte det var roligt att leta efter Lilla björn. Ganska lagom svårt också, jag hittade faktiskt inte björnen i det första stadsuppslaget första gången vi läste boken, men jodå, han är med på varje uppslag, jag lovar. :)

En extra kul bonus är att barnet och kaninen från Min kanin Sockan kan ses i björnarnas skog:

Lilla björn och biet finns också där, kan du hitta dem?

Björnens sång är en av böckerna Lisa Bjärbo tipsade om i Nyhetsmorgon på TV4.

Ett klagomål bara: jag gillar verkligen inte att Benjamin Chauds böcker blir större och större. Var ska det sluta? Kommer det ens gå att få in böckerna genom dörren om några år..? Den här boken kan i alla fall inte stå i Avas bokhylla. I stället får den nu ligga på diagonalen i en av lådorna i den (så här ser den ut). Det är två böcker som får ligga så och båda är Benjamin Chauds…

Men förutom det: himla mysig bok det här!

Björnens sång
Författare och illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (september 2012)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129681161
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Förväntningar och list

Berättelsen med anor från en annan tid, börjar lyckligt och harmoniskt med barn som leker och en pappa som visserligen inte läser tidningen utan sitter framför datorn, men dock röker pipa. Släktbesök väntar och Alfons och Milla förbereder med glädje leken med Stor-kusinerna. Förväntningarna är stora och barnen stolta över det de har byggt upp. Men inget blir som någon av dem har tänkt sig.

Stor-kusinerna är på ingång, Alfons och Milla bygger upp en fantasirik och fantastisk miljö för lek – de ska leka stjärnornas krig, fast på riddartiden, och väntar med spänning på kusinernas gillande. Men kusinerna har med sig egna grejer – grejer för stora barn, som de demonstrerar genom att köra över, i dubbel mening, Alfons och Millas skapelse. I ilska, frustration och besvikelse startar jakten på förövarna – tills pappa Åberg får nog, och ryter i ordentligt. Han vill veta VEM som satte i gång detta tumult. Barnen skyller givetvis på varandra, men det blir Alfons och Milla som ska straffas.

Alfons och Milla har förväntat sig en fin dag med lek. Kusinerna förväntar skadeglatt ett straff för dem de har pekat ut som skyldiga. I själva verket har pappa Åberg hört allt och avslöjat kusinerna, men han överlistar dem alla. Lite läskigt blir det, men i slutänden är det Stor-kusinerna som får skämmas och får den egentliga bestraffningen.

Karaktärerna är välkända men handlingen är på ett plan förlagd till en annan tid, för mer än sextio år sedan, och är tillägnad författarens far. Det finns flera inslag i berättelsen som kan tyckas främmande och skrämmande för svenska barn idag, även om de säkerligen inte är helt okända för de flesta. Då kallades det uppfostran att ibland slå sina barn nu kallas det misshandel, då ansågs det av många som ett nödvändigt ont, i dag är det straffbart. Och pappa Åberg framhåller mycket riktigt att man inte får slå barn – och han gör det inte heller!

Men nu är det egentligen inte detta berättelsen handlar om, även om det annorlunda inslaget kan tyckas dominant. Det handlar om rättvisa, förväntningar och problemlösning – och slutar givetvis på bästa sätt.

Som tur är vänder sig ”Stor-Alfons” Skratta lagom! sa pappa Åberg till de lite äldre barnen. Illustrationerna förmedlar detaljerade och avancerade känslor och stämningar på Gunilla Bergströms enkelt tydliga sätt; ansiktsuttryck och kroppspråk berättar om harmoni, pinsam skam, oskuld, fnissig nyfikenhet, sorgbesvikelse, nöjdglädje, skadeglädje och mycket mer. Jag påstår att barn i aktuell ålder känner igen alla nyanser i känslor och stämningar även om de inte kan sätta ord på dem.

Berättelsen förmedlar en pappa som är uppmärksam, lyssnar och bryr sig, en som tar ställning, använder sin fantasi och är rättvis. Tiden den utspelar sig i eller strafform har egentligen ingen betydelse, barn uppskattar närvarande föräldrar och föräldrar ogillar att vara ojusta; och när andra är ojusta mot ens barn får man tillgripa de medel som fienden förväntar för att överlista dem. Berättelsen ställer bland andra reflektions- och diskussionsfrågan om vad straff/rättvisa är/kan innebära och uppmärksammar olika personers roller i en konflikt.

Titel: Skratta lagom! sa pappa Åberg
Text och bild: Gunilla Bergström
Förlag: Rabén& Sjögren (2012)
ISBN 978-91-29-68087-4
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris