I den här samlingsvolymen finns tre berättelsen från Mumindalen. Alex Haridi och Cecilia Davidsson har bearbetat texten från tre av Tove Janssons berättelse och satt ihop det med illustrationer av Cecilia Heikkilä. Vi möter Mumintrollet och hans vänner i Vägen till Mumindalen, Mumintrollen och den magiska hatten och Mumintrollen på hattifnattarnas ö.
Jag har inte läst så mycket av Tove Jansson och kan därför inte jämföra de här bearbetade berättelserna med deras original. Det vore dock intressant att göra. I den här volymen är texterna lätt att läsa och ta till sig. Illustrationerna är mest färglagda men det förekommer även svartvita tuschteckningar. De färglagda är otroligt fina med en tilltalande färgskala; jag kan tänka mig flera av bilderna som tavlor i ett barnrum.
I den första berättelsen möter vi Mumintrollet och Muminmamman i jakt på någonstans att bo. Det är översvämning och svårt att hitta någon bra plats att sova på, men längsmed vägen möter de nya vänner som dela sökandet med dem eller hjälpa dem rätt.
I den andra berättelsen hittar Mumintrollet och hans vänner en hatt som spolats iland efter den senaste stormen. Snusmumriken anar trubbel men de andra bestämmer sig för att spara den. Plötsligt börjar magiska saker hända, hur ska det sluta?
Den tredje berättelserna utspelar sig en het sommardag. Vännerna från Mumindalen bestämmer sig för att ge sig iväg med båten ut mot en ö i havet. När de är där blåser det upp till storm och de måste snabbt ta skydd.
Gemensam för berättelserna är den lilla muminfamiljen och deras vänner. Det är en fin vänskap som visar på individernas egenskaper och hur olikheter är bra. Något annat gemensamt är vatten, främst havet och längtan efter äventyr. Det finns alltid något spännande som väntar om en bara söker efter det. Eftersom texterna är omarbetade (dock oklart för mig hur mycket) blev jag besviken på den tråkiga kvinnosynen. Ett exempel: när vännerna ska ut på utflykt springer Muminmamman runt och fixar och grejar och packar ned mat och badkläder till alla. De andra gör ingenting. När de väl kommer ombord på båten somnar Muminmamman utmattad (medan Muminpappan fixar med båten), för att börja fixa så fort de kommer iland. Då plockar hon fram alla grejer och maten och först när hon är färdig frågar Mumintrollet om hon behöver hjälp. De andra bryr sig inte. Tråkigt.
Jag läste inte så mycket om Mumindalen som barn men har minnen av de ovanstående berättelserna som film. Jag blev positivt överraskad av den här samlingsvolymen. Berättelserna är lagom långa för att läsas i en sittning var, illustrationerna är fantastiskt fina och jag skulle gärna läsa mer av Haridis och Davidssons tolkningar. Och kanske även Janssons original.
Sagor från Mumindalen : efter 3 berättelser av Tove Jansson
Författare: Alex Haridi och Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163897498
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Nu har jag inlett projektet att läsa alla kapitelböcker om mumintrollen. Den första boken är Småtrollen och den stora översvämningen från 1945. Mumintrollen var inte kända då, så förlaget insisterade på att sätta titeln som känns så knasig idag. För boken handlar förstås inte om några slumpmässiga småtroll, utan om mumintrollen! Det handlar heller inte så mycket om en översvämning, utan snarare om att Mumin och hans mamma är ute i stora världen alldeles ensamma och letar efter muminpappan och en varm och trygg plats att bo på. De råkar ut för många faror och knasigheter på vägen, men till slut hittar de muminpappan under den stora översvämningen och tillsammans slår de sig ner i en fridfull och vacker dal. Berättelsen kan ses som en allegori över livet under andra världskriget, då fäderna gav sig av på farliga uppdrag och lämnade familjerna hemma i en krävande vardag.
Lite roligare blir det i lyft-på-fliken-boken Mumintrollet går vilse. Den känns förstås inte genuint Mumin den heller, men den är åtminstone väldigt fin med söta bilder i säreget pastellig färgskala och dessutom är den rolig eftersom den har spännande luckor att lyfta på. Texten imponerar dock inte. Den börjar i tredje person och växlar plötsligt till första. Jag tycker inte att den känns särskilt bra att läsa högt, då texten inte alls hänger ihop. Handlingen är förhållandevis svår för att vara så enkel – i slutet blir Mumin rädd och springer och gömmer sig i en grotta. Snorkfröken finns redan i grottan och tror att Mumin kommer och räddar henne, så hon kallar honom oförtjänt för hjälte. Risken för missförstånd är stor. Men den här boken tycker vi i alla fall om för att den är fin och för att det är roligt att titta bakom luckorna.
Var är Lilla My, handlar, som man kan gissa, om att vi ska hjälpa Mumintrollet att leta efter Lilla My, som gömmer sig. Han räknar. Ett, två, tre, fyra…och så ända till tio. Sedan letar han efter Lilla My, överallt. Är hon i tältet? Eller under parasollet? Kanske bakom tidningen? Ja, vi får leta och leta, men till slut finner vi henne såklart, på ett väldigt fiffigt ställe!
I Mumintrollet fyller år är det, som titeln avslöjar, dags för Mumintrollets födelsedag. Han är så glad så glad, för det är ju hans stora dag. Han är så glad att han hoppar i sängen av förväntan inför dagen! Den börjar bra, med presenter och frukost av Muminmamman och Muminpappan. Bara mys alltså. Tills han beger sig ut för att visa den fina presenten, en guldknapp, för sina vänner. Men en efter en, säger de att de inte har tid att prata med Mumintrollet. Snusmumriken sitter och täljer på något, Snorkfröken samlar snäckor på stranden tillsammans med Lilla My, Sniff samlar fina stenar…och inte en endaste av vännerna säger ens ett litet grattis till Mumintrollet.