bokmässan – Sida 2 – Barnboksprat

Bokmässan: Småbarnsliv i bilderboken

Barnboksprats Sara besökte Bok- och biblioteksmässan den 28 september och kommer i ett antal inlägg rapportera från olika författarsamtal och seminarier på Bokmässan. Här kommer första referatet från ett författarsamtal om småbarnsliv i bilderböckerna.

Katerina Janouch, journalist och författare till bland annat Ingridböckerna samtalade med en moderator samt Maria Nilsson Thore, illustratör och författare till bland annat Alla tre-böckerna som utspelar sig på förskolan Ärtan (två delar har givits ut och fler kommer i vår). Katerina har skrivit åtta böcker om Ingridböcker och två om både Ingrid och Ivar. Ytterligare två kommer snart.

Katerina tycker att barn är tacksamma läsare, hon försöker fokusera på att skriva roliga berättelser som även föräldrarna står ut med. Eftersom Katerina har många barn själv så skriver för att hon vill ha en viss historia som hon saknat. När det gäller hennes söner så har det varit enkelt att välja bland det utbud av böcker som finns eftersom pojkar är norm, men sedan hon fick sin dotter har det känts som att hon saknat något. Hon ville ha en fartfylld flicka att läsa om.

Maria berättar att hennes bokserie Alla tre handlar om små barn och det viktiga i barnens vardag. Böckerna utspelar sig kring tre kompisar på en förskola, två tjejer och en kille. Valle är en mjuk kille, medan Esther är en tjej som är rörig och utåtriktad. Än så länge är karaktärerna är ganska outtalade, men det kommer två böcker till i vår och då kommer personlighetsdragen att bli mer tydliga.

Författarna på en scen

Maria Nilsson Thore i mitten och Katerina Janouch till höger.

Något som Katerina tycker är extra kul med att skriva småbarnböcker är att ta fasta på barnens fantasi. Småbarnens gränser mellan fantasi och verklighet är väldigt oklara. I Katerinas böcker känner man igen ramen för en berättelse, men sedan flyter den mellan dröm och verklighet. Till exempel kan en vild tiger dyka upp på en bondgård och det kan vara helt logiskt för barnen, men troligen inte för vuxna.

Katerina fick frågan om hur det går till att samarbeta med en illustratör? Märvi Lindman är den som illustrerar Ingridböckerna och Katerina beskriver det som att de har ett intuitivt band. De har bara träffats en gång och kommunikationen sker via texterna och förlaget. Ändå blir illustrationerna helt som Katerina föreställt sig. När det gäller hur Ivar skulle porträtteras så kom Märvi med några förslag varav ett var klockrent för Katerina.

Maria svarade ja på frågan om hon lånat någon karaktär från sina egna barn. Blonda Esther är Marias dotter. Esther är rastlös, lite too much och klär ut sig hela tiden precis som Marias dotter. Först låtsades Maria inte om det, men nu vet dottern om det och tycker att det är roligt.

Hur går processen till när det gäller att illustrera egna respektive andras böcker? Maria berättade att hon brukar få manuset först att illustrera utifrån från andra författare och om hon ska skriva boken själv så brukar det börja i bilden. Hon ritar väldigt mycket och om en karaktär fastnar brukar hon börja med att lägga upp historien visuellt i ett storyboard/som en serie. När skisserna över handlingen är klar så börjar hon med texten.

Katerina berättade att hon ibland får anpassa texten efter att Märvi är klar med illustrationerna. Ibland kan ord behöva bytas ut för att passa med bilderna.

Ur Alla tre vilar.

Hur gestaltas barnperspektivet i författarnas böcker? Maria berättar att böckerna handlar om typiska vardagssituationer som barn känner igen sig i: fruktstund, sandlådelek och vila på förskolan. Sedan bygger böckerna på intrigen mellan barnen och hur de interagerar. De vuxna i böckerna kommer kanske mest och stör? Barnen försöker att inte bry sig om de vuxna.

Katerina drar paralleller till Peter Pan. Barn kan känna att vuxna är dumma i huvudet, att de har stelnat och att de lämnat barndomslandet. Barnen är beroende av de vuxna, men de har överseende med deras tillkortakommande när det gäller lek och fantasi. Maria tillägger att hennes svärmor brukar säga ”stör aldrig ett barn som leker.”

Katerina minns själv skiljelinjen, det vill säga dagen då gosedjuren slutade att vara besjälade så att hon inte kunde leka med dem längre. Då var hon inget barn längre.

Barnboksprat har recenserat Marias Alla tre-böckerna och Katerinas Ingrid från morgon till kväll, Ingrid vill bada och Ingrid vill äta.

Läsförmågan i Sverige

På årets Bok- och biblioteksmässa fanns i samarbete med Läsrörelsen en egen scen för samtal om barns läsande och läsförmåga i Sverige, ”Plats för barn!” När jag besökte Bokmässan på söndagen passade jag på att lyssna på ett antal föredrag om barn och läsande. Här följer en sammanställning.

Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap på Uppsala universitet, pratade om hur barn kan träna sig i att läsa och varför läsförmågan är så viktig på ett samhälleligt plan.

Att lära sig läsa handlar om annat än att bara avkoda text, för det är som att torrsimma på land första veckan i simskolan. Läsning handlar inte bara avkoda och lära sig bokstäver utan barnen behöver gå in i världar och vandra i de olika landskap som skönlitteratur och sakprosa innebär.

Det är viktigt att börja tidigt och folk som växer upp i hem med läs-, skriv- och språklekar redan i förskoleålder når de bästa studieresultaten.

Hur får vi då upp engagemang och intresse för olika ämnen, alltså det vi kan, det som är kunskap? Vi är alla bärare av kunskap där skrivande och läsning är en central förutsättning. Vi behöver kunna läsa och skriva för att upprätta vårt samhälle och leva i en demokrati. Med hjälp av läsande och skrivande kan vi människor tänka kritiskt och utveckla vår värld.

Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik vid Stockholms Universitet, presenterade ett sammandrag av hur läsförmågan ser ut i Sverige idag.

1994 gjordes en undersökning som visade att vuxna svenskar läser bäst i världen. 26 länder var med i undersökningen och 75% av svenskarna i åldern 45+ klarade av det som kan kallas läsningens medborgarkörkort (läsa texter av olika slag). 75% kan verka vara en dålig siffra, men i de övriga 25 länderna låg resultatet på 50-60%.

Varför ser det då jämförelsevis bra ut i Sverige? Hög skolstandard är en del av svaret, men vi har även en stor vana av att läsa dagstidningar, myndighetstexter och annan vardagliga texter. Andra viktiga faktorer är vuxenutbildning, textade TV-program, förväntningar och attityder. Det svenska livet är mycket läspedagogiskt.

I jämförelse med exempelvis Polen så har de en stor misstro mot det skrivna ordet samt att de är ett jordbrukssamhälle där läsning i vardagen inte förekommer på samma sätt.

Om vi ser tillbaka historiskt sett så var svenskarna på 1800-talet mycket läskunniga men ej särskilt skrivkunniga. Hundra år senare är vi både och. (Läs- och skrivkunnighet hänger alltså inte alltid ihop.)

Textade tv-program är till exempel en stor orsak till vår utbredda läskunnighet. Vi ”ska” kunna läsa, det tas för givet. Barn blir tvungna att lära sig att läsa för att förstå vad som sägs i de engelsksspråkiga tv-programmen.

Finland ligger i topp när det gäller bibliotek. Det finns inte lika många allmänna bibliotek söderöver.

Människor möter text och anstränger sig för att förstå varje dag. Det är viktigt att utmana sin förmåga och man får inte stå still för då backar man. Det krävs läsmod och att man läser något helt annat än vad man brukar läsa. Att läsa samma typer av böcker eller av samma författare hela tiden utvecklar inte läsandet. Mats föreslår att vi kan prova att läsa en mc-tidning om vi normalt sett läser hästböcker.

Tiden för läsning har dock halverats sedan 1990. Detta gäller framför allt männen eftersom kvinnor läser mer.

Karin Taube, professor emeritus i pedagogiskt arbete på Umeå universitet, pratade om flickor och pojkars läsning.

Flickor tycker mer om att läsa än pojkar och ägnar också mer tid åt läsning. Hur mycket man läser och prestation inom läsning hänger ihop. En bättre lässjälvbild ger större tilltro till den egna förmågan.

Vad beror det på att flickor läser mer och bättre än pojkar? Det handlar om en blandning av biologi/arv/genetik samt miljö.

Biologiska orsaker:

1. Pojkar mognar senare genomsnittligt. Kognitiv utveckling. Överkrav över pojkarnas förmåga ger en dålig start.

2. Pojkar är språkligt mer sårbara, de stammar oftare osv.

3. Temperament. Pojkar är allmänt mer livliga, aktiva och rörliga. Det är svårt att läsa när man springer…

Miljöorsaker:

Förväntningarna på flickor och pojkar ser olika ut. Det finns en uppfattning om att flickor är stillasittande och passiva och folk tolererar vilda pojkar mer.

Pojkar betraktar läsning som tjejigt, det är inte coolt. Det finns få läsande manliga förebilder och merparten av de som läser och syns är mammor och kvinnliga pedagoger. Vi ser inte män som läser och pojkar vill vara män.

Vad kan vi göra?
Vi måste skapa läsengagemang. I en undersökning tittade man på flickor och pojkar som hade samma läsengagemang. När deras läsprestationer jämfördes fanns inga skillnader. Pojkar kan om de vill.

Det behövs fler män som entusiasmerar pojkarna. Fler manliga pedagoger och äldre pojkar som berättar om sin läsning. Zlatan kanske?

Sedan finns det även en grupp pojkar som har extremt svårt med läsningen. De behöver hjälp tidigt eftersom svårigheterna skapar onda cirklar.

Här kommer dessutom utdrag ur en debattartikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2013. Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, tidigare kulturchef för Svenska Dagbladet, diskuterade ämnet ”Män – varför läser de inte?”

”Att unga män inte läser skönlitteratur försämrar deras empatiska förmåga, deras förmåga till etiska ställningstaganden, självreflektion och uttrycksförmåga. Detta är forskningen sedan tämligen många år överens om. Konkurrens om uppmärksamheten från digitaliseringen av vår tillvaro. Utarmning av skolbiblioteksverksamheten och skönlitteraturens sviktande plats i undervisningen. /…/

”Men om inte det omgivande manssamhället visar pojkar att läsning av skönlitteratur är viktigt, så kommer pojkarna inte heller att tycka det. Och om vuxna män inte läser böcker, så kommer inte deras söner att göra det.” (Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms universitet, i en artikel i DN 8/4). /…/ Unga män som inte läser får heller inga redskap för att förstå det främmande. De bildar istället partier som bekämpar det annorlunda. Senaste undersökningen från SOM-institutet på Gbgs universitet hade man ställt antalet biblioteksbesök bredvid synen på flyktinginvandring. Det visade tydligt att ju fler biblioteksbesök man gör, desto mer positiv är man till flyktinginvandring. Och den visade också, förstås, att betydligt fler kvinnor än män besöker våra bilbiotek. /…/

Nyligen presenterades norsk biblioteksstatistik som visade rent häpnadsväckande siffror. I åldersgruppen 24-30 år lånade kvinnor 335 556 skönlitterära titlar under en viss period medan män under samma period lånade 2880 titlar. Titta på de siffrorna igen. Man tror inte att det är sant. Men det är det. Och det förklarar varför vårt samhälle ser ut som det gör idag.” (Stefan Eklund, ”Män varför läser de inte?” Göteborgs-Posten den 29 september 2013)

Barnboksprats kommentar:

Själv behöver jag inte gå längre än till den här bloggen… Vi har totalt haft 16 skribenter varav alla varit kvinnor utom en och han är inte längre aktiv. Och hur många av våra läsare är kvinnor måntro?

Jag tycker att det är jätteviktigt att vi ökar läsförmågan i Sverige och att pojkar tar sig upp på samma nivå som flickor. Inte bara för att alla människor ska kunna ta sig igenom en nyhetsartikel, ett myndighetsbrev eller kunna läsa texten till en utländsk film utan för att läsning och skrivande hänger ihop med ett demokratiskt samhälle där alla är fria att ta till sig och sprida information.

Bredvid scenen Plats för barn! hängde följande två plakat. Ganska slående tycker jag…

MAD_An_Lasrorelsen_251x372_PP.indd

Läs, läs, läs för era barn och uppmuntra era skolbarn att läsa själva (men sluta inte läsa för dem!). Alla ni pappor och andra män: visa att ni läser och prata med era söner och andra pojkar om böcker.

Catarina Kruusval på Bok- och biblioteksmässan

När Catarina Kruusval gästade Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för knappt två veckor sedan berättade hon om drivkraften bakom hennes illustrationer och böcker.

Catarina poängterade flera gånger under seminariet att hon älskar att göra bilder och böcker. Bilderboken är helig för henne. Hon berättade att bilderboken är mer än en saga, det är en gemenskap. Denna gemenskap upplevde hon tillsammans med sin pappa som liten. Hon vill att föräldrar och barn ska ha möjligheten att mötas. Föräldrarna ska inte behöva tycka att det är tråkigt att läsa barnböcker. Det ska kunna bli en återkommande stund. Hennes ambition är att skriva och illustrera för både vuxna och barn. Det får gärna tilltala mannen (henne egen man läser inte böcker för barnen).

Hon vill göra en bok så som den ”ska se ut” till skillnad från vissa av böckerna från hennes egen barndom. Dessa bilder var nämligen inte så tilltalande. Hennes ambition är att skapa ett annat bildspråk. Snart släpps hennes bok om Rödluvan och där har hon till exempel fått möjligheten att skapa en ny varg.

Catarina berättade även mer om processen kring att skapa en bok. Hon är tecknare i grunden och det tar cirka en vecka att skissa en bok. Själva målandet tar två månader. Catarina älskar linjen, färgen är mer av något som är nödvändigt. Hon använder en stiftpennan som hon doppar i tusch när hon drar sina linjer. Sedan omringar hon motivet med linjer och det är kärlek för henne. Hon försöker hitta harmonin i färgskalan och gör den naturvänlig. Det är viktigt för Catarina att bilderna inte är skissartade. Allt på bilden ska vara detaljerat och exakt. Är det en knut på skosnörena så ska det synas. Om karaktärerna tar i hand så ska det synas med riktiga detaljer.

På frågan om hur hon får nya idéer berättade hon att hon går mycket i skogen med sin hund. Sedan blir hon ofta god vän med karaktärer i böcker och vill fortsätta umgås med dem. Då kan djur eller personer följa med in i nästa bok också.

Skogen är central för Catarina, även gubbar är ett genomgående tema. Hon tycker att det är lättare att jobba med gubbar och humor, hon har svårt för tanter. Rödluvans mormor var svår att fånga, det dröjde tills hon såg mormoden i sin dementa mamma. Där och då såg hon att hennes strama karriärinriktade moder hade förvandlats till en virrig snällgumma. Och se där var Rödluvans mormor!

Catarina är aktuell med flera nya sagoböcker som Guldlock och Bockarna Bruse samt pekvisböcker. Hon avslutar med att säga att hon tycker att illustratörs- och författaryrket är lite ensamt. Hon gillar ju att prata. (och det märks)

Barnboksprat har tidigare recenserat några av Catarina Kruusvals pekvisböcker samt Ellens boll.

Jujja Wieslander på Bok- och biblioteksmässan

På Bokmässan i Göteborg besökte jag ett seminarium med Jujja Wieslander, den ena av författarna till böckerna om Mamma Mu och Kråkan. Hon berättade om vad som inspirerar henne (och numera avlidna maken Thomas Wieslander) i arbetet med Mamma Mu-böckerna och -sångerna.

Jujja Wieslander är aktuell med en samlingsvolym av Mamma Mu och Kråkan. Den innehåller tre bilderböcker, nio berättelser ur kapitelböcker, sånger, noter till sånger och dikter. Anledningen till att de jobbat med så många olika former är enligt Jujja för att barn uttrycker sig så. Sångerna och berättelserna hör tätt ihop och det märks framför allt på de gamla radioprogrammen om Mamma Mu som Thomas och Jujja spelat in.

Jujja berättade mer om hur viktig kroppen är för barn; de har mycket kroppsglädje. Barn sitter inte still utan de upptäcker världen genom sin kropp. Genom Mamma Mu-böckerna vill Jujja förmedla barns nyfikenhet till de vuxna. Livet är ett evigt upptäckande från det att barnet är nyfött till att det är 6-7 år. Jujja menar att barn är som kattungar som ska undersöka allt. Föräldrarna blir givetvis galna, men barnen måste få hålla på. Runt 6-7-årsåldern slutar vi att undersöka, men tänk om vi skulle fortsätta, då hade vi blivit nobelpristagare hela bunten menar hon.

Barn blir ofta påskyndade av sina föräldrar, men precis som att hunden måste få stanna och nosa så måste barnen få undersöka. Mamma Mu tar gestalten av det prövande, undersökande barnet medan Kråkan är den rigida föräldern. Mamma Mu gör som barn gör. Det är hela utgångspunkten för böckerna. Till en film blev Jujja tillfrågad om de inte kunde låta Mamma Mu få flyga, ”men det går inte, Mamma Mu kan inte flyga, hon är inte en fantasi”, poängterar Jujja.

Berättelserna har kommit till genom sång- och rörelselekar, Jujja och Thomas snappade upp vad barnen säger och sjunger. De lyssnade ständigt på barnen för att få nya uppslag till berättelser och sånger. Jujja berättade om ett tillfälle då de befann sig på en stökig flygplats och plötsligt fick höra en flicka sjunga ”Hästar har hus, hästar har hus, det heter stall.” En sådan enkel trudelutt kunde bli inspiration till en hel bok (även om inte just denna sång blev det).

Barn gestaltar det dem är med om och det gör de genom leken. Vi kan lyssna på vad som utspelar sig i leken och få reda på ett och annat om barnens vardag och världsbild. Jujja tycker att vi ska gödsla med material till leken, lyssna och inte störa. Vi måste inte vara med. Barnet får gärna stänga dörren så att det inte blir avbrutet.

Leken skapar språk. Läsa är en färdighet men det egna språket får barnet genom leken. Då blir barnet också mottaglig för andras berättelser i böcker. Jujja menar att hennes böcker är rum för lek.

Jujja Wieslander är född 12 juni 1944 i Stockholm. Hon har tillsammans med maken Tomas Wieslander (1940-1996) skapat ett stort antal bilderböcker, visor, radioprogram med mera och är senast aktuell med Stora boken om Mamma Mu.

De hemlösas stad

Det har regnat jäkligt mycket senaste tiden, som man ju alltid tycker att det gör. Barnen på förskolan där jag arbetar jublar när maskarna flyter upp ur sina gångar. Men vad händer när det inte bara är maskarnas bon som fylls med vatten?

Under Bokmässan 2011 lyssnade jag på samtalet ”Politiskt (in)korrekt för barn och unga” och upptäckte Annika Luthers bok De hemlösas stad. Den stad vi möter är Annika Luthers hemstad Helsingfors och födelsestad för bokens huvudkaraktär Lilja.

När Lilja var en liten bebis inträffade en fruktansvärd katastrof. Efter åratal av global uppvärmning vällde havet in över Helsingfors och beslagtog stora delar av staden. Folket evakuerades till Jyväskylä, som 15 år senare blivit ett tryggt tillhåll för alla de fördrivna finländarna. Men tryggheten har sina nackdelar. Lilja lever i ett strikt övervakat samhälle utan spontanitet. Hon känner sig som inlåst i ett fängelse och börjar söka efter sina rötter i den numera förbjudna staden Helsingfors. Hon vet att pappans syster Sassa blev kvar i den delvis översvämmade staden och då Liljas föräldrar vägrar ge henne svar bestämmer hon sig för att själv söka sanningen. Hon måste bege sig bort från det trygga Jyväskylä till staden där hon har sitt ursprung.

När Lilja kommer till sin födelsestad märker hon att den numera heter Halsingih. Det är en fri, farlig och väldigt blöt stad som är full av människor från olika kulturer. För det är förstås inte bara Finland som drabbats av översvämningar. I själva verket har flera miljoner människor blivit hemlösa och sökt sig till mer landfasta platser.

Till höger om båten tog havet slut. Massiva byggnader reste sig rakt ur vattnet och kastade sina mörka skuggor ända ut över båten. Husen var kusliga, stora och höga, en del hade någon gång varit målade i ljusa färger, andra var av tegel och många hade väldiga skorstenar. Fasaderna var fläckiga av mossor och lavar. Vågskvalpet ekade mellan väggarna och unkna lukter steg ur vattnet under båten.

…

Och så plötsligt förändrades allt. Kanalen vidgade sig och i ett slag vimlade det av människor.

I jakten på Sassa, i denna på många sätt obegränsade stad, lever Lilja tillsammans med en stor indisk familj med bland andra jämnåriga tjejen Manju, hennes intressanta bröder och en gammal farmor som rymmer för att valla getter som inte längre finns.

Det här även en berättelse om det som gått förlorat. Om ett vackert gammalt Helsingfors som är täckt av vatten. Om Manjus farmor som en gång levt i ett numera översvämmat Kerala och alla andra liv som kastats om radikalt. Under bokmässan dök en diskussion kring kategorin dystopi upp. Annika Luther ser inte sin bok som enbart tragisk, utan berättade att det är en bok full av hopp och tänker man efter så visar den ju hur livet går vidare istället för att sluta vid en katastrof. Samtidigt berättade också Annika Luther, som är utbildad biolog, om att vi inte ska glömma bort hur vi beter oss idag. För än så länge är det möjligt att förhindra den här typen av katastrof.

Det här är även en bok som väcker frågor kring hur vi ordnar våra liv. Lilja flyr från en stad där allt är kontrollerat, övervakat och svensson-aktigt perfekt. Annika Luther benämner detta som en resa bort från det ordnade livet till frihet och inte bara en jakt efter Sassa utan även efter sig själv.

Kopplingen mellan en farlig okontrollerbar natur och ett övervakat samhälle är ett intressant tema. För de hör ihop. Yttre faror skapar rädsla, men samtidigt som yttre omständigheter är svåra att kontrollera är folket lättare att styra. Vi kan skapa lagar som får oss att känna oss trygga och försöka bygga upp murar mot allt skrämmande, men när vi väl försakat våra chanser mot moder jord står vi ändå där med byxorna neddragna och inte ens heltäckande FRA-lagar kan skydda oss.

De hemlösas stad
Författare: Annika Luther
Förlag: Söderströms (2011)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789515228468
Köp: t ex på Adlibris eller Bokus
Provläs