barns rättigheter – Sida 3

Sockerbullen på Kruskakullen

Nu är det snart nytt år och vi kommer att skriva om en massa nya böcker. Men nu skulle jag vilja lyfta en bok som har ett par år på nacken: Sockerbullen på Kruskakullen. Det är en kapitelbok som Carin Wirsén har författat och Stina Wirsén illustrerat och den handlar om ett bageri och en familj som växer lite oväntat.

Från början var det bara en ensam kvinna på bageriet, men efter en solsemester börjar hennes mage växa och efter en tid kommer två små bebisar ut. Barnen, som får namnen Näpen och Häpen växer upp och lär sig allt som man behöver veta på ett bageri. Men trots att de arbetar flitigt och har många kunder, får de inte in så mycket pengar. Det verkar som att det är en tjuv i farten!

Men med lite list klarar Näpen och Häpen av situationen. På grund av sin värme och medmänsklighet kommer det sig dessutom att en fattig kvinna får flytta in hos dem tillsammans med alla sina styvbarn. Och nu blir det fart och fläkt och glädje på bageriet. Det stora gänget bestämmer sig för att inreda vinden i huset till ett pensionat och snart börjar det strömma in ännu fler spännande människor.

Sockerbullen på Kruskakullen — Pensionat på gång

Det här är en jättemysig kapitelbok att läsa för lite yngre barn. Man blir riktigt sugen på att också packa en väska och flytta in i det här huset med bageri, pensionat och en massa liv och kärlek. Det är ett sådant hus där alla kan bli vän med alla och i varje vrå väntar en överraskning. Boken ger en lite nostalgisk känsla. Kanske utspelar sig handlingen för länge sen eller också har bara tiden stannat en aning i den lilla staden.

Inomhusmiljön är också väldigt viktig för berättelsen och den gestaltas främst genom texten, medan bilderna får stor betydelse för persongestaltningen. Det är lite spännande att tänka på hur berättelsen hade blivit om någon annan än Stina Wirsén hade gjort illustrationerna. Illustrationerna ger ett skojigt inslag som lämnar mycket till den egna fantasin. Näpen och Häpen porträtteras som ganska unga i bilderna och det är lite roligt eftersom kapitelböcker ofta handlar om lite äldre barn annars. En illustratör som hade tagit med miljö mer i bilderna hade kunnat ge boken en annan prägel och utmana fantasin på ett annat sätt. Men som det är nu använder istället varje läsare/lyssnare sina egna erfarenheter och bygger upp husets alla rum inne i sitt huvud och det ger ju också en underbar utmaning för fantasin.

Sockerbullen på Kruskakullen
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 110
ISBN: 9789163855986
Köp: jämför priser

Lite för hemskt?

För första gången har jag avbrutit sagoläsningen för mina barn för att en bok känts för läskig. Jag gjorde det fundamentala misstaget att inte titta igenom boken ensam först, innan jag läste den för mina barn. Fast den här bilderboken var illustrerad med söt framsida av Ilon Wikland och baksidestexten berättade inte om några hemskheter. Men sen satt jag ändå där med skärrad blick och insåg att jag precis hade slagit ihop boken.

Tänk dig att du har en allra bästa vän. En som alltid står vid din sida och som beskyddar dig när du är rädd. Så är det för flickan som är huvudkaraktär i Den långa, långa resan. Hennes bästa vän är hennes hund. Men tänk dig också att det är krig och att det finns människor som begår onda handlingar runt omkring dig.

Flickan tvingas åka ut på landet, enbart med hunden vid sin sida, för att krigets verkningar är värre inne i stan där hon bor. Hon åker med tåget till sin farmor, men något har blivit fel, för ingen kommer och möter henne. Som tur är har hon sin vän vid sin sida och klarar av situationen genom att lifta till sin farmor, som inte visste att flickan skulle komma.

Men det visar sig att de inte är skonade från kriget ute på landet heller. Flickan ser stridsvagnar köra förbi och förstår att hon inte kan känna sig riktigt trygg någonstans. Men hennes vän ger tröst. ända tills något fruktansvärt händer. Hunden kommer inte hem när flickan ropar på honom. Hon går ut för att leta och finner blodiga spår. Död i snön ligger hennes allra käraste vän, ihjälskjuten av soldaterna. Där slog jag ihop boken.

Jag ångrar så att jag inte läste igenom boken ensam först. Det är verkligen en hemsk bok, men jag förkastar den inte för det. Den är skriven år 1995. Alltså ett år då flera barn tvingats flytta från forna Jugoslavien, efter att ha upplevt krig. Mina barn har inte några kompisar som själva upplevt krig, men däremot har flera barn på deras förskola föräldrar som flytt från krig och andra hemska förhållanden. Mitt äldsta barn ställer ibland frågor om vad ”krig” är för något. Jag kan förklara innebörden av ordet krig på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men jag kan inte förklara vad det verkligen innebär för de människor som varit med om det.

Det är inte förrän den andra halvan av Den långa, långa resan som vi får veta vad flickan heter, men när man, som vuxen, ser namnet tänds en del kopplingar i hjärnan. Flickan heter nämligen Ilon. Detta är en berättelse om en flicka som tvingas fly från ett Estland i krig.

I Den långa, långa resan får vi en bild av krig, av onda gärningar som skapats av människor. För att skapa förståelse för något så fruktansvärt, behöver en bok att innehålla hemska delar. Däremot hade jag velat att det stod något på bokens baksida om bokens hemska delar. För detta är inte en bok som man läser tillsammans för att få en mysig stund. Det kan aldrig vara mysigt att läsa om hur någons bästa vän blir mördad. Men jag måste också skriva att boken slutar hoppfullt. Livet för flickan går vidare. Hon kommer till ett land där det inte är krig (Sverige), skaffar sig människovänner och börjar finna mening i livet.

Jag läste färdigt boken ensam och frågade senare mina barn om de ville höra fortsättningen. De ville inte det, men vi har haft ett par samtal om vad krig innebär och jag tror säkert att jag kommer att gå till biblioteket för att låna den här boken igen, vid ett annat tillfälle.

Varje dag började med att hunden sprang ut och såg efter om världen fanns kvar.
Och pinkade lite på den.
Sen sprang den in och såg efter om flickan fanns kvar och slickade henne i ansiktet av förtjusning.
Men en morgon kom hunden inte tillbaka. Flickan hörde den skälla borta på isen och blev orolig. Den skällde och skällde ända tills det hördes skott. Flickan rusade ut…
…och när hon kom ner på stranden fick hon se vad som hade hänt. Soldaterna hade skjutit hunden.
Hur kunde de? Hur kunde man skjuta en liten hund?
För att den skällt på dem kanske, men den ville ju bara vakta henne från kriget!
Och flickan blev alldeles ensam och trodde att hon aldrig skulle bli glad igen. Hon grät och skrek och miste matlusten och kunde inte sova.

Den långa, långa resan
Text: Rose Lagerkrantz
Illustratör: Ilon Wikland
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 48
ISBN: 9176086844
Låna boken på bibliotek

Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr

Berättelsen om prinsessan Tuvstarr och älgtjuren Skutt, med bilder av John Bauer och text av Helge Kjellin gavs ut för första gången 1913 och nu i år släppte Bonnier Carlsen den här klassikern i miniformat.

Detta är en väldigt vacker berättelse som synliggör skönheten i svensk natur. Med hjälp av kontraster får vi en bild av såväl den mänskliga skönheten som den vilda och vackra naturen. Den späda och bleknosiga prinsessan Tuvstarr möter den väldiga och mörka skogen och dess representant älgtjuren Skutt. De är vackra båda två, hon med sina fina drag och han med sina grova. Det uppstår en dragningskraft mellan dem och prinsessan Tuvstarr bestämmer sig för att följa med älgtjuren Skutt ut i hans värld, sittandes på han rygg. Men naturen är inte bara vacker, utan även farlig och obarmhärtig och älgtjuren försöker skydda den oskuldsfulla prinsessan så gott det går. Dragningen mellan de två karaktärernas ytterligheter känns förstås igen i den klassiska genusuppdelningen. Men Tuvstarr känns också igen i en bild av barnet som oskyldig och ren, men nyfiken.

Tuvstarr och Skutt — Älgtjuren Skutt vakar över den nakna prinsessan Tuvstarr

Prinsessan är väldigt söt, men också väldigt vacker. Det kan nog vara härligt för barn att känna dragning till en vacker karaktär. Även om samhället har gått mot ett mer tillåtande klimat när det gäller sexualitet, verkar det finnas ett ganska tydligt tabu kring yngre barns sexualitet. Att en nästan hundraårig barnbok kan ha något att lära oss här känns lite märkligt. En gissning är att barns sexualitet är ett tema som kommer att lyftas inom barnboksvärlden. Att lära sig mer om sin kropp och sina känslor samt att få möjlighet att prata om det är ju något som böcker kan hjälpa till med.

RFSU har barns sexualitet som fokusområde 2009-2011. Det kan du läsa mer om här.

Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr

Text: Helge Kjellin
Illustrationer: John Bauer
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 30
ISBN: 9789163866067
Smakprov: Provläs på Bonnier Carlsens sida
Köp: jämför priser

Ensamkommande barn är också barn med rättigheter

Under bokmässan hölls flera intressanta föredrag och seminarier under afrikatemat. I det här inlägget, som du börjat läsa nu, kommer jag att referera föredraget De ensamkommande barnen, som hölls på Internationella Torget, och till viss del koppla ihop det med Beverley Naidoos bok På andra sidan sanningen.

Under det här föredraget möttes författaren Christina Wahldén, Christina Heilborn, som är barnrättsjurist på UNICEF och moderatorn Mark Levengood, som är ambassadör för UNICEF.

I Beverley Naidoos bok På andra sidan sanningen tvingas tolvåriga Sade och hennes lillebror att åka till ett helt nytt land ensamma. Även om det är en fiktiv berättelse finns det många barn i världen som delar hennes öde. Sade och hennes lillebror har en pappa att vänta på, men i verkligheten finns det barn som inte har någon att vänta på och några av dessa barn kommer till Sverige.

Christina Wahldén har skrivit en ungdomsroman om just en sådan flicka, som förlorat allt och som till slut kommit till Sverige. Även detta är en en fiktiv roman, men Christina Wahldén berättar att hon träffat flera flickor som haft ett likande traumatiskt liv som bokens huvudkaraktär och att det är dessa livsöden som hon vävt samman till berättelsen om Ombeni från Kongo. Under föredraget läste Christina Wahldén högt ur den här boken och det var en fruktansvärd bild som spelades upp inför oss. Jag kan inte minnas när jag rös så mycket senast.

Ett barn med bilder av brända byar, mördade familjemedlemmar och brutala våldtäkter i sitt minne borde få tillgång till bästa möjliga stöd, kan man tycka, men såväl Christina Wahldén som Christina Heilborn pekade på en verklighet som ser helt annorlunda ut, även då dessa barn kommer till ett demokratiskt land där barns rättigheter sägs skattas högt. Påståendet att Sverige är ett bra land att leva i för barn, stämmer i ganska hög grad, men vårt lilla land, som inte varit i krig på på 200år, är inte alltid så väl förberett för att ta emot barn med fruktansvärda traumatiska upplevelser i sin ryggsäck. Dessutom pekade Wahldén och Heilborn på en grupp barn i Sverige, som nästan helt saknar rättigheter: de barn som lever som så kallade illegala invandrare.

Christina Heilborn talade om tre huvudpunkter för att kunna tillgodose alla barns rättigheter i Sverige. För det första borde FN:s konvention om barnets rättigheter skrivas in som lag för att kunna fungera som en grundläggande bas för alla barn i Sverige. För det andra behöver även den enskilda lagstiftningen ändras för att barns rättigheter ska kunna tillgodoses. Till exempel räknas personer över 18år som vuxna och ett ensamkommande barn står därmed inte under något beskydd i lagens mening och förväntas klara sig själv från en dag till en annan. I Wahldéns bok går Ombeni på gymnasiet och bor ensam i en lägenhet i ett kallt land där inte någon förstår vad hon har varit med om. Den tredje punkten är inte lika konkret, men berör oss alla, och handlar om att uppmärksamma ensamkommande flyktingbarn. Detta är något som faller på oss alla och handlar om att vi ska våga ta kontakt och låta de här barnen bli synliga. Kanske kan I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig hjälpa oss att förstå lite mer om vilka erfarenheter ett barn som flytt från ett annat land kan tänkas bära på och kanske gör boken att det känns lite lättare att ta kontakt med den där personen som verkar så främmande.
Barnkonventionen i Sin Helhet

De böcker jag refererat till i detta inlägg är:

På andra sidan sanningen
Författare: Beverley Naidoo
Svensk text: Peter Törnqvist
Förlag: Natur och kultur
Antal sidor: 252
ISBN: 9789127105973
Köp: jämför priser eller låna på bibliotek

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig
Författare: Christina Wahldén
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 146
ISBN: 9789129673708
Köp: jämför priser

Tshepo Mde är tillräckligt lång

Tänk så förargligt att inte nå den där karamellen som ligger högst upp på skåpet! Tshepo klättrar upp på en stol, men når ändå inte. Om han ändå vore riktigt lång, lika hög som ett träd. Tshepo skulle så gärna vilja vara ett träd. Men hur blir man det då? Jo, det krävs gödsel och vatten, så Tshepo ställer sig i dynga och han vattnar sig med en vattenslang. Inte räcker det med att göra så för att bli ett träd, kanske du tänker. Men det är precis vad det gör. Berättelsen om Tshepo Mde är full av fantasi och då kan ett barn lätt bli förvandlad till ett stort träd. Men Tshepo märker däremot ganska snart att det inte är så roligt att vara träd och hur ska han göra då? Mitt i all förtvivlan flyger den lilla gula fågeln, som varit med i bakgrunden, upp till Tshepo och ber honom att lyssna noga.

Tshepos öde är väldigt gripande. Trots att det här är en bok med väldigt lite text är den väldigt spännande, på en lagom nivå för ett litet barn. Jag är väldigt förtjust i designen på den här boken. Färgerna är väldigt behagliga och bilderna känns väldigt vänliga. De är målade med grova drag och karaktärerna har inte så mycket detaljer. När jag läser den upplever jag att balansen mellan texten och bilderna är väldigt bra. Detaljer i texten fyller i där bilderna inte är så detaljrika och vice versa. Det här är en bok som alla små barn kan känna igen sig i, även om miljön är tydligt afrikansk. Vi ser det sydafrikanska i bilderna, men känslorna som ges av att vara för liten och aldrig få som man vill, trots att man försöker, är känslor som är universella och gäller för många små barn. Boken har en sensmoral, som visar hur viktigt det är att tänka efter vad man gör, men detta tema är inte tydligt utskrivet och berättelsen om Tshepo är inte på något sätt överdidaktisk.

Jag känner mig väldigt glad över den här boken. Det finns inte många böcker med afrikanska huvudkaraktärer för yngre barn och på förskolan där jag arbetar går flera barn vars föräldrar är födda i Afrika. Det känns roligt att få erbjuda dem och deras kompisar den här boken. Som bok att läsa i en förskolegrupp ha den dessutom en briljant inledning:

Shhhh…
Var tysta nu…
Lyssna noga…

Tshepo Mde är tillräckligt lång
Författare: Mhlobo Jadezweni
Illustratör: Hannah Morris
Svensk text: Anna Gustavsson Chen
Förlag: Trasten
Antal sidor: 26
ISBN: 9789186307431
Köp: jämför priser
Smakprov