Relationer – Barnboksprat

Jag händer jämt

Jag händer jämt är Emma Rävås debutroman och hon levererar verkligen direkt. Hon skriver på ett väldigt målande sätt och det är lätt att läsa och vilja läsa vidare. I Jag händer jämt gestaltar Rävås en ung dysfunktionell relation där huvudkaraktären Andrea dras in i en relation av den några år äldre Hedvig som misshandlar henne psykiskt såväl som fysiskt och lämnar henne i en spillra efteråt.

Boken vänder sig till ungdomar över 15 år. Den följer den deprimerade Andrea som bor hemma hos sin pappa. Hon spenderar den mesta av sin tid med att sova och inte göra nåt. Hon umgås med sin kompis Simon, de brukar gå ut och dricka öl ihop och utöver det umgås Andrea med sin lillasyster Isabelle och Isabelles kompisar.

I ett stundvis långsamt men aldrig tråkigt tempo bygger Rävås upp en bild av bakgrunden till att Andrea inte mår bra. Hon har tidigare varit i en relation där hennes flickvän inte var snäll mot henne. Det har satt sina spår och Andrea får ångest och tvångstankar i vissa lägen som får henne att minnas hur det var innan. Då, tidigare när hon mådde så dåligt men var så kär. Sakta men säkert börjar Andrea få in lite mer ljus i hennes liv och med det ljuset blir det allt tydligare hur mörkt det tidigare varit och vad hon har gått miste om när hon befann sig i den dysfunktionella relationen.

Det här är en välskriven och intressant bok med mycket substans och djup bakom. Jag rekommenderar den till ungdomar såväl som vuxna.

Titel: Jag händer jämt
Författare: Emma Rävås
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129726756
Tack till förlaget för recensionsexemplar.

Abbe och hans vuxna åker till Grekland

Det råder omvända roller i boken ”Abbe och hans vuxna åker till Grekland”. Abbe och hans vän Paloma, som egentligen är barn, får agera vuxna till ”deras” vuxna som uppträder som barn. Abbes vuxna packar teckningar och leksaker i stället för kläder och solkräm inför resan till Grekland. De tjatar om tuggummi på planet och klättrar upp på bagagebandet på flygplatsen. Kort och gott gör det sådant som vi vuxna ofta upplever att våra barn gör.

Abbe och Paloma talar om sina vuxna på det sätt vi talar om våra barn och de löser problem som uppstår på samma sätt, med mutor, trugande eller ultimatum.

Den dialog som barnen för om de vuxnas könstillhörighet frestar mig att tänka att författaren vill beröra ämnet med okonventionella familjekonstellationer men jag slungas snabbt tillbaka till den ursprungliga uppfattningen om att boken bara belyser hur vi vuxna kommunicerar till våra barn och till andra vuxna om våra barn, inte sällan över deras huvuden dessutom. Exempel:

-Vad roligt att du både har en flickvuxen och en pojkvuxen, sa Paloma.

-Jo, det är roligt sa Abbe. Men ibland undrar jag om det inte är lättare med två av samma sort som du har.

-Jag vet inte, sa Paloma. Egentligen spelar det ju ingen roll.

-Nej, verkligen inte. Man får vara glad att man har vuxna överhuvudtaget.

-Ja, sa Paloma. Vill du titta på min Spiderman?

-Ja, gärna sa Abbe.

Det här är en bok som uppmanar till skratt, igenkännande och ibland skamset konstaterande och den är underhållande både för den vuxna och barnet.

Abbe och hans vuxna åker till Grekland
Författare: Björn Augustson
Illustration: Hanna Ekegren
Förlag: Idus (2015)
ISBN: 9789175772189
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Små fötter och små händer

Kroppsdelar som händer och fötter, särskilt barnets egna, är centrala i den tidiga tillvaron – för att inte tala om allt man kan använda dem till!

Bägge böckerna inleds och avslutas med barnet, den vuxne och en säng, dagens början och slut. Den trygga relationen, liksom storleksförhållandet mellan stor och liten, inramar berättelsen om vad barnets fot respektive hand ’mer på egen hand’ har haft för sig under dagen. Som vuxen är det så lätt att med utgångspunkt i bilden i hela sin kropp känna ett barns små händer eller fötter i sina egna händer – och fascineras! Och jag kan minnas hur det kändes när jag lade mina små händer i min pappas stora, eller satte min fot i hans hand. Närhet.

Medvetenheten om de egna händerna och fötterna och om vad de tar sig för, förmedlat på det självklara och enkla sättet som Emma AdBåge gör, är en så fin idé. Figurernas kroppsproportioner är lite märkliga men det är just genom dem som kroppspråk och ansiktsuttryck blir så framträdande: miner av undrande, lycka, iver, koncentration, list och bus i de stora barnansiktena, och smidigheten och precisionen i de smala armarna och benen.

Fötterna och händerna är så små så att de knappt syns och är ändå så framträdande i berättelsens text och teckning: ”Lilla foten! Har den gjort i dag?” – intensiteten i rörelseillustrationen till texten: ”Klampat stamp” och ”Smugit tyst” är magnifika i sin litenhet. I Lilla handen sitter barnet med benen vikta under sig och tittar undrande på sina framsträckta händer till texten: ”Lilla handen! Har den gjort i dag?” och så insikterna om handlingar och rörelser som handen har utfört under dagen – som ”Vevat gröten” och ”Vinkat mamma”. Uttrycken och valet av handlingar känns så träffande och berör, precis som att ha en barnhand i sin eller att som barn få sätta sin fot i sin pappas stora hand.

Titlar: Lilla handen och Lilla foten
Text och bild: Emma AdBåge (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 18
ISBN 978-91-29-68638-8 resp. 978-91-29-68639-5
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Två skilda gestaltningar av starka känslor

Känslan rädd är lite svävande och svårgreppad, liksom förklarande och exemplifierande. Känslan arg utrycks med kraft och dynamik, känns i kropp och själ, och kan knappast misstolkas. Två böcker kompletterar varandra till både ämnen och uttryck.

Hej Rädd skildrar möten med olika typer av uttrycket rädd, rädds olika ansikten. Känslan att vara rädd karaktäriseras i olika situationer genom olika figurers upplevelser. Att rädslor kan se så olika ut och ta sig så olika uttryck tänker kanske varken barn eller vuxna på. Situationerna ger en förståelse för innebörden av begreppet och visar att alla är rädda ibland; man får vara rädd, det är naturligt och inte farligt.

Det är ingen berättelse där man kan identifiera sig med en person, det handlar mer om att identifiera sig med känslan. I ett vidare perspektiv ökas även förståelsen för andra människor.

Text och bilder är inte helt lätta att ta till sig, ändå tycker jag om bägge – kanske just därför att jag som vuxen inte omedelbart greppar dem. För mig uttrycker många av rädds ansikten andra känslor, som exempelvis ängslan, förskräckelse, oro, missnöje och ilska – men bakom dessa döljer sig ju ofta rädslor. Kanske ligger uttryckssätten närmare tillhands för ett barn.

Färgsättningen är underbar, ibland går bildkänsla och text rätt in: det varmrödorangea uppslaget med höghusen och det lilla vita rädsloskakande tältet med två ögon inne i mörkret: ”Nån kan vara rädd för varma söndagar. När det blir tyst och öde mellan husen…”.

Andra gånger trasslar meningarna till sig och jag sätter frågetecken: ”Nån kanske är rädd för att säga att han är rädd, till pappa, att han ska bli rädd, om jag är rädd…”

Redan vid ett tidigare möte med författaren på ämnet rädsla (Månen blev rädd), reagerade jag på en annorlunda textberättelse som var fascinerande och lite svårtillgänglig – jag skulle vilja testa bägge böckerna på skilda åldrar.

Kompisen blir arg (tidigare recenserad här på Barnboksprat av Sara H) är betydligt omedelbarare i sitt budskap. Det är lätt att känna igen sig i nallekaraktären Kompisen, händelseförloppet ter sig välbekant liksom miner och kroppsspråk hos de inblandade.

När Kompisen får följa med Olivia till dagis är han glad, trots att han känner Dockans avund. För att kompensera Dockan tar han med lite glass. Men när de kommer hem är allt fel, Dockan är kompis med Räven, ingen vill leka med Kompisen, de retar honom. Rävens illmariga ögon, Dockans fniss, ingen vill se åt honom.

Ett mörkerfrö gror, den röda ilskan kryper, Kompisen knuffar sin rival och får igen – det gör ont. ”Kompisen blir alldeles varm. Som ett ångande strykjärn och en kokande kastrull. Han vill slå. Han vill spotta. Han vill skrika. – DUMMA ER!”

Den gestaltade ilskan hos den goa Kompisen är så kraftfull att ingen kan vara oberörd när argelden brinner i honom. Som tur är vet Krigargubben hur det känns att vara arg, vilja slåss och ha sönder, och när ingen vill vara med en. Han hjälper Kompisen att hantera känslorna. Kvar efter argheten blir skammen, men Olivia och Krigargubben har erfarenheter och allt slutar gott.

Säkert har de flesta barn upplevt det svåra valet när ett av gosedjuren ska få följa med, och tänkt att de som blir kvar hemma är ledsna. Gosedjur har givetvis lika stort register av känslor som sina vårdare; de kan vara avundsjuka, syndomiga, kramlängtande, ledsna och arga, som vem som helst. Och det är lätt att förstå att den som har ansvar för så många gosedjur som Olivia har, måste kunna förlåta, ha förståelse, kärlek och påhittighet för att hålla frid i skaran. Det handlar om att förstå både sig själv och andra.

Titel: Hej rädd
Text: Joar Tiberg
Bild: Yokoland
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 30
ISBN: 9789129677201
Jämför priser och provläs:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Titel: Kompisen blir arg
Text: Moni Nilsson
Bild: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 25
ISBN: 9789129679540
Jämför priser:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Kompisen blir arg

Tredje boken om Kompisen handlar om starka känslor. Kompisen har lyckan att som enda gosedjur få följa med Olivia till förskolan. Men när han kommer hem igen är det sig inte likt. Hans kompis Dockan har börjat hänga med Räven istället och Kompisen får inte vara med. Räven och Dockan viskar och skrattar åt Kompisen. Kompisen blir rasande arg och vet inte hur han ska hantera sina starka känslor. Det är tur att gamla Krigargubben kan komma till hans undsättning.

Moni Nilsson skildrar starka känslor på ett inlevelsefullt och lättförståeligt sätt. Hennes texter är nästintill poetiska och passar mycket bra för högläsning. Boken skildrar problematiken kring att leka tre, bli utanför och svårigheten i att hantera stora känslor.

Känslorna skildras på ett färgstarkt sätt av illustratören Per Gustavsson (känd för böckerna om prinsessan). Ångesten och ilskan går verkligen att ta på i boken.

Jag tror att boken är ett bra utgångspunkt för diskussion med 3-5-åringar om hur det känns att när man inte får vara med kompisarna och leka och hur man ska göra när man blir arg. Liknande konflikter uppstår ju ofta i kompisgrupper och på förskolan och det kan nog vara skönt för barnen att se hur gosedjuren i Olivias rum löser det.

Kompisen blir arg
Författare: Moni Nilsson
Illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129679540
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus