Recensioner & boktips – Sida 387

Zog – den lilla draken

Zog går i drakskola och ska lära sig hur man flyger, sprutar eld och…ja är en riktig drake. Han får hjälp av en flicka som genom åren han går i drakskolan även hon växer upp och tillsammans bildar de ett team. Hon hjälper honom med slutuppgiften, att fånga en prinsessa, och sen tar det en lite oanad vändning.

Jag älskar de färgglada bilderna i den här boken, men storyn känns dessvärre ganska gammalmodig. Även fast slutet ska verka modernt och allt det där så finns det ändå en känsla kvar av ett ”njaaeee…”. Lennart Hellsing har översatt och satt sin egen prägel på texten, men jag tror att den kanske hade kunnat bli bättre. Den engelska versionen kanske är bättre? Böcker på rim kan bli superbra eller så blir det inte lika bra…

Det är i alla fall mycket färgglada illustrationer som lyfter boken

Jag är inte övertygad av den här boken, något jag dock trodde när jag först slängde en blick på den. Det känns lite synd på en så fin bok.

Zog – den lilla draken
Författare: Julia Donaldson
Illustrationer: Axel Scheffler
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 36
ISBN: 9789150112733
Köp: Jämför priser

Mätt på Mumin, eller..?

Som väl de flesta barnboksbevandrade redan uppmärksammat fyller Mumintrollet 65 år i år och vi har fullkomligt översköljts med böcker som oftast har mycket svag koppling till Tove Janssons muminvärld. Figurerna ser ungefär likadana ut, men blir det muminböcker för det? Jag har ärligt talat tyckt att det hela känts billigt, ett fult utnyttjande av en älskad sagofigur. Det var länge sedan jag fick de här böckerna och min bristande entusiasm är orsaken till att detta inlägg dröjt.

Min dotters Mumin-intresse har dock väcks under den här perioden. Inte främst tack vare dessa böcker, utan tack vare de Mumin-filmer vi också införskaffat. Jag tänker framför allt på den japanskt animerade serien från 90-talet. Den tycker vi om! Ava ropar ofta ”Fimm! Munin!”, som är hennes sätt att säga att hon vill se film med Mumin.

Mitt eget Mumin-intresse har faktiskt också ökat. Jag har blivit riktigt sugen på att läsa Tove Janssons Mumin-romaner. Jag vet att jag hade Trollkarlens hatt hemma när jag var liten, så det är troligt att jag läst den… men annars vet jag faktiskt inte så noga vilka jag läst och inte läst. Däremot läste jag ganska nyligen Sommarboken, som inte handlar om mumintrollen, men som är väldigt fin. Det finns ju också väldigt fina bilderböcker med original-Mumin, som jag är sugen på att återupptäcka (vet med säkerhet att jag läst flera i min barndom!).

Lite smakprov, klicka för större.

Jag tillskriver inte Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror särskilt mycket av äran för vårt väckta Mumin-intresse, men de har ändå blivit lite intressantare i och med att Ava känner igen figurerna och kan säga vad de heter. Just dessa två böcker blir jag dock inte riktigt klok på tanken bakom. De är i stadigt kartongformat och känns som att de riktar sig till de allra yngsta, samtidigt som de saknar den tydlighet som mer eller mindre är regel i sådana böcker. Man ska till exempel räkna olika saker i räkneboken, men det finns så mycket plotter på sidorna att det är svårt att förstå vad man ska räkna. Mumins lilla bok om ord var faktiskt ganska rolig att läsa med Ava nu när jag läste om den inför skrivandet av detta inlägg. Den har inte blivit läst på några månader och hennes utveckling har gått fort under den tiden. Nu kunde hon berätta vad hon ser på bilderna och det var förstås roligt. Men ändå, jag känner mig sval inför dessa två böcker.

Båda dessa böcker kan för övrigt läsas i sin helhet på smakprov.se (enda kruxet är att sidorna fördelats fel över uppslagen): Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror

Lite roligare blir det i lyft-på-fliken-boken Mumintrollet går vilse. Den känns förstås inte genuint Mumin den heller, men den är åtminstone väldigt fin med söta bilder i säreget pastellig färgskala och dessutom är den rolig eftersom den har spännande luckor att lyfta på. Texten imponerar dock inte. Den börjar i tredje person och växlar plötsligt till första. Jag tycker inte att den känns särskilt bra att läsa högt, då texten inte alls hänger ihop. Handlingen är förhållandevis svår för att vara så enkel – i slutet blir Mumin rädd och springer och gömmer sig i en grotta. Snorkfröken finns redan i grottan och tror att Mumin kommer och räddar henne, så hon kallar honom oförtjänt för hjälte. Risken för missförstånd är stor. Men den här boken tycker vi i alla fall om för att den är fin och för att det är roligt att titta bakom luckorna.

Trots inital ovilja är det trevligt att ha gjort bekantskap med dessa böcker, men nu är jag som sagt sugen på riktiga Mumin!

Mumins lilla bok om ord
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112429
Köp: jämför priser

Mumins lilla bok om siffror
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112412
Köp: jämför priser

Mumintrollet går vilse
Text, bild och formgivning: Riina & Sami Kaarla
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163858321
Köp: jämför priser

Allan och Mike på promenad

Allan och Mike är en jordnära berättelse om vänskap och omtanke. Allan och Mike går på samma förskola. En dag bestämmer de sig för att leka pappa – barn och går på promenad. De tittar på hundar, äter glass och råkar ut för en liten olycka som kräver att de plockar fram doktorsväskan.

Tora von Platen framställer huvud-karaktärerna som snälla, omvårdande pojkar. Mike vill leka pappa och tar väl hand om sin lilla skyddsling. I verkliga livet finns många mjuka och omhändertagande pojkar och män, men i kulturen blir de sällan porträtterade (möjligen som klantiga eller töntiga pappor). Jag tycker att böcker som utmanar traditionella mansroller är mycket viktiga. Alla barn behöver förebilder som Mike – en omhändertagande, men samtidigt inte är fjollig eller töntig pojke.

Olika förlag som ger ut boken satsar på böcker som väljer bort förminskande stereotyper och normer. Barnen i boken har färgglada kläder och boken är befriad från trista könsroller. En pojke på förskolan har halsband och Allan har rosa byxor. Flickorna är inte passiva utan kompisen Evelina är snarare ganska tuff i sin framställning.

Illustratören Emili Svensson har på ett skickligt sätt fångat rörelserna hos småbarn och det finns många fina detaljer som t ex de blåa plasttossorna på mamman, doktorsväskan i hårdpapp och Allans napp (en likadan lekte min dotter med när hon var mindre). Bilderna och karaktärerna är uttrycksfulla och detaljerade, men jag kan ibland ha lite svårt för de sneda och ibland nästintill fula ansiktsdragen.

Min dotter krävde omedelbar omläsning och fler gånger lär det bli.

På grund av de korta meningarna passar boken bra från 0-3 år. Jag tror att boken ger härlig igenkänning till alla barn som går på förskolan.

Allan och Mike på promenad
Författare: Tora von Platen
Illustratör: Emili Svensson
Förlag: Olika förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789185827169
Köp: jämför priser

Nöff nöff Benny

Jag måste få berätta om en av mina och Avas absoluta älsklingsböcker: Nöff nöff Benny. Det är en alldeles fantastiskt bedårande bok som vi har upplevt på många olika sätt. Vi har förstås läst boken sisådär en miljard gånger. Vi har sett småfilmen på youtube (inte riktigt hela berättelsen, men en fullt seduglig mängd). Jag har berättat den ur minnet otaliga gånger när Ava har behövt lugnas med en saga, till exempel på tråkiga bilturer. Det senaste är att Ava berättar den själv. Vi älskar den i alla dessa tappningar!

Det första man charmas av är förstås de mysiga bilderna. Grisarna är tokigt söta, färgerna är snälla och boken välfylld av illustrationer som gör åtminstone mig varm i hjärtat. Mäktiga helsidesillustrationer utgör stommen, men det bjuds på trevlig variation i form av mindre bilder och perspektivbyten.

Berättelsen går rakt in i hjärtat, i all sin enkelhet. Så här börjar den:

Nu ska Benny gå ut. Han är trött på att vara inne.

Bennys bror ska också gå ut. För han är också trött på att vara inne. Nu ska de gå ut och nöffa lite.

– Akta så att inte lillebror ramlar i pölen, säger Bennys mamma.
– Nöff nöff, säger Benny.

Vad tror ni händer sen? Griskultingarna går förstås till pölen. Alla är där. Favoritkompisen är den lite äldre Klara, som både Benny och Bennys bror är förälskade i. Hon föreslår att de ska springa runt pölen, så det gör de. Det är roligt att springa runt pölen:

Sen blir det oerhört dramatiskt. Ava engagerar sig starkt i lillebrors öde. Hon ropar ”PLASK” med stor inlevelse, klagar ”ajajaj” å lillebrors vägnar, berättar att han är ”sessen” (= ledsen) och svarar ”Ja-aa” med eftertryck när jag läser att lillebror skriker för livet.

Som tur är finns Klara där och räddar lillebror. Allt väl. Eller? Mnjaae… Benny blir så fruktansvärt svartsjuk när lillebror får sitta i Klaras knä med trynet mot hennes kind, så han ramlar också i pölen… Lyckligvis räcker Klara till för fler och när smågrisarna känner sig färdiggosade återstår bara problemet att mamma kommer se direkt att de varit i pölen…

Boken är ganska traditionell på så vis att huvudpersonerna är pojkar och att deras mamma sköter hem och hushåll (hon dammsuger huset i början av boken och någon pappagris syns inte till). Alla böcker måste förstås inte vara normbrytande, men det är intressant att fundera på vad som händer om man skulle byta kön på karaktärerna. Ponera att grisbarnen i stället är flickor som söker tröst hos en äldre grispojke som de svärmar för (dvs vi byter kön även på Klara). Är berättelsen fortfarande lika gulligt oskyldig? Jag tror att många skulle uppfatta historien betydligt annorlunda. Varför är det så?

Jag tror aldrig att jag skulle kunna säga vilken som är den allra bästa bilderboken, men om jag skulle försöka vet jag att Nöff nöff Benny kommer att vara en av dem jag funderar på. Jag har inte ord nog att beskriva hur härlig den är! Men det bästa av allt är kanske att det finns fler Benny-böcker som vi inte har upptäckt ännu.

Nöff nöff Benny
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Olof Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: t.ex. 9789129674477 eller 9789129673982
Smakprov: hittar inget av boken, men småfilmen på youtube är väl värd en titt
Köp: jämför priser här och här

Att fånga en tandfé

När mitt barn Elis tappat sin första tand ville han ha en peng av tandfén. Han la ner tanden i ett glas med vatten och ställde det på diskbänken. Han och jag hade precis satt oss vid datorn för att skriva ett brev till tandfén, men Elis ville gå och hämta sin tand. Då fann han ett tomt glas i köket! Hans pappa hade råkat hälla ut tanden i vasken. Med gråten i halsen kom Elis tillbaka och berättade att han var tvungen att skriva brevet till tand-turtles istället, för nu fanns tanden i kloakerna.

I samband med att Elis nu har sin tredje lösa tand kom det hem en trevlig bok till oss: Att fånga en tandfé. Den handlar om Majalie och hennes kompis Nadja. När de är ute och leker märker Majalie att hon har en lös tand. Hon gör allt för att tappa den för Nadja berättar att tandfén kommer med pengar till alla som tappat en tand.

Pengen lockar förstås, men efterhand kommer barnen på något som lockar ännu mer: att fånga tandfén. Barnen kommer på att det hade varit perfekt om tandfén kunde bo i Majalies dockhus. De bestämmer sig för att ligga på lur för att kunna fånga tandfén så fort hon dyker upp. Men de stöter på en del problem på vägen där Majalies busiga lillasyster står för lite bus. Och varför sitter Nadja och mumsar så länge på kvällssmörgåsarna som mamma ställt fram när Majalie är jätteivrig att få komma igång med fångandet? De måste ju snabba sig att låtsassova så tandfén vill komma fram någon gång.

Det här är en bok med en något nostalgisk känsla. Bilderna är förvisso gjorda i modern stil med ett gedigen bearbetning med hjälp av datorn. De har mycket dekoration kring sig och det är en väldigt vacker och tilltalande bok. Det jag menade med det nostalgiska är föräldrarnas förhållande till barnen. Då barnen är ute och leker sitter mammorna med och pratar med varandra. Idag har jag fått känslan av att barn antingen går ensamma till lekplatsen eller att en förälder följer med, men sällan tillsammans med en annan förälder. Det har väl förstås att göra med att alla föräldrar jobbar mer idag än när jag var liten. Förr arbetade mammorna deltid i större utsträckning och de skötte ännu mer av hushållsarbetet och det är den känslan man får i Att fånga en tandfé. Å ena sidan känns det lite märkligt att läsa en bok där pappan nästan inte märks alls, men mamman sköter hela hemmet, å andra sidan får vi en fin bild av bandet mellan en mamma och ett barn. Det här är en bok om vänskapen mellan Majalie och hennes kompis Nadja, men också om vänskapen mellan mamma och barn. Och förstås är det också en bok om spänningen kring att tappa sin första tand!

Att fånga en tandfé
Författare: Sanna Juhlin
Illustratör: Åsa Lundgren
Förlag: Texicon
Antal sidor: 42
ISBN: 9789197774512
Köp: Jämför priser