alex haridi – Barnboksprat

I den här samlingsvolymen finns tre berättelsen från Mumindalen. Alex Haridi och Cecilia Davidsson har bearbetat texten från tre av Tove Janssons berättelse och satt ihop det med illustrationer av Cecilia Heikkilä. Vi möter Mumintrollet och hans vänner i Vägen till Mumindalen, Mumintrollen och den magiska hatten och Mumintrollen på hattifnattarnas ö.

Jag har inte läst så mycket av Tove Jansson och kan därför inte jämföra de här bearbetade berättelserna med deras original. Det vore dock intressant att göra. I den här volymen är texterna lätt att läsa och ta till sig. Illustrationerna är mest färglagda men det förekommer även svartvita tuschteckningar. De färglagda är otroligt fina med en tilltalande färgskala; jag kan tänka mig flera av bilderna som tavlor i ett barnrum.

I den första berättelsen möter vi Mumintrollet och Muminmamman i jakt på någonstans att bo. Det är översvämning och svårt att hitta någon bra plats att sova på, men längsmed vägen möter de nya vänner som dela sökandet med dem eller hjälpa dem rätt.

I den andra berättelsen hittar Mumintrollet och hans vänner en hatt som spolats iland efter den senaste stormen. Snusmumriken anar trubbel men de andra bestämmer sig för att spara den. Plötsligt börjar magiska saker hända, hur ska det sluta?

Den tredje berättelserna utspelar sig en het sommardag. Vännerna från Mumindalen bestämmer sig för att ge sig iväg med båten ut mot en ö i havet. När de är där blåser det upp till storm och de måste snabbt ta skydd.

Gemensam för berättelserna är den lilla muminfamiljen och deras vänner. Det är en fin vänskap som visar på individernas egenskaper och hur olikheter är bra. Något annat gemensamt är vatten, främst havet och längtan efter äventyr. Det finns alltid något spännande som väntar om en bara söker efter det. Eftersom texterna är omarbetade (dock oklart för mig hur mycket) blev jag besviken på den tråkiga kvinnosynen. Ett exempel: när vännerna ska ut på utflykt springer Muminmamman runt och fixar och grejar och packar ned mat och badkläder till alla. De andra gör ingenting. När de väl kommer ombord på båten somnar Muminmamman utmattad (medan Muminpappan fixar med båten), för att börja fixa så fort de kommer iland. Då plockar hon fram alla grejer och maten och först när hon är färdig frågar Mumintrollet om hon behöver hjälp. De andra bryr sig inte. Tråkigt.

Jag läste inte så mycket om Mumindalen som barn men har minnen av de ovanstående berättelserna som film. Jag blev positivt överraskad av den här samlingsvolymen. Berättelserna är lagom långa för att läsas i en sittning var, illustrationerna är fantastiskt fina och jag skulle gärna läsa mer av Haridis och Davidssons tolkningar. Och kanske även Janssons original.

Sagor från Mumindalen : efter 3 berättelser av Tove Jansson
Författare: Alex Haridi och Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163897498
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den här boken fångade mitt intresse tack vare sitt snygga omslag (gjort av Anna Henriksson/Pixelpiraya) som verkligen förmedlar en känsla för storyn.

Huset mittemot är Alex Haridis debutroman, han är tidigare känd som manusförfattare till ett flertal dramaserier som visats av SVT. Om man läser om boken på Bonnier Carlsens hemsida får man veta varifrån han fick idén till boken:

Idén till Huset mittemot föddes när Alex hittade en grav utan gravsten på kyrkogården i den lilla byn på finska landsbygden som hans mamma kommer ifrån. Istället för en sten fanns där ett ljus och någon såg till att det ljuset aldrig slocknade.

Bokens huvudperson är 13-årige Joel som bor med sin mamma Helena och syster Sofia i en mindre kuststad någonstans i Sverige. De bor kvar i moderns föräldrahem, och mittemot finns det som bokens titel syftar på; Ödehuset. När Joel var 7 år lovade han sin mamma att hålla sig borta från Ödehuset, där det för några årtionden sedan hände något oerhört tragiskt; en 13-årig pojke hängde sig på vinden.

Bland barnen och ungdomarna i trakten har det blivit en ”grej” det där med självmordet och Ödehuset. Den som är riktigt modig eller kanske tvingad springer fram och använder portklappen som finns på ytterdörren. Men ingen har någonsin öppnat för huset står ju tomt sedan länge…eller? När Joel och två andra ungdomar från skolan en kväll på fyllan bryter sig in i huset genom att krossa ett källarfönster börjar underliga saker hända. Joel råkar somna i huset i det som varit den 13-årige pojkens rum. När han vaknar ligger han nerbäddad i en säng, hans kläder är borta men rena kläder i passande storlek är framlagda i rummet.

Joel börjar göra efterforskningar, han vill veta vad det egentligen var som hände med den där pojken som tog livet av sig. Och en dag stannar det en bil utanför Ödehuset, en man går in! Betyder det att huset faktiskt inte är tomt?

Det hela är mycket egendomligt, och konstigare och konstigare blir det. Joel dras till huset av någon underlig anledning. Det finns något där som drar i honom…vad är dröm och vad är verklighet?

Jag tycker att Alex Haridi har lyckats riktigt bra med sin debutroman; han bygger upp en otäck stämning kring storyn med Ödehuset samtidigt som boken också handlar om att växa upp, om vänskap och om konflikter med både kompisar och familj. För min del hade det faktiskt gärna fått bli ännu lite läskigare. Haridi lämnar också något åt läsaren att fundera över; den där döde pojkens storebror, han som mamma Helena umgicks med som ung – vem är han egentligen? Det sägs ju att Joel är mycket lik pojken som dog, och Joels pappa försvann när han var liten så han känner inte till honom alls. Jag tänker att kanske kanske kan den där ”storebrorsan” vara Joels och Sofias pappa? Eller?

Huset mittemot
Författare: Alex Haridi
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163882012
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris