Min kanin Sockan

Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?

Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat på. Så hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. Så skönt det ska bli att slippa Sockan! Så roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det så lätt som det först verkade? Såklart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gå därifrån. Men på väg hem ångrar hen sig. Tänk om det händer Sockan något i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…

Jag tror aldrig att jag gått så långt in i skogen, och jag börjar bli rädd.

Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.

Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.

Kanske har hon kommit till skogen för att lämna sin hund här. Inte vet jag, men jag undrar om alla djur i skogen har blivit lämnade av barn. Det måste jag kolla upp.

Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!

Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!

Läs gärna vad Emelie på Bokunge tycker också.

* I boken framgår inte om barnet är en flicka eller pojke, så jag tycker det är väldigt synd att det står ”Pojken” på baksidan. Låt läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar någon roll!


Min kanin Sockan
Författare & illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129677904
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

1 reaktion till “Min kanin Sockan”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *