rabén & sjögren – Sida 36

Glädje kan hjälpa en medmänniska att bli granapa :-)


Trollet och Dennis leker rymdlekar ute, men när de får syn på trädroten som formar en liten koja byter leken plötsligt inriktning, och ett inredningsprojekt tar vid. Men vilka är de små bosättarna och var kommer de ifrån? Med hjälp av fantasi, kreativitet och forskning/vilja att veta mera, får barnen med både sina föräldrar och andra vuxna i sitt i engagemang för de små figurerna.

Dennis och Trollet inreder under trädroten; de bygger små sängar av pinnar och förser dem med madrasser av skumgummi och tyg, men vem ska bo i kojan och ligga i sängarna? Barnen gör små figurer av grankvistar, kottar och snören men tycker att de blev så fula att de gräver ner dem när de går hem och äter. När de kommer tillbaka är sängarna upptagna av barriga, små sovande filurer.

De små påstår att barnen är monster och hävdar med pipiga röster att de själva är människor, som behöver sova mycket. Utan att fråga de små bestämmer sig barnen för att leka med dem – om de nu ändå om de ska bo där så kan de vara som våra dockor, som vi hade bestämt vår lek från början. Men man kan inte hantera små människor hur som helst, då protesterar de – och inte kan man ge dem vad som helst att ära heller; små runda och salta saker ska det vara säger lilla Yngve, som är störst. Medan barnen hämtar oliver smiter katten ut. Det faktum att de små människorna blir rädda och inte minns, får barnen att försöka förstå och ta reda på mera om vad de egentligen är för några. Att de små människorna dessutom tillägger att de kommer att minnas om de blir glada sätter igång ytterligare aktiviteter.

Genom att beskriva, visa och teckna söker de svar hos föräldrar, som trots goda försök inte kan svara. Via internet får de kontakt med en expert på Naturhistoriska museet som efter beskrivningen kan berätta att de små är granapor, och hänvisar till biblioteket. Men i boken står inget om hur man gör granapor glada, Trollet och Dennis måste helt enkelt prova sig fram, och utgår från det de själva tycker är roligt. Hur barnen än anstränger sig blir granaporna inte tillräckligt glada för att minnas var de bor, men så av en tillfällighet råkar de hitta barnens grandockor…

Berättelsens uppbyggnad sätter igång fantasi, kreativitet och aktivitet på ett pedagogiskt sätt: vilken metod ska man använda för att ta reda på mer, och hur ska man tillämpa sina vunna teoretiska kunskaper – överföra dem till praktisk problemlösning, och slutligen nå målet; granaporna vill hem igen, men var bor de, och hur ska barnen få dem att bli så glada att de minns var de bor? Dessutom uppmuntras till konkret skapande och utomhuslek, tips på material som finns tillhands för de flesta.

Om man är glad minns man bättre. Om man hjälper andra blir man glad. Om andra människor i olika positioner, åldrar och storlekar engagerar sig når man lättare sina mål.

Annalena Hedman och Emma Göthner har gjort ett bra arbete och granaporna är jättesöta, dock: Granaporna är klassificerad som en ”Läsa själv” – bok; till innehåll och idé har jag inget att invända men meningarna är ofta långa, innehåller långa ord och har då och då en knepig uppbyggnad, vilket gör att det inte är en lättläst bok för nybörjaren.

Titel: Granaporna
Text: Annalena Hedman
Bild: Emma Göthner
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN 9789129689228
Antal sidor: 60
Jämför priser och provläs:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Månkan och jag har en hemlighet

mankan och jag har en hemlighet Det är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.

Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.

Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?

Emma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.

Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.

De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:

– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.

Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.

Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.

”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den.  Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)

Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.

Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sorgbearbetning

En liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för.

Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.

Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans…” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.)

Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren.

Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande.

Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet.

Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik.

Titel: Min björnfarfar
Text: Alex Cousseau
Illustrationer: Nathalie Choux
Översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129691214
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Liksom helt magiskt

liksom helt magiskt Första gången jag fick upp ögonen för namnet Mårten Melin, var när jag för många år sedan läste Bamse för barnen. Han har nämligen författat flera episoder om denna historiska björn. Jag tyckte hans avsnitt hade ett bra driv och framför allt; en bra moral. Hans bok Susanne och den lilla grisen läste jag högt för mina barn och jag tyckte om att djuren fick ta plats och att det fanns en vegetarisk insikt och att en sådan livsstil fick komma till tals. Efter det har jag läst nästan allt som han har skrivit.

Nu är det magiskt i fokus, magi är något han verkligen visat sig behärska i flera andra böcker. Många författare verkar hänga på hypen kring att skriva om övernaturligt och om barn och unga som besitter helt overkliga egenskaper. Gäsp. Men samtidigt, om någon behärskar det så bra som Mårten Melin gör, så känns det helt legitimt att det kommer fler böcker av den sorten. Från honom vill säga. En tonåring här i huset blev så förlorad i hans trilogi, (som Helena Ferry recenserat på Barnboksprat): Förvandlad, Jag är Love och Pixis bok att hon efter att ha läst dem från biblioteket, också ville äga böckerna själv. Jag bara: ”Men du ska väl inte önska böckerna i födelsedagspresent om du redan läst dem?” ”Men mamma, jag kommer ju läsa om dem flera gånger!”

Denna bok innehåller något så speciellt som kortnoveller, varje novell är endast på ett fåtal sidor och ändå lyckas de innehålla så mycket att en riktig story presenteras i ett bra språkligt flöde. Det är stundtals fräckt, lätt erotiskt, övernaturligt och lite otäckt. Huvudpersonen i varje novell är alltid en tonåring och kan vara både pojke eller flicka, vanlig eller magisk. Jag får möta vattenvarelse, voodoo, varulvar, troll, spöken, duopersonlighet, Amor, häxkonst, döingar, älvor och dessutom kliva in i andras drömmar plus träffa på en ande i flaska. Det som gör denna bok speciell, och andra med samma tema från Mårten Melin, är att han i ett tämligen vardagligt sorts liv, lyckas få in det övernaturliga som något helt naturligt.

Författaren är skicklig på att ta in sin samtid och få med många aspekter på ungas liv i dag och det utan att bli präktig eller korrekt. På bara några sidor som varje berättelse är, så fångas jag varje gång. Klart jag får favoritberättelser, som t.ex. ”Flickan och julskinkan”, men alla har en kvalitet som gör historien spännande och så då slutet på varje berättelse som fungerar trovärdigt. Om vi nu alls ska tala om trovärdigt när det gäller övernaturliga berättelser. Men jag tror på Mårten.

Liksom helt magiskt: 12 berättelser
Författare. Mårten Melin
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 148
ISBN: 9789129689297
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hästfesten: tio vilda hästar hittar hem

”Det började med ingenting… en äng som alla sprang förbi, ett träd som ingen ville klättra i, en sol som sken på ingen alls. Då kom en häst med stjärnor på sin gråa hals.”

Den ensamma hästen Dandy ropar ut i världen sitt ”hallå, kom hit till mig och hälsa på”. Hallået ekar över berg och vatten, mellan stad och land och kallar på hästvänner från när och fjärran.

Vi får i uppföljaren till Tio vilda hästar möta bland annat hästen Lord som alltid får sand i maten eftersom han bor på stranden. Hästen Pistage bor i en grotta med en smutsig råtta som stinker bajskorvslukt och Dior bor i en sticksig rosenlund.

Jag kan verkligen känna misären och förstår varför de vill lämna sin hemmiljö. Hallået kommer som en räddning som får dem att vakna till och fatta beslutet att ge upp och bege sig av mot ny framtid. En efter en reser sig hästarna och flyr till den härliga äng där de samlas till gemenskap och fest.

– Vad varmt du har det, vad lugnt, så tyst, inget som sticks, det är torrt, luktar gott och ingen som bits. Hästfesten är en bok om vänskap och omtanke. Alla vill vi ha ett sammanhang och gemenskap med andra och vi är alla värda att få vistas i en miljö där vi inte mår dåligt.

Precis som i första boken om de tio vilda hästarna så har Lisen Adbåge tecknat hästar i härliga färger och former. Miljöerna är oerhört detaljerade och varierande. På varje uppslag finns mycket att undersöka.

Många barn tycker att det är mycket roligt att lära sig namnen på alla hästarna. Min 6-åring har till och med namngivit hästarna efter olika släktingar (själv är jag tydligen den blå hästen med röda prickar som fryser på en isig ö i havet, det kanske passar mig ganska bra…)

Hästfesten är precis som Tio vilda hästar en mycket bra bok som jag lägger till högen av Barnboksprats favoriter. Grete Rottbölls finurliga rim flyter perfekt i munnen och håller för många omläsningar. Boken är rolig och sorglig, medryckande och passar både yngre och äldre barn.

Hästfesten: tio vilda hästar hittar hem
Författare: Grete Rottböll
Illustratör: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687934
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris