Det är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.
Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.
Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?
Emma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.
Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.
De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:
– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.
Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.
Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.
”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den. Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)
Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.
Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
