fantasy – Sida 8 – Barnboksprat

Flickan vid glastornet

Det här kunde ha varit en riktigt bra bok, om huvudkaraktären hade känts trovärdig vilket hon tyvärr inte gör. Asrin ska föreställa en flicka som byter skola och börjar i åk 6 på Franska skolan i Stockholm. När boken börjar är hon 12 år gammal (men hon fyller 13 under tiden handlingen pågår). Det jag hakar upp mig på är att Asrin verkar äldre än så, visst kan 12-åringar vara mogna till sättet – men brukar 12-åringar verkligen dejta (gå på bio och café på tu man hand) med killar? Och säger en 12-13-årig pojke verkligen ”Tack raring!” till en äldre man som serverar saft? Det kanske är fånigt av mig att låta detta förstöra handlingen men för mig är det precis det det gör. Jag retar mig också på att Asrins farmor hela tiden kallar henne för ”kompis”. Men, som sagt, bortser man från det jag irriterar mig på är det en bok med ganska annorlunda och spännande handling.

I korthet handlar boken om Asrin och hennes två kompisar Max och Lima. De går alla tre på Franska skolan och är medlemmar i en ganska hemlig matematikklubb som har sina träffar i ett hus ute på Djurgården i Stockholm. Det finns flera viktiga personer i boken också, bland annat Asrins farmor Sonia och hennes vän Sören. Sörens bror, professor Styregaard, är den som håller i matteklubbens träffar och där berättar han en legend om speglar som gör att man kan ta sig mellan olika parallella världar, väktare som vaktar dessa speglar och personer från grekisk mytologi vävs in.

Det börjar som en saga, men plötsligt råkar Asrin och hennes vänner ut för fler och fler mystiska saker som gör att de börjar tänka att det kanske inte bara är en saga. En kväll efter matteklubben råkar Asrin höra sin farmor prata med några andra och hör dem säga något i stil med ”…inte ens om vi kan få tillbaka Frank och Stella?” Frank och Stella är Asrins föräldrar, som antas vara döda.

Kommer ni ihåg leken man brukade leka på kalas/partyn när man var liten, Svarta Madam? Själv såg jag då aldrig någonting i spegeln (de gånger jag vågade titta), men för Asrin blir det väldigt väldigt otäckt när hon på en klasskompis fest kallar på Svarta Madam framför en spegel…

Det är en helt ok bok som dock kunde ha vunnit på att vara mer genomarbetad när det gäller huvudpersonen. Men, jag blir i alla fall sugen på att läsa nästa del i trilogin om Speglarnas hemlighet vilket är ett gott tecken. Det är författarens debut, och enligt författarporträttet på B Wahlströms sajt är boken enligt henne en ”scisaga”. Inspirationen kommer från det svenska sagoarvet, klassiska brittiska äventyrsförfattare och från vetenskap.

Flickan vid glastornet
Författare: Erika Vallin
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 240
ISBN: 9789132160516
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tusen varv runt månen och tillbaks

Johannes Sandreyo debuterade 2010 med boken Ung, bög och jävligt kär vilken handlar om att komma ut som homosexuell när man är tonåring.

I Tusen varv runt månen och tillbaks är det mobbing som är temat. 11-årige Thao kommer ursprungligen från Vietnam och han flyttade till Sverige med sin moster efter att hans mamma dött. Thao är mobbad i skolan och Sandreyo förskönar eller förmildrar ingenting utan beskriver hur Thao blir slagen, får cykeln förstörd och lämnad med ord som:

Haha, kolla! sa Zacke plötsligt och pekade på Thao. Tönten har pissat ner sig! Kolla då!
Din äckliga lilla kinesunge, sa Eleonora och spottade mot marken.

Thao brukar dra sig undan till en övergiven tunnelbanestation och en kväll möter han där uteliggaren Lufsen. Lufsen vet en massa saker om Thao och pratar om att Thao måste bli tuff om han ska klara sig där borta, innan han går ger han Thao en gammal tågbiljett från Quasambas järnvägar. En stormig kväll när Thao är på tunnelbanestationen kommer så helt plötsligt det magiska tåget till Quasamba och Thao hoppar på.

I Quasamba blir han indragen i ett smärre krig där Thao tillsammans med några vänner (vilka påminner väldigt mycket om människor från hans vanliga liv) och talande tigrar ska försöka återta regnskogen från tjuvjägarna och de blodtörstiga jaguarerna.

Det jag uppskattar med den här boken är att den är väldigt rå på så vis att den faktiskt skildrar många av de grymheter som förekommer runtom i världen. Jag läste den tillsammans med min nioåring och förklarade för honom att det faktiskt är så här det går till när det är krig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om en nioåring verkligen ska behöva höra beskrivet hur tjuvjägarna spänner upp en tigerhona med rep framför hennes ungar, torterar henne till döds och sen drar loss skinnet och karvar bort köttet. Det är en fråga för varje förälder att bedöma, den rekommenderade åldern på boken är 9-12 år enligt förlaget.

Jag läste boken högt, vilket den förmodligen inte är avsedd för, och det var inte helt lätt då jag upplevde att språket inte alltid flöt på. En annan tveksamhet jag har är om en 11-åring använder uttryck som ”Du är fett flummig” och ” Jag har ändå inga cash, min upplevelse av skildringen av Thao är inte att han är 11 år men det kanske bara är jag som inte hänger med i världen? Utan tvivel behandlar boken viktiga, svåra ämnen och det med besked.

Tusen varv runt månen och tillbaks

Författare: Johannes Sandreyo

Förlag: Vombat Förlag (2012)

ISBN: 9789186589110

Antal sidor: 101

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Havsrikets hemlighet

Havsrikets hemlighet är den fjärde delen av fem i den lättlästa fantasyserien (Gryningsserien) om Maya och Havsfolket. Mayas längtan efter Yaz, som genomgår en speciell ritual i havet, tilltar alltmer och hon bara måste ge sig ut i havets djup och leta efter honom. Genom att äta torkade alger som hon fått av föräldrarna till Yaz, så kan hon förvandlas till en sjöjungfru, men bara i femton minuter. Det undret som det är att kunna andas under vattnet är så stort och den medföljande frihetskänslan är enorm. I detta förvandlingsrus som Maya befinner sig i, så märker hon inte faran som närmar sig. Hon blir hårt ansatt av de livsfarliga Serramarerna. Det blir Yaz föräldrar som räddar hennes liv. Hennes egna föräldrar får tro att en hund angripit henne. Med hjälp av salvor från Yaz mamma tillfrisknar hon mirakulöst fort och trots att hon varit illa däran, så kan hon inte motstå att åter ge sig av hemifrån för att leta efter Yaz. Det som sedan följer är oväntat och ger en mycket intressant vändning. Yaz har nämligen genomgått en så kallad narjanin och ömsat skinn så som alla Havsvarelser gör när de fyller 13 år. Skinn ömsas men också kön bytes! Könet ändras flera gånger under en Havsvarelses livstid. Yaz som är pojke från början förvandlas således till en flicka. Maya blir bestört, men Yaz försöker trösta:

Älskar du någon så älskar du den oavsett. Maya! Vi är länkade med varandra ändå!

Maya ifrågasätter Havsvarelsernas seder och kan inte acceptera det faktum att den Yaz hon känner är borta, hon både sörjer den gamla Yaz och bannar den nya. Så sakteliga försonas hon ändå med sakernas tillstånd och inom henne landar Yaz kloka ord:

I Havsriket bryr vi oss inte om vad var och en är. Vi älskar det som är kärnan hos någon. Det allra innersta. Därifrån musiken kommer. All energin.

Den stora försoningen kommer efter en resa i havet tillsammans med Yaz. En resa till Havsriket! Maya får där en mycket stark känsla av vad hon vill i livet.

Precis som i de tidigare delarna så får författaren Anette Skåhlberg till ett driv i berättelsen och språket flyter på i sin tydliga enkelhet, men inte utan att bli spännande. Denna lättlästa serie är därmed en bra inkörsport för dem som önskar händelserika lättlästa böcker, men även för de läsare som vill ha inspiration till ett framtida intresse för de riktigt tunga fantasyböckerna. Det här är en bokserie bl.a. om att hitta sig själv och våga förändring. En snart 12-årig kräsen läsare ansåg Havsrikets hemlighet vara lika bra som de förra i serien, hon både läser och lyssnar på dem lika gärna, för som alla Sagolikts böcker så finns även denna inläst som ljudbok. Ett mycket sympatiskt drag som visar på att förlaget vill anstränga sig för att nå olika gruppers behov.

Jag vill som vanligt nämna Katarina Dahlquists bilder. I böckerna jag läst, som hon illustrerat, får jag alltid minst en riktig favoritbild som har just den känslan jag vill stanna kvar i en lång stund. Hennes illustrationer betyder en hel del för sammanhanget och bidrar antagligen för den ovane läsaren att hålla sig kvar i berättelsen. Som nämnts är en femte och sista del att vänta i denna serie och dessutom utlovas en fälthandbok, som ska vara en fauna över Havsrikets alla Havsvarelser och Havsdjur.

Sagolikt Bokförlag har även öppnat upp en sagolik grotta kallad Drakens Grotta och i den kan sagoälskaren få del i förlagets varierande utbud och annat roligt och sagorelaterat.

Havsrikets hemlighet
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 69
ISBN: 9789186861162
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Maya och Havsfolket

I denna lättlästa fantasyserie (Gryningsserien) från Sagolikt Bokförlag i fem bokdelar har jag bekantat mig med de tre första böckerna i serien. Det handlar om Maya och hennes möte med Havsfolket via hennes nya vän Yaz. I första delen Vattenspår lär Maya känna Yaz, som flyttar in i huset bredvid hennes. Det är något märkligt med den nya familjen känner Maya, som blir nyfiken och undersöker saken och så är hon plötsligt vän med Yaz och börjar så smått få reda på hemligheter kring hans liv. I andra boken Månkraft närmar sig Maya och Yaz varandra än mer och saker sker i vattnet som är både magiska och otroliga. Havsfolket är inte att leka med, men Maya kan inte motstå sin inre längtan till Yaz och livet i havet fascinerar henne, fast hon kan samtidigt ibland känna en rädsla.

Jag lät min 11-åring läsa böckerna och hon tycker att de är bra och fängslande – för det finns en lockelse i att det handlar om havet och det okända på havsbotten. Maya väcker frågor hos oss båda, vem är hon egentligen? Hon som kan och får närma sig varelser från havet? Tredje boken Blodsband innehåller än mer dramatik. Yaz börjar i Mayas klass och det är tur att han har Maya kan jag avslöja. Yaz och Maya är som gjorda för varandra och ändå inte, för en Havsvarelse och människa bör inte beblanda sig. Men det är ohjälpligt för sent, de kan båda höra varandras röster inom sig och de tillhör varandra på ett magiskt vis. Både jag och min 11-åring känner av flödet i själva texten. Detta tillsammans med dramatiken och de övernaturliga inslagen tror jag kan ge en skjuts i läsandet för dem som ännu inte närmat sig de tjocka böckerna.

Illustrationerna är som gjutna till texten. Åh, vad bra det är med bild till text även för lite äldre barn! De svartvita bilderna är tecknade av Katarina Dahlquist och hon har tecknat Havsvarelserna på ett så självklart sätt, vackert och ibland lite lätt skrämmande.

Vattenspår
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2011)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789197668187
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Månkraft
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2011)
Antal sidor: 61
ISBN: 9789186861124
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Blodsband
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 61
ISBN: 9789186861148
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Oksa Pollock – Det sista hoppet

Bara titeln fångar mitt intresse. När jag så får boken visar den sig vara på 543 sidor – tjock som en tegelsten. Omslaget är även det lockande – en ung tonårsflicka i skoluniform stående på en bro med höga byggnader i bakgrunden och illusioner av eldflammor och himmel som ger med sig varma toner av rött och orange. Det ser mystiskt ut och med förhoppningar om spänning och äventyr.

Ja, jag är fascinerad av boken redan innan jag börjat läsa den. Det som också fångat mitt intresse är författarnas bakgrund. Förlagen sade nej till manuset men då gav författarna ut boken själva. I hemlandet Frankrike har Oksa Pollock blivit en försäljningssuccé och sålts till flera andra länder. Jag tror till och med att det pratas om en filmatisering. Jag blir lätt fascinerad av framgångssagor vilket gör också att förväntningarna blir skyhöga då det gäller just sådana här omtalade böcker. Känner mig nästan rädd att magin ska förstöras då jag börjar läsa första inledningen på prologen;

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…

Boken handlar om 13 åriga Oksa Pollock som tvingas lämna Frankrike för att hennes pappa fått nytt jobb i London. Hon får börja i en ny skola där hon också har sin vän Gus, som också fått flytta dit med sina föräldrar. Snart börjar Oksa märka att hon fått märkliga talanger vilket sker i samband med att ett stort stjärnformat märke syns på hennes mage.

Under de första kapitlen tycker jag språket är underbart och medryckande. Nästan sådär högtidligt men sedan händer det något. Jag blir gång på gång irriterad på författarnas gestaltning och stil då de skriver ut saker som jag själv vill finna ut och inte bli skriven på näsan på. Ofta skrattar Oksa och hennes vän Gus åt saker som jag inte ens förstår humorn i. Jag vet inte om det beror på att översättningen blivit fel eller om jag helt enkelt inte delar fransk humor men jag förstår verkligen inte. Sedan är det ungdomarnas sätt att prata på som inte känns naturligt;

En hjärna lika slipad som en sabelklinga i förening med en energisk kropp fylld av liv, en perfekt ninja, säger Gus vid ett tillfälle.

Eller vad sägs om alla märkliga varelser och deras krångliga sätt att prata på som fyller sida efter sida;

I ett hörn av rummet, son till min Nådiga Härskarinna, hon applicerar en lugnande balsam på plantan goranova som varit stingslig ända sedan min Härskarinnas lantliga konvalescens. Vill ni ha nöjet att besikta henne?

De märkliga figurerna fyller ingen vettig funktion för mig förutom att vara ologiska och skapa ett virrigt intryck av fantasi. Fram till sidan 300 känns det som en lång transportsträcka där inte mycket sker. Jag tycker alla bara pratar och pratar och ofta avslutas ett kapitel med samtal för att efterföljas av ett nytt kaptitel där samtalen fortsätter. Det här gjorde mig oerhört irriterad och det känns som om boken gott kunnat halverats istället för att mala på såhär under 543 sidor. Det känns som om jag sitter på en tråkig historielektion där en lärare mal på och man vet att man ska få sluta lektionen så fort någon elev slutar att ställa frågor. Men så har man Oksa där som bara fortsätter att fråga och läraren börjar om – om ni förstår vad jag menar?

Ja, jag är besviken. Det här är ingen ny Harry Potter. Den här boken gav mig inte den där magiska känslan av att befinna mig i en underbar bok där jag kunde uppleva äventyr med några älskade karaktärer. Det är för ordentligt också – ja, Oksa är sååå duktig så. Hon gör bra ifrån sig i skolan, hon har älskvärd familj och en nära vän och det är väl inte helt fel med att hjältinnan har ett bra liv. Men det blir så störande då hon även efter de bus hon gör rannsakar sig själv så förståndigt och alla vuxna går igenom hennes misstag på exemplariskt vis. Gäsp!

Välskrivet är det men det blir aldrig spännande då författare berättar att här blir det spännande, och här är det ledsamt och nu ska vi skratta. Jag bläddrade förbi de sista hundra sidorna så kanske är jag inte helt rättvis i min bedömning. Ni får avgöra själva. Själv blev jag bara så snopet besviken.

Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf

Förlag: Raben och Sjögren

Utgivningsdatum: 2012-01

Antal sidor 543

ISBN: 9129677068

Går att köpa på bland annat Adlibris eller Bokus