Hoppfull

hoppfull 1

Hoppfull är en fin titel på en bok som handlar om förlust, sorg och sjukdom men kanske ännu mer om ett barns kärlek till sina föräldrar vilket titeln så ödmjukt påminner oss om. För när en förälder försvinner så finns ju fortfarande förhoppningsvis en kvar. En vuxen förebild som samtidigt som hen genomgår sin egen sorg måste vara en fungerande förälder för sitt barn. För en vuxen kan en sådan situation vara nog så svår att genomgå men kanske känns frågorna ställda med större frågetecken för ett barn? Kanske kan en bok som Hoppfull finnas som en påminnelse om att fler går igenom samma sak och ge en liten tröst till den lilla?

hoppfull 3

Illustrationerna i boken är som höljda i dimma och jag som läsare känner att jag ser försiktigt in genom transparenta gardiner i någon annans verklighet. Än så länge så långt bortom min egen men ändå smärtsamt påtaglig. Ett barns verklighet och iakttagelser om sin fars sjukdom, sakta förfall och till slut död. Ett barns längtan efter att allt ska vara som förut.

På ett sätt som är så självklart för barn men inte längre för alla vuxna så ser pojken i boken sin fars närvaro även efter hans död och finner tillsammans med sin mamma ett sätt att leva vidare tillsammans som en familj om två. En liten strimma hopp letar sig fram genom moln av sorg.

Allra mest behållning har jag av de två breven, ett i början och ett i slutet, som pojken skriver om sin far och sin mor och som sammanfattar barnets kärlek till och beundran av sina föräldrar på det mest rörande sätt!

hoppfull 2


Hoppfull
Författare: Viveca Nordlander, Monica Nyström
Illustration: Alexander Söderholm
Förlag: Idus (2015)
ISBN: 9789175772226
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sorgbearbetning

bjornEn liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för.

Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.

Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans…” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.)

Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren.bjorn1

Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande.

Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet.

Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik.

bjorn2

 

 

 

 

 

 

 

Titel: Min björnfarfar
Text: Alex Cousseau
Illustrationer: Nathalie Choux
Översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129691214
Jämför priser: 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris