De hemlösas stad

Det har regnat jäkligt mycket senaste tiden, som man ju alltid tycker att det gör. Barnen på förskolan där jag arbetar jublar när maskarna flyter upp ur sina gångar. Men vad händer när det inte bara är maskarnas bon som fylls med vatten?

Under Bokmässan 2011 lyssnade jag på samtalet ”Politiskt (in)korrekt för barn och unga” och upptäckte Annika Luthers bok De hemlösas stad. Den stad vi möter är Annika Luthers hemstad Helsingfors och födelsestad för bokens huvudkaraktär Lilja.

När Lilja var en liten bebis inträffade en fruktansvärd katastrof. Efter åratal av global uppvärmning vällde havet in över Helsingfors och beslagtog stora delar av staden. Folket evakuerades till Jyväskylä, som 15 år senare blivit ett tryggt tillhåll för alla de fördrivna finländarna. Men tryggheten har sina nackdelar. Lilja lever i ett strikt övervakat samhälle utan spontanitet. Hon känner sig som inlåst i ett fängelse och börjar söka efter sina rötter i den numera förbjudna staden Helsingfors. Hon vet att pappans syster Sassa blev kvar i den delvis översvämmade staden och då Liljas föräldrar vägrar ge henne svar bestämmer hon sig för att själv söka sanningen. Hon måste bege sig bort från det trygga Jyväskylä till staden där hon har sitt ursprung.

När Lilja kommer till sin födelsestad märker hon att den numera heter Halsingih. Det är en fri, farlig och väldigt blöt stad som är full av människor från olika kulturer. För det är förstås inte bara Finland som drabbats av översvämningar. I själva verket har flera miljoner människor blivit hemlösa och sökt sig till mer landfasta platser.

Till höger om båten tog havet slut. Massiva byggnader reste sig rakt ur vattnet och kastade sina mörka skuggor ända ut över båten. Husen var kusliga, stora och höga, en del hade någon gång varit målade i ljusa färger, andra var av tegel och många hade väldiga skorstenar. Fasaderna var fläckiga av mossor och lavar. Vågskvalpet ekade mellan väggarna och unkna lukter steg ur vattnet under båten.

…

Och så plötsligt förändrades allt. Kanalen vidgade sig och i ett slag vimlade det av människor.

I jakten på Sassa, i denna på många sätt obegränsade stad, lever Lilja tillsammans med en stor indisk familj med bland andra jämnåriga tjejen Manju, hennes intressanta bröder och en gammal farmor som rymmer för att valla getter som inte längre finns.

Det här även en berättelse om det som gått förlorat. Om ett vackert gammalt Helsingfors som är täckt av vatten. Om Manjus farmor som en gång levt i ett numera översvämmat Kerala och alla andra liv som kastats om radikalt. Under bokmässan dök en diskussion kring kategorin dystopi upp. Annika Luther ser inte sin bok som enbart tragisk, utan berättade att det är en bok full av hopp och tänker man efter så visar den ju hur livet går vidare istället för att sluta vid en katastrof. Samtidigt berättade också Annika Luther, som är utbildad biolog, om att vi inte ska glömma bort hur vi beter oss idag. För än så länge är det möjligt att förhindra den här typen av katastrof.

Det här är även en bok som väcker frågor kring hur vi ordnar våra liv. Lilja flyr från en stad där allt är kontrollerat, övervakat och svensson-aktigt perfekt. Annika Luther benämner detta som en resa bort från det ordnade livet till frihet och inte bara en jakt efter Sassa utan även efter sig själv.

Kopplingen mellan en farlig okontrollerbar natur och ett övervakat samhälle är ett intressant tema. För de hör ihop. Yttre faror skapar rädsla, men samtidigt som yttre omständigheter är svåra att kontrollera är folket lättare att styra. Vi kan skapa lagar som får oss att känna oss trygga och försöka bygga upp murar mot allt skrämmande, men när vi väl försakat våra chanser mot moder jord står vi ändå där med byxorna neddragna och inte ens heltäckande FRA-lagar kan skydda oss.


De hemlösas stad
Författare: Annika Luther
Förlag: Söderströms (2011)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789515228468
Köp: t ex på Adlibris eller Bokus
Provläs

Välkommen hem och att låna e-böcker

Sara kommer hem till Luleå efter ett utbytesår i London. Allt är samma, fast ändå inte. Värst är det med Mattias. De har känt varandra sedan de var små och lagom tills utbytesåret började närma sig blev de ett par. När Sara åkte dumpade hon Mattias och nu verkar han inte särskilt pigg på att de ska vara vänner igen. Men hur är man inte kompis med Mattias? Och om man inte är kompis med Mattias, då kan man ju inte vara kompis med hans tvillingsyster Bella heller. Eller Hanna, som är också är med i det gänget. Vad gör man då? Man kanske gör något helt knasigt, som att börja på jujutsu fast det inte alls är ens grej. Och där kanske den där irriterande killen som man råkar vara granne med också går. Och så kanske han visar sig vara lite mindre irriterande än man först trodde. Och så kanske man plötsligt obsessar väldigt mycket om två helt olika killar…

Åh. Johanna Lindbäck sliter fram den där vilsna lilla tonåringen jag en gång var från någonstans djupt i mitt innersta. Jag har varit utbytesstudent och även om det som händer Sara inte liknar det som hände mig finns det ändå mycket jag kan relatera till. Det är knepigt att komma tillbaka och det är väldigt mysigt att läsa någon annans upplevelse av det jag själv varit med om. Och man behöver säkerligen inte ha varit utbytesstudent för att hitta igenkänning i den här berättelsen, det finns så mycket annat som fångas träffsäkert av den engagerande berättarrösten.

Välkommen hem är en riktigt bra ungdomsbok och Johanna Lindbäck bevisar än en gång att hon tillhör Sveriges mest läsvärda ungdomsförfattare.

Jag läste boken som e-bok med bonusmaterial. Johanna Lindbäck har promenerat runt i Luleå och bestämt sig för vilka hus hennes karaktärer bor i och var de rör sig. Till extramaterialet hör bilder på viktiga platser. Det är lite roligt, men fast jag tittade på bilderna i början av läsningen skapade jag mig ändå helt egna bilder av hur miljöerna såg ut.

Jag tycker det är toppen att förlagen satsar mer och mer på e-böcker även för yngre läsare. Att ge ut en ungdomsbok, som bara består av text, i e-format är förstås inte konstigare än att ge ut en vuxenroman på det sättet, men e-boksvarianter av bilderböcker blir ofta appar i stället. Jag har bara testat en mer traditionell e-bilderbok med min dotter, men det funkade bra att läsa den i all sin enkelhet också. Men jag måste nog ändå säga att det är viktigare för mig att ungdoms- och vuxenböcker finns som e-böcker, det vill säga böcker som jag brukar bära med mig för att läsa när tillfälle ges och som jag oftast bara läser en gång och därför inte behöver ta upp dyrbar plats i bokhyllan. Däremot ser jag inte extramaterialet som någon selling point för e-boksversionen.

Det som är synd med e-böcker är förstås att de är så dyra. Jag förstår rent intellektuellt att det inte är den fysiska bok-artefakten som egentligen kostar pengar, men ändå känns det som att man får något av mer värde när man köper en pappersbok. Jag behåller inte mina e-böcker, de varken står i en bokhylla och får ihågkommande blickar eller skänks till en vän eller skickas ut på bookcrossing-äventyr. De är bara ettor och nollor och *poff* så är de borta när jag tryckt delete.

Därför lånar jag gärna e-böcker på bibliotek. Det funkar ju kanonsmidigt! Jag drog mig för det ett tag eftersom jag inte visste om jag skulle kunna få över låneböckerna i min Android-telefon (jag ser exakt noll värde i att kunna läsa på datorskärmen), men det visade sig vara riktigt enkelt (åtminstone om man har Windows). Du måste ha lånekort på ett bibliotek och detta bibliotek måste ha den bok du vill låna. Här kan du se vilka bibliotek som har Välkommen hem. Då är det bara att logga in med ditt bibliotekskortsnummer och pinkod, ladda ner boken till Adobe Digital Editions (som man alltså måste installera) och föra över till telefonen. Jag följde dessa instruktioner. Ja, okej, lite meckigt är det allt, men när man väl fått ordning på det, då är det busenkelt att låna e-böcker alldeles gratis!


Välkommen hem
Författare: Johanna Lindbäck
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
ISBN: 978-91-29-67930-4 (e-bok), 978-91-29-67654-9 (pappersbok)

Augustnomineringarna!

Nomineringarna till 2011 års Augustpris är klara:

Till Årets svenska barn- och ungdomsbok har nominerats:

Pojkarna är recenserad på Barnboksprat
Vita streck och Öjvind av Sara Lundberg, Alfabeta

Öjvinds ömsinta kaos blåser in i Vitas kontrollerade värld. Förändringen gestaltas i expressionistiskt måleri och serieestetik där texten blir en del av bilderna. Berättelsen om vänskap och saknad tråcklas som en vit tråd genom de dynamiska uppslagen i en bok som fortsätter bortom pärmarna.

Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen

Faktion möter fabel i en humoristisk drift med tävlingssamhället. Klockrena nonsensdiskussioner om normalitet ackompanjeras av oemotståndliga illustrationer där minsta bär har karaktär.

Cirkeln är recenserad på Barnboksprat
Pojkarna av Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen

Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren, Kabusa böcker

När pappan dör skickas Torvi tillbaka till hembyn på Island. Mötet med förträngda minnen väcker frågor om tillhörighet. Språket är lika kargt och vackert som vulkanöns klippor. Där under pyr en sällsam värme.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, Rabén & Sjögren

Petras prick är recenserad på Barnboksprat
Över det nedmonterade brukssamhällets helvetesgap för tonårshäxorna en motvillig kamp mot ondskan. Med hatkärlek till bysamhället, lojalitet med huvudpersonerna och stor lust för genren skapar författarna en egen mytologi ur ett myller av referenser.

Petras prick av Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen

”Vill man få en envis prick att stanna måste den bestämma lite själv”. Den insikten hjälper Petra att försonas med sin plötsliga identitetskris när en av pälsens tusen prickar ger sig av. Med mjukt och exakt bildspråk iscensätts ett lågmält kammarspel om frihet och tvång.

Inte helt lätt att välja en favorit!

Två skilda gestaltningar av starka känslor

Känslan rädd är lite svävande och svårgreppad, liksom förklarande och exemplifierande. Känslan arg utrycks med kraft och dynamik, känns i kropp och själ, och kan knappast misstolkas. Två böcker kompletterar varandra till både ämnen och uttryck.

Hej Rädd skildrar möten med olika typer av uttrycket rädd, rädds olika ansikten. Känslan att vara rädd karaktäriseras i olika situationer genom olika figurers upplevelser. Att rädslor kan se så olika ut och ta sig så olika uttryck tänker kanske varken barn eller vuxna på. Situationerna ger en förståelse för innebörden av begreppet och visar att alla är rädda ibland; man får vara rädd, det är naturligt och inte farligt.

Det är ingen berättelse där man kan identifiera sig med en person, det handlar mer om att identifiera sig med känslan. I ett vidare perspektiv ökas även förståelsen för andra människor.

Text och bilder är inte helt lätta att ta till sig, ändå tycker jag om bägge – kanske just därför att jag som vuxen inte omedelbart greppar dem. För mig uttrycker många av rädds ansikten andra känslor, som exempelvis ängslan, förskräckelse, oro, missnöje och ilska – men bakom dessa döljer sig ju ofta rädslor. Kanske ligger uttryckssätten närmare tillhands för ett barn.

Färgsättningen är underbar, ibland går bildkänsla och text rätt in: det varmrödorangea uppslaget med höghusen och det lilla vita rädsloskakande tältet med två ögon inne i mörkret: ”Nån kan vara rädd för varma söndagar. När det blir tyst och öde mellan husen…”.

Andra gånger trasslar meningarna till sig och jag sätter frågetecken: ”Nån kanske är rädd för att säga att han är rädd, till pappa, att han ska bli rädd, om jag är rädd…”


Redan vid ett tidigare möte med författaren på ämnet rädsla (Månen blev rädd), reagerade jag på en annorlunda textberättelse som var fascinerande och lite svårtillgänglig – jag skulle vilja testa bägge böckerna på skilda åldrar.

 

Kompisen blir arg (tidigare recenserad här på Barnboksprat av Sara H) är betydligt omedelbarare i sitt budskap. Det är lätt att känna igen sig i nallekaraktären Kompisen, händelseförloppet ter sig välbekant liksom miner och kroppsspråk hos de inblandade.


När Kompisen får följa med Olivia till dagis är han glad, trots att han känner Dockans avund. För att kompensera Dockan tar han med lite glass. Men när de kommer hem är allt fel, Dockan är kompis med Räven, ingen vill leka med Kompisen, de retar honom. Rävens illmariga ögon, Dockans fniss, ingen vill se åt honom.

Ett mörkerfrö gror, den röda ilskan kryper, Kompisen knuffar sin rival och får igen – det gör ont. ”Kompisen blir alldeles varm. Som ett ångande strykjärn och en kokande kastrull. Han vill slå. Han vill spotta. Han vill skrika. – DUMMA ER!”

Den gestaltade ilskan hos den goa Kompisen är så kraftfull att ingen kan vara oberörd när argelden brinner i honom. Som tur är vet Krigargubben hur det känns att vara arg, vilja slåss och ha sönder, och när ingen vill vara med en. Han hjälper Kompisen att hantera känslorna. Kvar efter argheten blir skammen, men Olivia och Krigargubben har erfarenheter och allt slutar gott.

Säkert har de flesta barn upplevt det svåra valet när ett av gosedjuren ska få följa med, och tänkt att de som blir kvar hemma är ledsna. Gosedjur har givetvis lika stort register av känslor som sina vårdare; de kan vara avundsjuka, syndomiga, kramlängtande, ledsna och arga, som vem som helst. Och det är lätt att förstå att den som har ansvar för så många gosedjur som Olivia har, måste kunna förlåta, ha förståelse, kärlek och påhittighet för att hålla frid i skaran. Det handlar om att förstå både sig själv och andra.

 

Titel: Hej rädd
Text: Joar Tiberg
Bild: Yokoland
Förlag: Rabén & Sjögren  (2011)
Antal sidor: 30
ISBN: 9789129677201
Jämför priser och provläs:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Titel: Kompisen blir arg
Text: Moni Nilsson
Bild: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2011)
Antal sidor: 25
ISBN: 9789129679540
Jämför priser:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Hjälp, det är ett främmande språk i min bok!

Annelie Drewsen, vars Inte klia, Adam! tidigare recenserats på Barnboksprat, gästbloggar om tvåspråkiga böcker.

Tvåspråkiga böcker

När jag var liten pratade alla omkring mig svenska. Alltså var mina böcker på svenska. Utom två. Den ena var en engelsk ABC-bok med ett djur för varje bokstav. Jag kommer aldrig att glömma djuret med den långa snabeln på bokstaven A – en anteater. Den andra var en bok på japanska som min pappa hade fått under en resa med jobbet. I boken fanns roliga bilder och lustiga tecken. Festligast av allt var att boken var bak och fram. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrade i den – fram och tillbaka – läste bilderna och undrade hur det skulle vara att kunna japanska.

Nyligen kom jag att tänka på det, när jag pratade med en pappa om mina egna böcker, som är tvåspråkiga. ”Det är ju en jättebra idé. Om mina barn var tvåspråkiga skulle jag absolut köpa din bok!” sa han.

Han satte fingret på något: så fort det finns ett okänt element i något, uppfattas ofta helheten som avvikande. Till och med på biblioteken är det så. Fastän mina böcker är lika mycket svenska som spanska, arabiska eller bosniska står de nästan alltid på hyllorna med utländska språk. Och det är ju bra, böckerna behövs där. Men varför inte placera ett exemplar även på den svenska hyllan?

Till viss det tror jag att det handlar om ovana. Hur gör man egentligen med en bok som har text på två språk? Ska man läsa den på något speciellt sätt? Är det en lärobok? Eller kanske ett litet lexikon för småbarn?

Nej, det är som vilken annan bok som helst. Man kan läsa hur man vill. Ett sätt passar de familjer där föräldrarna talar olika språk. Så ser min egen familj ut. Jag läser den svenska texten och min man den spanska. (Det händer dock att jag läser på spanska. En av mina favoritböcker att läsa högt är Färgtjuven/El ladrón de colores av Joaquín Masoliver och i den läser jag alltid den spanska texten.) På förskolor kan den svensktalande personalen läsa texten på svenska, medan föräldrar eller modersmålslärare läser på det andra språket. Ytterligare ett sätt är att läsa texten på det språk man förstår och helt enkelt strunta i det andra. Så gör vi med böcker från USA, där spansk-engelska böcker är väldigt vanliga. Den dag barnen intresserar sig för den engelska texten finns den där att upptäcka.

Så tänker jag att man kan göra med vilket språk som helst. En vacker dag förstår den lilla läsaren att de där krumelurerna på sidorna hör ihop med ljuden som kommer ur den vuxnes mun. Då kanske hon pekar på det främmande språket och undrar vad det står.

Då kan man titta på orden, smaka, fundera. Vilka bokstäver är vanligast i det andra språket? Hur långa är orden jämfört med svenskan? Vad kan det där lilla ordet betyda? Det är fascinerande hur mycket man kan lista ut genom att vara lite klurig. Visste ni till exempel att vattkoppor heter busbus på somaliska? Inte jag heller, förrän jag läste min egen bok på svenska och somaliska. Nu ska jag bara lista ut vad resten av orden betyder.

Annelie Drewsen

Om gästbloggaren:
Annelie Drewsen är författare, skribent och lärare. I dagarna kommer hennes andra barnbok Inte så fort, Adam! ut på Vivlio förlag. När Annelie inte skriver tvåspråkiga barnböcker frilansar hon för olika tidskrifter och undervisar nyanlända ungdomar i svenska som andraspråk. Mer om Annelie finns på anneliedrewsen.se och mer om Adam-böckerna på adambok.se.