rabén & sjögren – Sida 37

Den lilla Sjöjungfrun

Framför mig ligger en bok som är förföriskt vacker, så lockande i sin framtoning att mitt skönhetssinne inte kunde motstå den. När jag öppnade och bläddrade förfördes jag ytterligare av sjöjungfruns ljuva varelse, silverglans och glitter, de fantastiska färgerna, formerna och mönstren. Inledningsvis förträngde jag att ursprungssagan inte vänder sig till de yngsta. Den estetiska ytan leder så småningom till det djupare, delvis etiska, innehållet – det fördjupade som finns under ytan.

H.C. Andersen skrev inte sagor för små barn; jag kan inte skylla på honom för att ’sagan’ i föreliggande version är oförfalskad – inte tillrättalagd för de yngsta. Möjligen kan jag erkänna mig förd på villovägar av Disney; efter film och tv-serier vet varenda unge vem ”Lilla Sjöjungfrun” är. Även om jag själv bara har sett fragment av varianterna i vår tids tecknade filmproduktion tycks det uppenbart att Disney vänder sig till en ung publik medan upphovsmannen vänder sig till en betydligt äldre. Även om miljöer och karaktärer är de samma, liksom huvudsaklig handlingslinje, så vill jag påstå att andemeningen i Disney-produkterna skiljer sig från den ursprungliga tanken.

Först en överblick av handlingen: Den lilla Sjöjungfrun är den yngsta av sex systrar som bor i ett palats på havets botten tillsammans med sin far och farmor. Vid femton års ålder tillåts varelserna att sätta näsan över ytan och besöka världen ovanför, de olika individerna/systrarna upplever och uppskattar helt olika saker. Eftersom ’vår’ jungfru är yngst får hon höra de andras berättelser innan det är dags för hennes egen uppstigning. Hon frågar alla som har erfarenheter för att få veta mer – och hon längtar! När dagen kommer får hon syn på ett vackert skepp där en vacker ung prins har fest. Men så kommer stormen och skeppet bryts sönder. Sjöjungfrun räddar prinsen men gömmer sig sedan, han blir funnen av en ung kvinna. Efter sitt besök i ’den andra världen’ återvänder Sjöjungfrun ofta dit men det centrala är prinsen och längtan efter att få vara hos honom. För att nå sina mål är hon beredd att göra stora uppoffringar…

Dels ville hon se mer av prinsen, dels ville hon veta mer om människornas värld och om människolivet. Hon får kännedom om hur skillnaden vid livets slut mellan sjöjungfru och människa ser ut: en sjöjungfru blir trehundra år och försvinner sedan som skum på havsytan medan en människa lever kort men har en odödlig själ. Hon vill vinna prinsens kärlek OCH få en odödlig själ. Frågan är vilken läsning som poängteras i olika generationers och mediers versioner, var ligger tyngdpunkten i förmedlandet: kärlekssaga, livsproblematik eller de små sjöjungfrurnas undervattensliv och äventyr.

För bokens lilla sjöjungfru visar sig vägen till målen under en längre sträcka vara gemensam: i den undre världen går hon till sjöhäxan som lovar att göra ’den lilla’ till människa åtminstone till det yttre, men det kommer att innebära stora lidanden som kroppsförändringar och stympning – hon får exempelvis betala med sin röst och tunga. Hon säljer sin sjöjungfruidentitet till en ond makt för att få två ben och en själ. För att komma vidare i kärlek tillkommer en samling villkor och regler. Kommen till önskat land går det inte riktigt som hon har tänkt sig och hon ställs, med bistånd från systrar som vill rädda henne, inför frestelsen att döda sin kära. Men nu var det ju inte enbart ägandet av prinsen som var målet, kärleken och den odödliga själen vägde tyngre och förde henne till himmelska höjder.

Vad är en sjöjungfru? Ett väsen som enligt tradition och myt med hjälp av ett bländande vackert yttre och skönsång ska locka sjömännen till sig i havet, med vilseförande och männens död som följd. Allt detta bröt ’vår lilla jungfru’ mot – hon ville bli människa. Vad handlar Den lilla Sjöjungfrun egentligen om? Vem är hon, vad vill hon uppnå? Sagan kan läsas på många sätt och en mängd frågeställningar kan aktualiseras med hjälp av handlingen, exempelvis: Integrering, kulturkrockar; genusproblematik/traditionella roller; kroppsfixering; frestelser, religion, etik, traditioner; historia; att vara någon annan än den man är/byta identitet; vad är kärlek, uppoffringar/martyrskap; band till familj och släkt/den egna individen…

Textmässigt ligger den nyutgivna bok jag har framför mig mycket nära en längre variant från 1980-talet, som jag jämförde med eftersom jag tyvärr inte har tillgång till originalet. Den aktuella är dock komprimerad – inte lika utbroderad och detaljrik som den mer ursprungliga texten – delar av H.C. Andersens målande text ersätts här av Charlotte Gastauts fantastiska bilder – en kompromiss som enbart är till fördel. Jag skulle starkt rekommendera just denna utgåva till lärare med elever från 11 år och uppåt, de vackra bilderna och berättelsens möjligheter som diskussions-/uppsatsunderlag gör den lockande och viktig för en bred målgrupp.

En vacker bok med en klassisk berättelse där bilderna lockar yngre barn än ’sagan’ är skriven för.

Titel: Den lilla Sjöjungfrun
Text: H.C. Andersen
Illustrationer: Charlotte Gastaut
Bearbetning och översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 23
ISBN: 9789129691559
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ett vilset barn i de vuxnas värld – roller och förväntningar

Mitzi vill att allt ska vara som vanligt – så att hon känner igen sig. Mitzi vill vara den hon är – och kan inte fatta varför hon ska låtsas vara någon annan! Hon vill räkna matte i lugn och ro – inte bli störd av förändringar som hon inte förstår.

I skolan är det snart jullov och istället för matte tycker fröken att de kan rita – Mitzi vill räkna matte, som de brukar göra på mattetimmarna. Strax innan har fröken, efter att först ha byggt upp det kommande med dramatik, släppt bomben; först satt alla andäktigt tysta, efter tillkännagivandet utlöstes det allmänna jublet – ’som förväntat’ och på beställning.

Men vilken var då informationen som gavs och vilket var budskapet? ”Nästa torsdag, alltså…” (…) ”Då ska vi inte ha några lektioner alls. Då blir det…” (…) ”Maskeradbal!” (…) ”För hela årskurs ett!”

Mitzi är nollställd, och inte blir det bättre när ytterligare information delas ut i skriftligt format. Förvirrad, och utanför gemenskapen av alla som är lyckliga och redan har läst lappen, kämpar hon sig igenom de långa och obegripliga orden utan att bli särskilt mycket klokare. Runt om henne surrar luften av röster som talar om ’vad de ska vara’. Mitzi förstår inte. När hon kommer hem glömmer hon lappen i ryggsäcken.

Pappa hittar lappen och skrider lyckligt till verket: Mitzi ’ska vara’ punkare! Tålmodigt men fortfarande lika oförstående låter hon honom hållas, tills mamma kommer hem och tar över. Mammans fantasi vet inga gränser – och nu har offret åtminstone förstått att det handlar om att klä ut sig – och det till varje pris – och så får mamma hållas tills hon ger upp och överlämnar uppdraget till en teaterkostymör, som även hon får se sig besegrad av en oförstående liten flicka.

Farfar ger henne en nyckel till mysteriet, men Mitzi lyckas inte låsa upp, hur hon än försöker; hon förstår inte varför hon ska vara någon annan än sig själv och hur hon ska kunna bli det! Farfars egen idol, Charlie Chaplin, som Mitzi är väl förtrogen med, accepteras och förvandlingen sätter igång. Men figuren som Mitzi möter i spegeln når inte in till hennes eget innersta – trots att farfar hjälper henne att träna och förklarar hur hon ska gå in i en roll.

När Mitzi möter spårvagnskonduktören, som hon själv ser upp till, i andra kläder och annan miljö än hon är van att se honom i, överväldigas hon av en stor och oförklarlig sorg. Först här, i det konkreta som berör henne, kan Mitzi ta till sig vad det handlar om att gå in i en roll med hjälp av en förklädnad.

Mitzi på maskerad är en viktig bok! Alltför många vuxna förutsätter att alla barn har samma typ av förståelse, tycker att samma saker självklart är roliga. Lärare och föräldrar glömmer att förklara och förankra – och kolla upp att alla har tagit till sig budkapet, vad det hela går ut på. På flera sätt framgår att Mitzi inte är ’som alla andra’ – men hon är som många andra – fler än ’vi’ räknar med. Själv både känner jag och har träffat människor i olika åldrar som har blivit utsatta för samma behandling som Mitzi (i bland har begreppet bokstavsbarn viskats omkring dem). Egentligen kanske det inte handlar om barnen, utan om de vuxna som inte möter det barn som faktiskt står framför dem.

Mitzi har inte så lätt för att läsa och ta till sig det skrivna; mammans rika fantasi är blad det värsta hon vet; hon tycker inte om kalas och hon gillar inte att rita. Däremot förstår hon att det inte är någon idé att ge pappa en färgglad tröja när han bara använder svart – det är nämligen logiskt. Flickan vill ha struktur i tillvaron, inte överraskningar; matte är hennes starka ämne; hon vill ha lugn och ro och uppskattar strategispelet schack. Hon vill och behöver förstå, är inte sorten som bara accepterar och sväljer det som serveras.

En bra och charmig högläsningsbok vars titel och utsida inte riktigt motsvarar bokens innehåll – jag tror att Mitzi skulle tycka att ytan var just ytlig. Säkert är det många fler som känner igen sig än vi anar, och det finns många Mitzi som väntar på att ’förlösas’! Mårten Sandén har även skrivit Mitzi i mitten som finns recenserad här på Barnboksprat.

Titel: Mitzi på maskerad
Text: Mårten Sandén
Illustrationer: Åsa Arnehed
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 70
ISBN: 9789129687637
Jämför priser och provläs
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Glädje kan hjälpa en medmänniska att bli granapa :-)


Trollet och Dennis leker rymdlekar ute, men när de får syn på trädroten som formar en liten koja byter leken plötsligt inriktning, och ett inredningsprojekt tar vid. Men vilka är de små bosättarna och var kommer de ifrån? Med hjälp av fantasi, kreativitet och forskning/vilja att veta mera, får barnen med både sina föräldrar och andra vuxna i sitt i engagemang för de små figurerna.

Dennis och Trollet inreder under trädroten; de bygger små sängar av pinnar och förser dem med madrasser av skumgummi och tyg, men vem ska bo i kojan och ligga i sängarna? Barnen gör små figurer av grankvistar, kottar och snören men tycker att de blev så fula att de gräver ner dem när de går hem och äter. När de kommer tillbaka är sängarna upptagna av barriga, små sovande filurer.

De små påstår att barnen är monster och hävdar med pipiga röster att de själva är människor, som behöver sova mycket. Utan att fråga de små bestämmer sig barnen för att leka med dem – om de nu ändå om de ska bo där så kan de vara som våra dockor, som vi hade bestämt vår lek från början. Men man kan inte hantera små människor hur som helst, då protesterar de – och inte kan man ge dem vad som helst att ära heller; små runda och salta saker ska det vara säger lilla Yngve, som är störst. Medan barnen hämtar oliver smiter katten ut. Det faktum att de små människorna blir rädda och inte minns, får barnen att försöka förstå och ta reda på mera om vad de egentligen är för några. Att de små människorna dessutom tillägger att de kommer att minnas om de blir glada sätter igång ytterligare aktiviteter.

Genom att beskriva, visa och teckna söker de svar hos föräldrar, som trots goda försök inte kan svara. Via internet får de kontakt med en expert på Naturhistoriska museet som efter beskrivningen kan berätta att de små är granapor, och hänvisar till biblioteket. Men i boken står inget om hur man gör granapor glada, Trollet och Dennis måste helt enkelt prova sig fram, och utgår från det de själva tycker är roligt. Hur barnen än anstränger sig blir granaporna inte tillräckligt glada för att minnas var de bor, men så av en tillfällighet råkar de hitta barnens grandockor…

Berättelsens uppbyggnad sätter igång fantasi, kreativitet och aktivitet på ett pedagogiskt sätt: vilken metod ska man använda för att ta reda på mer, och hur ska man tillämpa sina vunna teoretiska kunskaper – överföra dem till praktisk problemlösning, och slutligen nå målet; granaporna vill hem igen, men var bor de, och hur ska barnen få dem att bli så glada att de minns var de bor? Dessutom uppmuntras till konkret skapande och utomhuslek, tips på material som finns tillhands för de flesta.

Om man är glad minns man bättre. Om man hjälper andra blir man glad. Om andra människor i olika positioner, åldrar och storlekar engagerar sig når man lättare sina mål.

Annalena Hedman och Emma Göthner har gjort ett bra arbete och granaporna är jättesöta, dock: Granaporna är klassificerad som en ”Läsa själv” – bok; till innehåll och idé har jag inget att invända men meningarna är ofta långa, innehåller långa ord och har då och då en knepig uppbyggnad, vilket gör att det inte är en lättläst bok för nybörjaren.

Titel: Granaporna
Text: Annalena Hedman
Bild: Emma Göthner
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN 9789129689228
Antal sidor: 60
Jämför priser och provläs:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Månkan och jag har en hemlighet

mankan och jag har en hemlighet Det är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.

Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.

Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?

Emma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.

Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.

De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:

– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.

Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.

Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.

”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den.  Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)

Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.

Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sorgbearbetning

En liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för.

Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.

Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans…” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.)

Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren.

Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande.

Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet.

Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik.

Titel: Min björnfarfar
Text: Alex Cousseau
Illustrationer: Nathalie Choux
Översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129691214
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris