Jag överger mig aldrig av Johanna Nilsson är en periodvis väldigt rå, men vacker skildring av hur det är att leva med bipolär sjukdom i sviterna av ett syskons självmord. Den nära gudlika känslan av lycka, skönhet och odödlighet under de maniska perioderna, det djupa, långa mörker under de depressiva perioderna och skörheten där emellan.
Lykke kan inte sova och tillbringar i stället nätterna med att fara på sina inlines, sina silverfötter, genom Uppsalas tomma gator och parker. Under en av dessa nätter möter hon Sami, en kurdisk balettdansare som brottas med familjens krav och förväntningar som står i vägen för drömmen om att dansa professionellt, att få leva livet som han själv vill.
Och det är det som Lykke till mycket också söker efter. Att få leva livet som hon vill utan att någon styr eller kommer med anmärkningar. Att få vara Lykke fullt ut. Men mest att överleva förlusten av storebrodern och själsfränden Charlie.
Charlie var den enda som på riktigt kunde förstå Lykke. Den enda som visste hur det var att gå från flygande lycka till nattsvart sorg. Tills allt blev för mycket för honom och han flög av ett höghus för att aldrig finnas mer. Aldrig mer kunna guida Lykke ur hennes egna depressioner, aldrig mer kunna dansa tillsammans som gudar på de fester de tog över med sin lyskraft.
Charlie var Lykkes stöttepelare, den som tog hand om henne när hon sjönk in i sin första depression, den som alltid fanns där när resten av världen inte förstod. Samtidigt hade de ett osunt förhållande där de var allt för varandra och utmanade varandra till att ta fler och fler risker. Och nu måste Lykke stå emot den sista utmaningen och inte följa Charlie in i dödens lockande lugn.
Sami hjälper Lykke att vilja leva igen och hon planerar sitt liv runt honom. Han blir hennes snuttefilt, hennes tröst, hennes anledning att orka vidare, att se en framtid – även om det är en där hon lägger allt åt sidan för att hjälpa honom att förverkliga sina drömmar – samtidigt som Sami själv är deprimerad och lever i ständig rädsla efter att familjen försökt slå ihjäl honom. Sami gömmer sig mest på rummet de hyr hos nyblivne änkemannen Hjalmar – en gammal man som Lykke blivit vän med på kyrkogården – medan Lykke igen svischar fram över gatorna.
Nilsson räds inte det mörka, det fula, det tabubelagda utan går ner på djupet i känslorna och möter dessa genom en förståelse som aldrig känns dömande.
Jag överger mig aldrig är en viktig bok som griper sig fast.
Jag överger mig aldrig
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Rabén&Sjögren (2022)
ISBN: 9789129734959
Antal sidor: 214
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Alltså den här boken! Jag har läst flera andra böcker av Jenny Jägerfeld tidigare och gillat dem, med en liten extra kärlek till fina 
2010 erhöll Kitty Crowther ALMA-priset med motiveringen:
Är det ovanligt debutanttätt i år, eller är jag bara mer debutant-intresserad än vanligt? Hur som helst, här är en riktigt lovande författare: Karina Berg Johansson. Hon har skrivit en rysligt spännande ungdomsroman om utanförskap så smärtsamt att enda utvägen är självmord. Den som känner så är Samuel, killen med svart hår, lång svart rock i alla väder och skränande musik i hörlurarna för att slippa ta del av omvärlden. Nu är han på väg till Gotland på klassresa och han tänker inte komma hem igen. Det enda han har kvar att göra i livet är att berätta för Emelie hur han egentligen känner. Om han nu vågar. För vad förväntar han sig egentligen? Emelie är typ populärast i klassen och ihop med Lukas, den där irriterande perfekte killen som Samuel skulle vilja hata, men inte kan hata eftersom han är så förbaskat trevlig – till och med mot honom, ufot, som alla andra ser rakt igenom.